av Nils Erik Villstrand
I Japan blommar körsbärsträden och man samlas under dem med välfyllda matkorgar för att glädjas åt våren och begrunda livets förgänglighet. Hos oss har ”Den blomstertid” blivit ett av de säkrare vårtecknen, närmare bestämt diskussionen om psalmens existensberättigade på skolornas våravslutningar. Den här gången var det biträdande justitiekansler Mikko Puumalainens ställningstagande till förmån för konfessionsfria tillställningar i skolorna som utgjorde startskottet.
Psalmen, som många upplever som omistlig, gjorde debut i den svenska psalmboken 1695. Få litterära verk anses i en nordisk kontext ha haft större inflytande än just den. Psalmboken och almanackan, inte Bibeln, var de verkliga folkböckerna. 1695 års psalmbok var officiell svensk psalmbok i Finland till 1888. När den utkom restes från centralregeringens sida krav på en ny finsk psalmbok som till uppläggning och innehåll överensstämde med den nya svenska. Ett sådant krav var naturligt i det karolinska enväldet som eftersträvade likriktning av allt och alla.
Sättet på vilket kravet i praktiken efterlevdes är intressant. I den nya finska psalmbok som utkom 1701 var psalmerna lika många som i den svenska men endast en fjärdedel av dem var en direkt översättning. Stommen utgjordes av psalmerna i två äldre finska psalmböcker. Den ena av dem var Jakobus Petri Finnos psalmbok, troligtvis från år 1583, och den andra Hemming Henrikssons, kyrkoherde i Masku, som trycktes 1605. Finno utarbetade sin psalmbok med 1572 års svenska psalmbok som förebild. Både han och Hemming översatte psalmer från framförallt svenska men också latin och tyska. De skrev också själva ett antal av psalmerna. Hemming tog in Finnos alla psalmer i sin utvidgade psalmbok som sedan som sådan införlivades med 1701 års psalmbok som var i bruk i nästan 200 år.
De finska psalmernas historia är i främsta rummet en historia om översättning framhåller Taru Kolehmainen i Suomennoskirjallisuuden historia, del 1. De olika svenska och finska psalmböckerna innehåller i stort sett samma psalmer, ofta med ursprung i tyska original av bland andra reformatorn Martin Luther. En av de gemensamma psalmerna i 1695 års svenska och 1701 års finska psalmbok var ”Den blomstertid nu kommer” som ursprungligen kallades ”Een sommarwisa”. Den uppges vara skriven på 1690-talet av prästmannen Israel Kolmodin, men hymnologerna är inte längre helt övertygade om att det förhåller sig just så. Vem som komponerat melodin vet man inte.
”Den blomstertid” börjar på finska med orden ”Jo joutui armas aika” och kallas så eller kortare och enklare ”Suvivirsi”, sommarpsalmen, eftersom alla vet vilken psalm som avses. Den har erövrat rangen som den mest omtyckta psalmen i Finland. Alla som stämmer in i ”Den blomstertid” eller ”Suvivirsi” sjunger in sig i en lång svensk-finländsk tradition. Traditionen är också nordisk eftersom ”Den blomstertid” ingår i den danska och norska psalmboken.
Men det är en psalm där – föga förvånande – Gud fader figurerar. Som alternativ har därför en helt sekulariserad finsk version i tre strofer till klorofyllens lov författats och erbjuds alla festarrangörer som politiskt korrekt alternativ på nätet (www.pro-seremoniat.fi). Det multikulturella samhälle som vi långsamt blir en del av kräver att vi lär oss hantera olikhet och visa respekt. Så exit, ”Den blomstertid” i traditionell tappning? Jag hör inte till dem som tänker så. Att avstå från någonting så centralt i vårt kulturarv förefaller inte särskilt väl övervägt eftersom det inte är i någons intresse att så sker.
Kulturarv är i likhet med kanon vid närmare eftertanke ett lömskt begrepp – vad som ingår i det och vad som ställs utanför skall vara underställt kontinuerlig diskussion – men det går inte att komma ifrån att vi förvaltar ett i hög grad kristet arvegods. I en genuin interkulturell dialog skall också vi blekansikten i norr som överlevt ännu en vinter ha något för oss värdefullt att erbjuda. ”Idas sommarvisa” må vara hur fin som helst, men inte lär den kunna ersätta ”Den blomstertid”. Det ljusa kristna budskapet om en nåd som räcker året om i psalmen kan rimligen vid behov vägas upp med hjälp av programinslag som lyfter fram pärlor ur andra kulturkretsars skattkammare.
Tolerans är onekligen ett honnörsord och en ledstjärna i det mellanmänskliga umgänget men av toleransen följer inte med logisk nödvändighet ett krav på självutplåning. Snarare tvärtom, den förutsätter som jag ser det en bevarad mångfald, att det finns något substantiellt att tolerera. Tolerans är således åtminstone i sin klassiska betydelse inte detsamma som att omfatta (”gilla” på twitterska).
”Jultomtens verkstad” à la Disney i stället för julevangeliet och ”Mitt sommarlov” i schlagertakt i stället för ”Den blomstertid” – vilka praktiska konsekvenser får Puumalainens färska ställningstagande? Vem som slår ut vem i det statliga beslutsfattandet är inte helt klart för mig, men Riksdagens grundlagsutskott tog i alla händelser 2003 ställning och konstaterade att ”Den blomstertid” eller julevangeliet inte förvandlar en skolfest till ett kristet evenemang. Och i fjol kom biträdande justitieombudsman Jussi Pajula med sitt fyra sidor långa ställningstagande som överensstämmer med grundlagsutskottets ståndpunkt. Redan 2011 tog han ställning mot bordsböner i skolan medan han om ”Den blomstertid” konstaterar att psalmen är fast rotad i finländsk kultur och att den sjungen på en skolavslutning inte innebär en kränkning av religionsfriheten.