”Ännu har inte Trump Tower fallit”, sade en kollega med glimten i ögat åt mig häromdagen. Som följd av mitt arbete med Förenta staternas kommande presidentval har det närmast blivit vardag att kollegor, släkt och vänner förundrar sig över Donald Trump och hur vi skall förstå hans ställning i presidentvalet. Det är alltid roligt att få tala om presidentvalet, men samtidigt drar jag mig för att fokusera på Trump då jag hör till skaran som inte har mycket till övers för beskrivningar av honom som ”favorit”. De facto anser jag att sannolikheten att reality tv-stjärnan blir republikanernas kandidat är försvinnande liten.

Donald Trump har dominerat pressrapporteringen och leder i opinionsundersökningar. Foto av Michael Vadon.

Vanligtvis ställs den som ifrågasätter Trumps möjligheter mot väggen med hänvisningar till hans ledning i opinionsundersökningar. Den kontroversiella affärsmannen och mediapersonligheten leder i alla nationella opinionsundersökningar, och har gjort det i så gott som samtliga undersökningar sedan slutet av juli. För tillfället leder han likaså i gallupar över de tidigaste röstande delstaterna: Iowa, New Hampshire, Nevada och South Carolina. Det finns dock skäl att problematisera användningen av opinionsundersökningar för att förstå, eller förutspå, nomineringsprocessen i Förenta staterna. Det finns både vad jag skulle kalla interna och externa problem med opinionsundersökningarna, problem som förklarar varför jag är skeptisk gällande Trumps möjligheter.

Kirurgen Ben Carson hade stöd bland religiösa och konservativa väljare men hans kampanj är nu i kaos och hans stöd rasar. Foto av Michael Vadon.

Först vill jag göra det väldigt tydligt att jag inte ifrågasätter opinionsmätningarna i sig, jag misstror inte att de är välgjorda och metodiskt hållbara. Med interna problem syftar jag snarare på det faktum att undersökningarna inte är särskilt riktgivande ifråga om primärvalsresultaten. Primärval är till naturen skiftande. Till skillnad från själva presidentvalet, där partitillhörighet spelar en stor roll, är röstarna i primärval i regel positivt inställda till majoriteten av kandidaterna. Samtidigt fattar väljarskaran sitt slutgiltiga beslut väldigt sent, under de sista fyra veckorna före caucus-mötet i Iowa (deras form av primärval) steg John Edwards stöd med 25 procentenheter i valkampanjen 2004 medan Newt Gingrich understöd rasade med över 15 procentenheter över samma period 2012. I ingendera fallen fanns det någon större skandal bakom, det handlade helt enkelt om att väljarna i sakta mak började bestämma sig. I en ny undersökning av New York Times framgick det att endast en tredjedel av de tillfrågade redan har bestämt sig. Därmed spelar det ingen betydelse hur länge Trump, eller någon annan för den delen, har hållit tätpositionen i opinionsundersökningar. De betydelsefulla förändringarna lär vänta på sig ännu någon vecka.

Senator Ted Cruz (Texas) bygger sin kampanj på stödet av konservativa gräsrotsrörelser. Foto av Michael Vadon.

Samtidigt är det väldigt oklart hur Donald Trumps etablerade mediapersonlighet påverkar hans understöd och huruvida detta stöd verkligen resulterar i röster. Redan då Trump i somras meddelade att han ställer upp var han ett bekant namn i de flesta hushåll. Därefter har den omtvistade provokatören åtnjutit runt sex gånger så mycket mediauppmärksamhet som hans närmste rival. Sambandet mellan uppmärksamhet i pressen och stöd i opinionsundersökningar har under de senaste åren varit statistiskt sett slående. Detta bör beaktas då man tolkar Trumps stöd i opinionsundersökningarna.

Senator Marco Rubio (Florida) hoppas samla partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

Republikanernas situation i år har osedvanligt mycket potential för stora omväxlingar i och med att det fortfarande finns elva mer eller mindre seriösa kandidater (varav minst fyra har en verklig chans att bli landets nästa president). Räkna med att flera kandidater inom de närmaste sex veckorna kommer att hoppa av, i synnerhet bland de vars strategi bygger på en kraftuppvisning i Iowa (Ben Carson, Mike Huckabee och Rick Santorum) eller New Hampshire (John Kasich och Chris Christie). Det mycket omtalade stödet som Trump tillsvidare åtnjuter i nationella gallupmätningar ligger på ungefär 35 %. Med andra ord betyder det att endast en tredjedel av väljarna uppger sig stöda den diskutabla favoriten, kommer det att stiga i takt med att allt flera kandidater tackar för sig eller är detta Trumps tak?

Tidigare guvernör Jeb Bush (Florida) har stöd inom partiet men har inte lyckats övertyga eliten. Foto av Michael Vadon.

Ifall de interna problemen med opinionsundersökningar kan sägas båda illa för Trump är de externa problemen än värre. Pressen bygger till stor grad sin rapportering om valkampanjen på opinionsundersökningar uttryckligen för att de har en antydd förutspående funktion. Tanken är att vi genom att studera opinionsundersökningar kan bedöma vem väljarna kommer att utse till partiets kandidat. Detta är orsaken till att Trump under de senaste sex månaderna regelbundet nämner hur bra det går för honom i opinionsundersökningarna, det är också orsaken till att många idag ser honom som favoriten. Det finns dock ett avsevärt problem i detta resonemang, och det är historiskt. Det bästa sättet att bedöma vem som kommer att vinna partiets nominering är inte att studera opinionsundersökningarna, utan stödet inom partieliten. Begreppet elit är här måhända besvärligt men det handlar om en heterogen grupp bestående av politiker, finansiärer och intresseorganisationer. Nyhetssidan FiveThirtyEight räknar det uttalade stödet kandidaterna har bland kongressmedlemmar, senatorer och guvernörer. Medan både Jeb Bush och Marco Rubio har en handfull senatorers och över tjugo kongressmedlemmars stöd har Donald Trump inte en enda betydelsefull partimedlems uttalade stöd. Sedan partierna 1972 övergick till den moderna nomineringsprocessen där primärvalen utser partiets kandidat har ingen klarat av att knipa nomineringen utan avsevärt stöd inom partieliten.

Guvernör Chris Christie (New Jersey) hoppas säkra partielitens stöd genom att vinna i New Hampshire. Foto av Michael Vadon.

Summa sumarum, Trump har ett stort stöd i opinionsundersökningarna, men dess betydelse är betydligt mindre än vad folk tror. Den polemiske gallupledaren, som kallat sig själv ”a big history fan”, borde med tanke på primärvalens moderna historia vara minst sagt orolig. Å andra sidan har han inte hittills visat någon större respekt för historiska fakta i sin kampanj, och han har avfärdat historieforskning med att fråga hur någon kan veta vad som hänt i det förflutna. ”Were they there?” frågade han sig i New York Times. Jag kan öppet erkänna att jag inte har förstahands erfarenhet av att vinna Republikanska partiets presidentkandidatur, men ändå vågar jag påstå att Trump inte heller kommer att ha det.

Också guvernör John Kasich (Ohio) satsar på New Hampshire och partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

För mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com