Slavhandel, slaveri och Finland – en ickehistoria?

En tankelek. Föreställ dig att du går ned för Aura ås västra strand. Bakom har du domkyrkan. Snart går du förbi den nya Biblioteksbron och går vidare mot Kaskisbron. Du passerar några äldre byggnader, ett av dem ett hus i tre våningar. Stanna upp och läs plaketten som finns på väggen: ”Här stod Åbo sockerbruk.” Du har kommit till den globalhistoriska noden som sammanfattar Finlands placering i den transatlantiska slavhandelns och slaveriets historia. Verkar det överraskande och långsökt?

Sockerbruk uppfördes 1756–57 av en grupp köpmän i Åbo. Huvudauktionär var brukspatronen och bergsrådet Johan Jacob Kijk (1706–1777) samt handelsmannen Jakob Bremer (1711–1785). Planer på att grunda ett sockerbruk i Åbo fanns redan på 1740-talet men föll på motstånd från sockerfabrikatörer i Stockholm. Gabriel Nikander skriver i sin uppsats ”Stadsplan och byggnadsskick i Åbo” i samlingsverket Svenska kulturbilder (1930) att byggnaden var uppfört i fem våningar varav de två översta reste sig under mansardtaket. Fr.o.m. 1770-talet var Jakob Bremer den enda auktionären. Den 23 januari 1783 meddelade Tidningar Utgifne af et Sällskap att ”Wid Sockerbruket, anlagt år 1755 i en ansenlig stenbyggnad wid ågatan, woro 1781 4 pannor i gång, som sköttes af 7 arbetare. Tilwärkningswärdet steg til 2537 R:dal. 4 S.” Sockerbruket fick konkurrens av ett annat som anlades i Borgå 1784. Båda fabrikerna måste nedlägga sin verksamhet i början av 1800-talet, delvis p.g.a. att ytterligare ett sockerbruk hade grundats i Helsingfors 1806.

Ett sockerbruk var en förindustriell fabriksanläggning. Här förädlades råsocker till brukssocker. Efterfrågan av socker ökade i takt med att det blev billigare och allt flera konsumenter använde det som sötningsmedel. Kruxet var att anläggningens råvara inte producerades i riket utan var en importvara. Råsockret som processerades i Åbo införskaffades av handelsmännen vid någon av de stora europeiska råsockermarknaderna. Fram till 1792 berättar Öresundstullens längder att det var främst från Bordeaux, därefter Amsterdam, London och Köpenhamn, varifrån fartyg från Åbo köpte råvaran och skeppade den till Finland. Orterna var dock endast mellanstationer i råsockrets väg från odlings- till förädlingsort.

Idag utgör sockerbetan råvaran i det bit- och strösocker du sätter i ditt kaffe eller té. Odlingen av sockerbetan är dock ett 1800-tals fenomen i Europa och kommer ännu senare i gång i Finland. Fram till dess utvinns råsocker från sockerrör som odlas på sockerplantagerna i Karibien och i Brasilien. Under 1700-talet organiserades handeln med och i Karibien genom det så kallade kontinentalsystemet vilket innebar – i teorin – att de karibiska kolonierna var stängda för alla andra fartyg än moderlandets. Detta innebar att endast franska fartyg fick anlöpa franska hamnar i Karibien. Av detta följer att råsockerlasten som en Åbokapten inköpte i Bordeaux hade kommit ifrån någon av de franska kolonierna i Karibien: Saint Domingue (nuv. Haiti), Guadeloupe eller Martinique.

Arbetskraften som användes vid sockerplantagerna var slavar. Systemet hade introducerats av portugiser på de atlantiska öarna, i främsta hand Sao Thomé i Guineabukten, under 1400-talet och etablerats i Brasilien på 1500-talet och förflyttats till Karibien av holländarna under 1600-talet. På slavplantagerna fanns två typer av slavar: kreolska, d.v.s. sådana som var födda i Karibien, och nyanlända från Afrika. I och med att dödligheten på plantagerna vida överskred den infödda slavpopulationens regenerationsförmåga samt plantageodlingens markanta expansion under 1700-talet fanns det ett ständigt behov av nya slavar från Afrika.

