Nils Erik Villstrand
Professor i nordisk historia, ÅA
Historiefritt och härligt
Historieundervisningen vid våra gymnasier står uppenbart inför en ny situation. Valfrihet är honnörsordet, och det pedagogiska smörgåsbordstänkandet kan leda till att det blir möjligt att ta sin studentexamen utan kurser i historia och samhällslära. Vi som mentalt laddat upp för att genast det öppnas en möjlighet arbeta för den svenska tiden i Finlands historia som ett gymnasialt obligatorium får omdisponera våra krafter till ett försvar av också historien som sådan. Samtidigt når mig nämligen också oroande bulletiner från arbetet med att förnya grundskolans läroplan, också här sitter tydligen den svenska tiden mer trångt än tidigare. Den kulturella självstympningen skall föras upp på nya och kanske tidigare aldrig skådade höjder i vårt land.
Som historiker drabbas jag ibland av en längtan efter att äntligen få ge upp: låt dem som inte vill kunna språk eller ha en relation till den historia som multidimensionellt format det land de lever i äntligen få vara i fred med sitt. Man kan säkert uppleva sig helt tillfreds med den folkkulturella mixen HK:s blå (alternativt snus!), Lapin kulta och Uuno Turhapuro. Eller i en mera transnationell design dansa med stjärnor och umgås med gillande nätvänner, hela tiden lika lycklig som någonsin den korkeksfixerade tjuren Ferdinand.
Så varför ändå envisas med att argumentera för såväl historia som obligatorium och behovet av en lång version av Finlands historia i våra skolor? Helt enkelt därför att det i det i det förra fallet är fråga om att ge medborgarkompetens. I det senare fallet står inte i främsta rummet den lilla svenskspråkiga minoritetens väl och ve på spel utan ingenting mindre än folkmajoritetens eget bästa. Ingen existensform i Finland är nämligen så finsk att den inte samtidigt skulle vara synnerligen svensk. Min enkla tanke är denna: endast den som har en uppfattning om vad som format den kultur som han eller hon ingår i har en möjlighet att åtminstone hyggligt bra förstå sig själv.
”Tvångssvenskan” delar opinionerna i vårt land och den kommer att stötas och blötas i en nära framtid. Min enkla tanke nummer två är att det finns en koppling mellan historia som insikt och språk som kunskap. Svenskan som obligatorium brukar försvaras med nyttan, den som vill bädda för sin karriär försummar inte svenskan som öppnar upp för andra språk. Men svenskan är inte bara nytta i inskränkt mening i Finland, den är en del av oss som vi aldrig får loss. Och hur det svenska, språket inklusive, utgjort en stark formativ kraft kan vi bara få inblick i den mödosamma vägen. Genom att granska och förhålla oss till vårt eget gemensamma förflutna.
(8.1.2014)