I april kidnappades mer än 200 flickor i en attack mot en skola i Chibok i norra Nigeria. Ett par dagar senare erkände Abubakar Shekau, ledaren för extremistgruppen Boko haram, att rörelsen stod bakom anfallet och att flickorna skulle säljas som slavar. Gruppen hade hittills sporadiskt nått över Västvärldens nyhetströsklar då det förövat en rad våldsamma attacker mot statliga och federala inrättningar i Nigeria. Men till skillnad från tidigare händelser har Boko haram sedan dess diskuterats i både tidningarnas ledarsidor och TV-sändningarnas analyser om extrema muslimska gruppers framfart i Nigeria och den nigerianska statens oförmåga att hantera situationen. Ett tredje tema som redaktörer och analytiker har börjat lyfta fram är slaveriets och slavhandelns fortsatta existens i det tjugoförsta århundradet.
Extrema muslimska rörelser och deras utbredning i Nigeria har föga kopplingar till al-Qaida eller 9/11 utan är först och främst ett symptom av en misslyckad postkolonial samhällsutveckling som har kännetecknat landet sedan dess självständighet år 1960. Nigeria är liksom de flesta andra afrikanska staterna en kolonial produkt. Landet var och är en artificiell enhet som upprättades av britterna 1914 då protektoratet Norra Nigeria, protektoratet Södra Nigeria samt kronkolonin Lagos slogs ihop till en administrativ enhet. Den norra delen bestod huvudsakligen av två muslimska statsbildningar, Sokotokalifatet och riket Borno, medan den sydvästra delen bestod av yorubastaterna. I sydöst fanns en rad grupperingar såsom igbo, som definierades av britterna att vara s.k. statslösa folk. För de första kolonialadministratörerna framstod de norra delarna som ”semifeodala” muslimska emirat där idén om Indirect rule kunde utvecklas med avsikten att ”konservera” samhällsutvecklingen. Framför allt skulle ingen jordreform genomföras utan slavarnas befrielse skulle resultera i uppkomsten av en klass av jordbruksarrendatorer som skulle bruka de forna slavjordbruken. Elitens maktställning skulle inte ifrågasättas. Kristen missionsverksamhet var per dekret förbjuden medan muslimska domstolar och en modifierad version av sharian skulle gälla (förutom dödsstraffet för s.k. hadd/hududbrott).
Den koloniala praxis i Nigeria ifrågasattes tidigt av afrikanska och afroeuropeiska intellektuella i de södra delarna av kolonin, framför allt Lagos. Denna hade i regel fått en västerländsk skolning och ofta studerat vid något universitet i Storbritannien eller USA. I deras mentala bild framstod de norra delarna av landet som en arkaisk om inte ärkekonservativ kvarleva från en svunnen förkolonial tid. Föga förvånande kom denna grupp att understöda nationalismen och antikolonialismen, medan emirerna i norr framstod som kolonialsystemets försvarare. Situationen tillspetsades ytterligare genom att befolkningen i de södra delarna av landet kom att anta kristendomen (i sydväst huvudsakligen olika protestantiska inriktningar, i sydöst huvudsakligen katolicismen) och emigranter från södra Nigeria tilläts etablera ”kristna” enklaver utanför storstäderna i norr, s.k. Sabon Gari.
Förhållandet mellan norr och syd inflammerades ytterligare efter Andra världskriget då självständighetsprocessen kom i gång i Nigeria. Emirerna och andra politisk-religiösa ledare, såsom Abubakar Gumi som kom att bli Storkadi eller den högsta muslimska domaren under 1960-talet, sökte att bilda en gemensam muslimsk front gentemot de politiska partierna i söder i hopp om att kunna kontrollera det nigerianska statsskeppet och dess ekonomiska tillgångar. Under 1950-talet hade det nämligen blivit klart för alla politiker att inte enbart religion utan även den ekonomiska rikedomen delade landet: i norr odlades jordnötter och bomull som avsalugrödor, i söder fanns palmolja – och olja.
Nigeria kom att bli en politisk och ekonomisk koloss på lerfötter. Landets närhistoria har kännetecknats av politiskt våld, militärkupper och social och ekonomisk ojämlikhet. Landet skakades av ett inbördeskrig i slutet av 1960-talet (Biafrakriget). Landet har experimenterat med både brittiska och amerikanska representationsformer, och under militärdiktatorn Ibrahim Babangida infördes ett tvåpartisystem som gick i graven när Sani Abacha blev militärdiktator under 1990-talet. Hoppet om att framdriva en accelererad ekonomisk utveckling med hjälp av oljeintäkterna kom på skam redan på 1970-talet och landet kom att framstå som en dysfunktionell kleptokrati under 1900-talets sista decennier. Återgången – eller snarare övergången – till demokratiska strukturer och upprepade antikorruptionskampanjer på 2000-talet har tillsvidare inte förbättrat den enskilde medborgarens ekonomiska och sociala situation och en av världens stora oljeexportörer hör fortsättningsvis till Afrikas ojämlikaste och per capita fattigaste länder.
