Några anspråkslösa assimilationsråd

Några anspråkslösa assimilationsråd

Mats Wickström

1990-talet var mångkulturalismens stora årtionde i Västvärlden, men efter Millennieskiftet har mångkulturalismen stöt på det ena bakslaget efter det andra. Assimilationismen – målsättning att minoritetsgrupper överger språk och kultur och införlivas i majoritetsbefolkningen – har ett igen ett starkt stöd hos såväl nordiska som europeiska politiker. Eftersom dagens politiker till allmän olycka verkar prova sig fram i många frågor tänkte jag i detta blogginlägg ge assimilationsivrarna några historiskt förankrade råd om hur man politiskt kan underlätta assimilering.

För det första: ett effektivt sätt att främja assimilation är att motverka en rumslig koncentration av minoritetsgruppen eftersom en ansamling av gruppen möjliggör vidmakthållandet av minoritetens språk och kultur i det offentliga rummet. Traditionellt sett har den spatiala koncentrationen av minoritetsgruppens medlemmar befrämjat giftermål inom gruppen, dess kulturella organisering och politiska mobilisering. Områden, regioner eller stadsdelar, som befolkas av minoriteten bör brytas upp socialt. Detta kan göras genom att stödja minoritetsmedlemmar flyttningar från området och majoritetsmedlemmars flyttningar till området.

För det andra: minoritetsforskning visar att förtryckta minoriteter ofta sluter sig samman, vilket försvårar assimilationen av dem. Romernas och judarnas historia uppvisar otaliga exempel på detta. Den målmedvetne assimilationsivraren bör därför beivra diskriminering av minoritetsgruppens medlemmar och motarbeta s.k. hattal. Minoritetsmedlemmarna bör erfara att gruppens levnadssätt är underlägset majoritetsgruppens och att det inte är värt mödan att upprätthålla det. Denna känsla kan ingjutas utan att öppet diskriminera minoritetsmedlemmarna på basis av deras grupptillhörighet och utan att i offentligheten prata nedsättande om gruppen. Ekonomismens till synes neutrala språk och praxis är ett utmärkt redskap, vilket det även är när det gäller undergrävandet av det kanske största assimilationshindret: minoritetsinstitutioner.

Slutligen, alla försök av invandrade minoritetsgrupper att etablera egna samhällsinstitutioner, framförallt skolor, bör förhindras. Detta kan göras samtidigt som man i offentligheten upprätthåller en mångkulturalistisk retorik om hur minoriteten berikar samhället. Den svenska hanteringen av Sverigefinnarna under efterkrigstiden är ett skolboksexempel på detta. De finskspråkiga barnen ledes in i majoritetssamhällets institutioner och assimilerades framgångsrikt samtidigt som den svenska eliten talade vackert om den kulturella mångfalden och fördömande om assimilation.

Om minoriteten har ett väletablerat institutionellt nätverk kan det vara knepigt att med demokratiska medel nedmontera det. Assimilationsivraren får i det här fallet sätta sitt hopp till de mer långsamt verkande assimilationsprocesserna och uppmuntra all slags gränsöverskridande verksamhet, särskilt sådan som öppnar upp minoritetsgruppen. För många assimilationsivrare kan det kanske kännas motbjudande, men om det numerära övertaget är stort är en öppen och kärleksfull famn en både human och effektiv assimilationsmetod.

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.