”Det blef emellertid ett styft arbete att få ”de belägrade” att aflämna vapen och aftåga. Efter mycket parlamenterande aftågade dock 7 poliser jämte en gendarm, som för tillfället befann sig hos sina vänner å poliskontoret. […] Ännu var emellertid fästet icke intaget, ty öfverkonstapeln V. Knus vägrade allt fortfarande att aflämna sina vapen. De parlamenterande visade sig tveksamma, men folkmassan yrkade på att få rent hus […] Slutligen bröts det sista motståndet och de återstående två polismännen aflägsnade sig. Afväpnade men i full uniform gingo de trotsigt fram genom folkmassan, som dock bakom den anlagda masken tydligt såg fruktan och oro afspegla sig. Poliskontoret stängdes och folkmassan underrättades om, att belägringen upphäfvas, ty poliserna voro borta, vapnen i godt förvar och nycklarna öfverlämnade åt skyddsvaktens ledare.”
Det inledande citatet är hämtat från ”Sträjkdagarna i Ekenäs”, en bok som utgavs drygt en månad efter storstrejken 1905. I berättelsen beskrivs hur strejkande medborgare i Ekenäs belägrade stadens polisstation och tvingade poliserna och en rysk gendarm att avgå. De strejkande medborgarna var främst ute efter kronolänsmannen Shadvoin som man sedermera lyckades gripa och enligt rykten avkläddes hans uniform och han tvingades lämna staden för att till fots ta sig till Helsingfors.
”Sträjkdagarna i Ekenäs” är både en spännande läsning och en intressant historisk kvarleva till storstrejkens händelseutveckling sett ur de strejkandes perspektiv. Läsaren får följa med händelseutvecklingen i staden dag för dag under storstrejkveckan i början av november 1905, händelserna utspelar sig på bryggeriplan där de strejkande dagligen samlas för att få ta del av de senaste nyheterna eller rykten om händelseutvecklingen utanför Ekenäs.
Man kan som läsare lätt ryckas med i berättelsen om hur människorna på bryggeriplanen i Ekenäs under strejkdagarna levde mellan eufori och rädsla. Euforin över att folket hade gripit tag i tyglarna som styr historiens gång. Rädslan över ryska repressalier som sprids med rykten om att ryska trupper är på antågande och att militärer massakrerat strejkande runtom i landet.
När jag läser om den finländska storstrejken i ”Från sträjkdagarna i Ekenäs” går tankarna onekligen från bryggeriplanen i Ekenäs till Majdan i Kiev och den senaste tidens händelser i Ukraina.
Finland 1905 och Ukraina 2014. Två nationella befrielsekamper som började med upplopp och ledde till blodiga konfrontationer. För Finlands innebar brytningen med Ryssland att länderna förde krig med varandra under 1900–talet, förhoppningsvis behöver inte Ukraina gå samma öde till mötes.
Men när jag läser ”Sträjkdagarna i Ekenäs” och historieskrivningen om storstrejken 1905 går tankarna också osökt till det rätt ensidiga nationella perspektivet som berättar om folkets enhetliga kamp mot den ryska överhögheten. I ett efterhandsperspektiv stärks föreställningen om att historien var på strejkandes sida 1905, 12 år senare förverkligades drömmarna om den självständiga nationen.
Det klassiska engelska uttrycket ”history is in the making” stämmer väl överens med hur vår historieförståelse av enskilda händelser formats av aktörernas beskrivning av sina motiv och intentioner. Att storstrejken 1905 skulle leda till självständighet 1917 var naturligtvis inte givet på förhand och 1905 kunde ingen förutspå att så skulle ske – det är en historisk efterhandskonstruktion.
Ett problem som historikerna stöter på i tolkningen av det förflutna är om det som källorna berättar är sant. Dagens historiker har anpassat sig till en postmodern förståelse av världen där sanningen är relativ och därför nöjer sig historikerna med att konstatera att källan berättar en slags sanning ur ett visst perspektiv. Å andra sidan strävar många historiker att leverera en rimlig tolkning av det förflutna genom gedigen källkritiskt närmande av historiska kvarlevor. Problemet är egentligen inte om källan kan anses vara ”sann”. Historikerns utmaning är att kritiskt genomskåda källan som gör anspråk till att återge en sann bild av det förflutna.
Motsvarande källkritiska problem ställs vi inför när vi följer med exempelvis den ukrainska händelseutvecklingen via media. Häromdagen påstod reklam-TV kanalens nyheter att den ryska propagandan är dömd att misslyckas på grund av Putin-regimens gammalmodiga metoder. Det ryska folket kommer att kunna genomskåda Putins lögner lät nyheten förstå. Det om någonting kan väl tolkas som motpartens (krigs)propaganda.
I dagens värld med dess stora medie- och kunskapsutbud har historikernas källkritik en viktig betydelse. I fråga om tolkningen av dramatiska händelserna som har inverkan på miljontals människors liv kan källkritiken tjäna syftet att bringa förståelse i motstridiga intressen, framom att man rycks med i endera partens rädsla och eufori.