Den ständigt ökande efterfrågan av slavar i Karibien och Brasilien täcktes genom en kontinuerlig införsel av slavar från Afrika. Slavarna införskaffades vid olika handelspunkter längsmed Afrikas västra Atlantkust från Senegalflodens mynning ned till Luanda i Angola. Uppköpet av slavar var en reglerad handelsverksamhet, slavarna betalades i form av en varukorg där bomullstextiler, järn-, brons- och mässingsföremål, sprit och eldvapen utgjorde de viktigaste delarna.

Tankelek nummer två. Du har läst Chris Evans och Göran Rydéns Baltic Iron in the Atlantic World (2007). Undersökningen visar hur efterfrågan på en viss typ av så kallat voyage iron i Old Calabar vid Nigerflodens delta resulterade i produktionsomläggningar vid de svenska järnbruken. Voyage iron var råvaran som de afrikanska smederna använde som råvara för att smida jordbruksredskap och vapen. Brittiska slavhandlare förde voyage iron till Afrika men producerade inte själva tillräckliga mängder av produkten (se även Chris Evans uppsats: http://www.ehs.org.uk/dotAsset/2b160981-c9ac-4db0-91b7-a565db9ad598.pdf). Här kommer de svenska järnbruken med i bilden: en stor del av det av brittiska slavfartyg fraktade voyage iron hade tillverkats i Bergslagen. I och med att tillverkningen av voyage iron inte krävde järnmalm av bättre kvalitet är det fullt möjligt att järnet även kom från de finländska järnbruken. Frågan är öppen och har inte undersökts – det finländska järnet kan spåras till Jernvågen i Stockholm men därefter är det oklart om det hamnade till Old Calabar eller någon annan handelspostering i Västafrika.

Tankelek nummer tre. Föreställ dig att du hittar ett inventarium av en bondgård i sydvästra Finland från slutet av 1700-talet eller så. Hittar du en sockertång så har du slutit cirkeln: bonden hade köpt en sockertopp i Åbo när han besökte något av handelshusen. Han kanske även hade inhandlat kaffebönor – en annan slavproducerad råvara. Fram till det stora slavupproret på Saint Domingue kom merparten av allt kaffe som konsumerades i Europa från den franska kolonin i Västindien. Under 1800-talet var Brasilien världens ledande kaffe- och (rör)sockerproducent – slavproducerat fram till slaveriets upphävande 1888. Hade bonden köpt bättre tobak, inte den lokalt producerade utan bästa vara från Puerto Rico, Virginia eller Brasilien, så var även denna vara slavproducerad.

Slutligen ställer sig frågan varifrån bomullen kom till Finlaysons bomullsspinneri i Tammerfors? Bomull odlades inte i Finland, ej heller i Europa. Spinneriet anlades 1820. Vid denna tidpunkt var Sydstaterna världens ledande producent av bomull, producerat av slavar som vi alla vet. Hur många slavskepps botten täpptes till med tjära som tillverkats i Finland?

Frågan om kopplingen mellan finländsk kultur- och samhällshistoria, den transatlantiska slavhandeln och slaveriet är en komplicerad historia. Ett globalhistoriskt perspektiv visa dock att slavhandeln och slaveriet har varit närvarande och påverkat även i Finland. Det tredje fartyget från Sverige som anlände vid den nygrundade frihamnen Gustavia på Saint Barthélemy 1787 var för övrigt åboredaren Johan Escholins Express. Uppdrag: inköp av socker och kaffe. Tydligen motsvarade färden inte förhoppningarna hemma i Åbo, någon ny expedition utrustades aldrig från Åbo. I stället fortsatte Åbohandlarna att inköpa socker, kaffe och tobak i de europeiska hamnarna.

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

One thought on “Slavhandel, slaveri och Finland – en ickehistoria?

Lämna ett svar till Mikko Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.