Vad är humanisternas roll i klimatförändringsdebatten?

Jag är historiker och jag forskar i klimatets historia. Jag rekonstruerar klimat genom att tolka tidigare beskrivningar av vädret. Detta har ofta lett till en del frågor och förklarande. Bland historiker var jag till en början en utböling. Klimathistoria ansågs inte vara riktig historia. Jag studerar inte aktivt människan eller händelser, utan jag utgår från det abstrakta vädret och klimatet, vars inverkan på människan och historiska händelser ofta är, om inte utelämnad, åtminstone omstridd. Bland lekmän har jag också ofta fått frågan, eller snarare konstaterandet, ”Är det inte naturvetare som håller på med klimat?!” Kort sagt, många ser mig inte som en riktig historiker, men jag är inte naturvetare heller.

Humanvetenskapernas roll är ofta förbisedd inom klimatdebatten, och i många fall känner sig även humanisterna utanför debatten. Som ett extremt exempel fungerar Åbo Akademis nya PR-film om hållbar utveckling, kallad ”Jorden, lyckan och jag”. Tyvärr saknar filmen ett bredare humanistiskt perspektiv (pga. ett litet missförstånd), vilket känns aningen avigt när titeln hänvisar till individen och dens välmående. Det, om inget annat, är just vad humanisterna håller på med: individen och välmående.

Klimatförändringen berör människan på ett individuellt plan och som social varelse. Det handlar om ansvarskänslor; kollektiva och personliga skuldkänslor; välmående och personliga val; etik och moral. Det handlar om hur vi förstör och påverkar jorden, vårt sista och enda tillhåll. Dylika ståndpunkter kommer fram i olika intresseorganisationers förslag och råd i hur individen borde agera för att ”stoppa” eller ”minska” klimatförändringen. Vi uppmanas att handla klimatsmart, köpa närproducerat, och att cykla istället för att köra bil. Det här säger hur vi borde vara och borde göra. Men det är inte lätt att tillmötesgå dessa krav när vardagen slår en i ansiktet, för på något plan blir allting ett klimatsmart val. Vi borde göra klimatsmarta val när vi åker till jobbet (bil, cykel eller buss), handlar mat (gris, höna eller vegetariskt), köper kläder (återanvända, slänga eller lopptorg), väljer semesterort (inrikes eller utrikes) och renoverar lägenheten m.m. Men vad gör man när  inhemska grönsaker är mindre klimatvänliga än utländska, och ekologiska produkter kostar skjortan? Skall vi då få dåligt samvete om vi inte klimatetiskt sett gör rätt val? Hur kan vi vara lyckliga med alla dessa krav som ställs på oss?

Klimatlösningar diskuteras ofta på ett mera abstrakt politiskt plan i form av skatter och utsläppsrättigheter, och detta gör att vi ofta öser över ansvaret för framtiden på politikerna. Det är en personlig överlevndadsstrategi för att fortsätta vara lycklig. Men det är klart att vi inte kan ”lösa” eller ”stoppa” klimatförändringen på detta vis, och hela diskussionen är en högst subjektiv fråga. Frågan vi bör ställa oss är därför: hur kan vi hantera klimatförändringen?

Humanister behövs för att tolka klimatfrågan i den kontext den existerar. Humanisterna behövs för att hitta på ett språk som gör att så många som möjligt kan ta ställning till, och hantera klimatfrågan som ett kulturproblem. Hur påverkar kultur och språk framställningen av klimatförändringen? Bushadministrationens (som länge förnekade mänsklig inverkan på klimatet) starkaste vapen var, till exempel, ett aktivt språkval. Bush pratade om ”klimatförändring” framom ”global uppvärmning” eftersom det senare föder negativa associationer. Vad är således förhållandet mellan stat och individ när vi talar om antropocen klimatförändring? Vad menar vi med begrepp som ”natur” och ”hållbarhet” i framtiden? Varför presenteras klimatförändringen oftast i dystopiska framställningar? Hur reagerar individen på dessa? Varför finns det klimatskeptiker? Hur presenteras klimatförändringen i filmer och skönlitteratur? Hur har tidigare kulturer hanterat effekten av extrema väderfenomen?

För att svara på dylika frågor behövs historiker, filosofer, språk- och litteraturvetare. Det krävs ett djupt interdisciplinärt samarbete mellan humanister och naturvetare. I ett allt mera komplext samhälle behövs nya perspektiv och tolkningar av det som har varit, det som är, och det som komma skall. Klimatfrågan pressar fram ett vetenskapligt paradigmskifte och rubbar de traditionella normerna. Summa summarum: Humanister har en stark roll i klimatdebatten, och det behövs humanister för att förstå och relatera till de utmaningar klimatförändringen för med sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.