Fattigdom och social ojämlikhet har utpekats av ett flertal analytiker att vara Nigerias utmaning. Båda ses även som förklaring till de religiösartikulerade reform- och proteströrelser som har uppstått med jämna mellanrum i norra Nigeria sedan 1960-talet. Analysen har dock som oftast blivit enkelspårig och tolkats som en motsättning mellan muslimer och kristna. Dessa motsättningar, som i allt högra grad blivit en del av vardagen i den s.k. Middle Belt-regionen eller de södra delarna av det forna protektoratet Norra Nigeria som inte varit islamiserade och där kristendomen kom att få ett kraftigt fotfäste under kolonialtiden, är visserligen en realitet, men i sig är religionen endast ett symptom på en djup samhällskris. Som både historikerna Yusuf Bala Usman (d. 2005) och samhällsforskaren Lamido Sanusi Lamido (f. 1961) har framhävt så har en fattig muslimsk invånare i norr mera samhörighet med en fattig invånare i söder än med en rik muslim i norr. Dylika analyser har dock varit fåtaliga och nästan aldrig upptagits i den politiska vokabulären av politikerna eller statsmännen i landet.
I stället har radikala religiösa aktivister getts tolkningsföreträde i kritiken mot de samtida orättvisorna. Om det fanns en radikal, om inte socialistisk röst i Aminu Kano (1920-1983) och hans Northern Element’s Progressive Union (NEPU) på 1960-talet, så kom Muhammad Marwa, kallad Maitatsine (död 1980), att vara den första radikala muslimska lärda vars budskap enbart byggde på en snäv uttolkning av islam och som lika mycket riktade sig mot det muslimska etablissemanget som den (officiellt) sekulära nigerianska staten. Armén slog ned hans rörelse med våld. Den postmoderna islamiseringsvågen som svepte över norra Nigeria efter Abachadiktaturen och införandet av sharia i tolv av delstaterna i början av 2000-talet uppfattades av (kristna) politiker i söder som muslimska guvernörers populistiska drag för att säkra sin position. Muslimska radikala kritiker ansåg för sin del att islamiseringsprocessen inte var något annat än ett spel inför kulisserna och krävde för sin del en genomgående förändring av samhället. I deras tankevärld handlade det om att ”återvända” till den rätta stigen eller ett urislamiskt samhälle som hade inrättades av Profeten Muhammad.
En av dessa kritiker var Muhammad Yusuf som bildade gruppen Jamāʿat ahl as-sunna li-d-daʿwa wa-l-jihād i Maiduguri 2002. Hausatalande invånare kom att beteckna gruppen som Boko haram eller ’De som motsätter sig västerländsk utbildning’. Liksom Muhammad Marwa inledde Muhammad Yusuf sin bana som kritiker av den rådande ordningen i samhället och kritiserade högljutt de lokala myndigheterna för deras oförmågas att rätta till situationen för de utslagna och förtryckta. Lika mycket kritiserade han dock även de lokala muslimska auktoriteterna för deras ’laxa’ inställning till det som han uppfattade som ’ickemuslimska’ seder och bruk. Förhållandet mellan gruppen och myndigheterna försämrades snabbt och år 2009 utpekade en undersökningsrapport gruppen för att samla in vapen. I tron om att kunna avvärja det kaos som uppstod i samband med Maitatsineupproret 1980, genomförde den nigerianska armén en föregripande attack mot gruppen 2009. Muhammad Yusuf häktades och avrättades. Arméns storoffensiv misslyckades dock: i stället för att gruppen skulle ha försvunnit radikaliserades den under dess nya ledare Abubakar Shekau.
Sedan 2009 råder i princip krigstillstånd i nordöstra Nigeria. Vägen till attacken mot flickgymnasiet i Chibok i april 2014 startade dock mycket tidigare. En långsiktig lösningen kommer varken att vara politisk eller religiös utan kräver djupgående ekonomiska och sociala reformer som den postkoloniala nigerianska staten och det politiska etablissemanget tycks – än så länge – vara föga intresserad av att implementera.
Holger Weiss