Det hurdana berättelser vi får läsa om nutiden är beroende av det källmaterial som kommer att vara tillgängligt för framtida historiker. Det här för alla historiker självklara sakförhållandet slog mig med ny kraft då jag bekantade mig med Juha Suorantas och Sanna Ryynänens bok Taisteleva tutkimus. Med taisteleva tutkimus avser författarna forskning som analyserar den sociala verkligheten samtidigt som dess målsättning är att förändra världen, dvs. få till stånd sociala eller politiska reformer, vanligen i samarbete med människor som är aktiva inom olika samhällskritiska rörelser.

Suoranta är professor i vuxenpedagogik vid Tammerfors universitet och Ryynänen arbetar som universitetslektor i socialpedagogik vid Itä-Suomen yliopisto. Författarna vill med sin bok ta ställning till den samhällsvetenskapliga forskningens roll i lösandet av sociala och ekologiska problem. De menar att det inte räcker med att observera och analysera samhällsfenomen utan forskning skall entusiasmera och inspirera till större medvetenhet och sporra till aktion för en bättre värld. Den här typen av ”kämpande” forskning har en lång historia, mycket av den marxistiska forskningen (inklusive Marx själv!), kritisk teori, en del av forskningen kring genus, kolonialism och t.ex. Critical Animal Studies har haft och har en klar politisk agenda. Överhuvudtaget ses förbindelsen mellan forskare och aktivister som väsentlig för att forskarna skall kunna upprätthålla en levande kontakt med den sociala verkligheten. Det finns politiska aktivister som börjat forska för att bli bättre aktivister, dvs. för att bättre förstå bakgrunden och de komplicerade förhållandena som ofta ligger bakom politiska, sociala och ekologiska problem. Engagemang i politiska eller sociala rörelser kan för en forskare utgöra en integrerad del av arbetet som den såkallade tredje uppgiften, t.ex. i form av folkupplysning, föreläsningar, workshopar och sakkunnighjälp.

Boken fick mig att reflektera över historikers möjlighet att skriva om små inofficiella samhällsomdanade rörelser som bidragit till samhällsutvecklingen men som har lämnat få spår efter sig. Problematiken påminner om källäget för det vi brukar tala om som de utstötta och marginella gruppernas historia, grupper och teman som historiker lyft fram, i vissa fall uttryckligen för att peka på missförhållanden i det förflutna i syfte att göra en politisk poäng. Historiker, särskilt vi som undervisar och för diskussioner med studenter, funderar ofta över historievetenskapens möjligheter att göra världen till en bättre plats. Särskilt historiker som arbetar med teman som klass, kön, etnicitet och miljö funderar på liknande spörsmål som samhällsvetarna, nämligen frågor gällande forskarens position i förhållande till det undersökta och möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. En viktig skillnad mellan samhällsvetenskap och historia är dock tillgången till lämpligt källmaterial. Vi kan vara hur intresserade som helst av ett udda och subversivt tema, men om inga källor som belyser saken finns bevarade är vi hänvisade till att arbeta med tystnaden (vilket historiker gör). Det här hade jag nyligen anledning att tänka på då jag förgäves sökte material om en hundra år gammal förening. Situationen fick mig att reflektera över föreningar jag själv medverkat i och material dessa har lämnat efter sig – eller försummat att spara. Jag har varit och är medlem av både gamla hedersvärda vetenskapliga föreningar och kortlivade radikala ad hoc föreningar som bl.a. försökt skapa alternativ bankverksamhet och protesterat mot olika saker. Jag inser nu att jag i fall där det varit min uppgift att spara eller slänga efterlämnade papper har valt att spara material från de väletablerade föreningarna just för att de är gamla och har en tradition av att bevara sina papper. I de senare fallen där det gällt radikala kortlivade rörelser har jag obekymrat slängt pappren. Utan att tänka på vilken förvrängd bild av historien min handling kommer att leda till i framtiden.

Att vi är hänvisade till källor som är bevarade från den tidsperiod vi studerar för med sig att det som sparas och det som slängs blir en politisk angelägenhet. Den kände aktivisthistorikern Howard Zinn var en av dem som tagit upp frågan, fick jag lära mig då jag läste Sonia Yacos artikel om historiker och arkivarier som betraktar sig som aktivister. Zinn har hävdat att arkivarien genom sin dagliga lågmälda aktivitet upprätthåller politiskt och ekonomiskt status quo.  Det gäller dock ingalunda alla arkivarier. Det finns personer som börjat arbeta på arkiv uttryckligen för att utveckla samlingarna i viss riktning eller sådana som bildat nya arkiv just för att de betraktat ett visst material som viktigt att bevara. Arkiv och enskilda arkivbildare har en ansvarsful uppgift eftersom deras beslut kommer att bestämma vad historiker i framtiden kommer att ha möjlighet att finna i arkiven. Det här i sin tur bestämmer hur historieskrivningen ser ut och vilka berättelser om det förflutna som kommer att berättas.  Exemplet med mina föreningar visar att det är lätt att spara material då någon redan påbörjat arbetet och det finns kanske en mapp, kanske en låda där man deponerar pappren, banden, skivorna eller föremålen. Att hitta ett lämpligt befintligt arkiv för sin förenings papper eller rent av att bilda ett nytt arkiv förutsätter däremot en viss initiativförmåga. Det är mycket lättare att slänga de gamla pappren för att inte tala om banden, kassetterna och alla andra föråldrade föremål som innehåller spår av det som kommer att vara det förflutna om hundra år, femhundra år, tusen år… Man undrar vilka av oss som om femhundra år kommer att betraktas som tysta och marginella grupper i samhället, sådana som inte lämnat spår i källorna, sådana som enligt framtidens historiker är förtjänta av återupprättelse.

Laura Hollsten