Slår du upp vilken som helst godtycklig världshistoriska framställning så torde du leta förgäves om ett kapitel om Afrika som en både givande och mottagande part. Det som du kommer att läsa om är att afrikanska slavar skeppades i miljoner till Amerikorna och Karibien under den tidigmoderna tiden, att den afrikanska kontinenten godtyckligt styckades upp i samband med den imperiala kapplöpningen i slutet av 1800-talet och att de postkoloniala afrikanska staterna och ekonomierna spelar en undanskymd roll i den postkoloniala globaliserade världen. Den afrikanska kontinenten utmålas som en perifer mottagare, synbarligen frånkopplad de globala strömmarna i den moderna och postmoderna världen. Afrika förknippas med ’the big five’, safari och bushen; nuförtiden även med AIDS och Ebola. Skulle jag visa dig bilder på postmoderna urbana agglomerationer och miljonstäder – Abidjan, Lagos eller Johannesburg skulle du kanske bli förvånad. Eller så inte. Kanske du sedan länge har vetat att det har funnits en avancerad jazzscen i Dakar, att det finns rastafarisamfund i Accra, att olika FN-organisationer har byråer i Addis Ababa?
Afrika i världen – en lång historia. I princip hela mänsklighetens, ifall du väljer ett ’big history’ (Fred Spier) eller ’superhistory’ (J.R. MCNeill) perspektiv. Våra förfäder kom ifrån Afrika, vi är alla sist och slutligen afrikaner. Ur ett långsiktsperspektiv kännetecknar migrationen, den frivilliga och den påtvingade, afrikanens historia. Som följd av den påtvingade migrationen uppstod den afrikanska diasporan. Du hittar slavarnas ättlingar runt om i den atlantiska världen. Karibien, USA eller Brasilien genomsyras av kreolisering och hybridisering, afrikanska kulturer som blandas och formar nytt, afrikanska och europeiska kulturer som blandas och formar nytt.
Världen i Afrika – en mycket kortare historia. Men Afrika fanns i den moderna världen samtidigt som resten av världen. Den moderna världen i Afrika, det är ångfartyget och ångloket men framför allt cykeln och lastbilen (Mama lorry), telegrafen och telefonen. Mobiltelefonen innebar en veritabel kommunikationsrevolution i Afrika: connecting people! Jag minns när jag gjorde arkivforskning i norra Nigeria på 1990-talet: risiga telefonförbindelser som erbjöds – när och ifall de fungerade – av ett statligt monopolbolag. Fältforskning i Ghana fem år senare: jag var den enda av mina kolleger som inte hade en mobil.
När blev Afrika en del av den moderna, globala världen? Var det 1904-1908 när den afrikanska kontinenten drabbades av böldpesten (den tredje globala pestpandemin; dock tycks epidemin inte ha spridit sig i det inre av kontinenten utan drabbade huvudsakligen hamnstäder)? Eller när den globala influensapandemin slog till 1918-1919 och miljontals afrikaner avled i olika följdsjukdomar? Senast under denna pandemi drabbades även de mest avlägsna byarna i det inre av kontinenten, något som inte hände under tidigare globala sjukdomspandemier (koleran spred sig visserligen till Östafrika under 1800-talet men inte till det atlantiska Afrika). Kanske det ändå var 1905 då Japan visade att samhällelig modernisering och tekniska framsteg inte var knuten till en bestämd hudfärg: Ethiopia Unbound (1911)!
Under 1800-talet tecknas konturerna till den afrikanska Atlanten, under 1900-talet fördjupas den. Den atlantiska världen kännetecknas av växelverkan – Europa/Amerika men lika mycket Afrika/Amerika och Afrika/Europa och vice versa. Afrikanska sjömän anställs och tar hyra ombord ångfartyg, afrikanerna liksom de asiatiska sjömännen är billiga, har föga rättigheter, uppfattas som konkurrenter till vita (europeiska) sjömän. De bosätter sig i hamnstäderna i Europa: Marseilles, Bordeaux, Cardiff, Liverpool. Efter första världskriget blir det upplopp i England: afrikanerna anklagas för att ta de brittiska sjömännens arbetsplatser. De afrikanska sjömännens rum i de europeiska hamnarna är osynligt, sjöfolkens fackförbund vill inte godkänna dem som medlemmar. Endast kommunisterna propagerar under mellankrigstiden för att sjöfacken skulle vara rasblinda.
Afrikanska och afroamerikanska soldater strider på västfronten under Första världskriget. Skyttegravskriget och massmördandet avslöjar den västerländska moraliska överhöghetens ihålighet: de vita civiliserade kolonisatörerna beter sig lika barbariska gentemot sina gelikar som de tidigare hade anklagat den ’primitiva’ afrikanen för att vara. Hemförlovade soldater börjar ställa krav, i USA utbryter ’The Red Summer’ 1919. I Versailles ignoreras kraven på politiska rättigheter för afrikanerna i kolonierna. Under Andra världskriget stupar afrikanska soldater i Burma. Ånyo ignoreras kraven på politiska rättigheter. Men tiderna håller på att förändras. Kritiken mot kolonialismen tar fart, både i Afrika och i den afrikanska Atlanten.
Afrikanska studenter organiserar sig och bildar föreningar och sammanslutningar i London och Paris – på 1920- och 1930-talet. Att afrikaner har studerat i Europa, framför allt i England, är i och för sig inget nytt. Under 1800-talet framväxte en västerlandiserad västafrikansk bildningsklass i Sierra Leone, Guldkusten och Lagos som sände sina ättlingar – oftast söner – till Europa för att utbildas till läkare och jurister. Tidningspressen på Guldkusten och i Lagos florerade fr.o.m. 1850-talet, journalisterna blev snabbt en nagel i ögat på kolonialherrarna. Den fjärde statsmakten, redan då.
Afrika i världen och världen i Afrika: Abessinienkrisen 1934-1936. Eller egentligen den globala tystnaden. Förvisso: ’Hands off Abyssinia’ eller ’Lämna Etiopien i fred’ kampanjer startades runt om i den atlantiska världen. Indignation över den italienska – fascistiska – aggressionen uttrycktes på alla fem kontinenter. Men regeringarnas tigande och politiska schackspel var rådande. Moskva var tyst; det japansk-etiopiska samförståndet (mellan två kejsardömen) visade sig vila på gungfly. Afrika var definitivt inte mera en del av världen. Lågvattenmärket och nadir i berättelsen om Afrika i världen. Liberia, den enda självständiga staten var Firestonebolagets privata domän.
Afrikanska intellektuella var i kontakt med afroamerikanska intellektuella och politiker, deltog i kongresser i Nordamerika och i Europa. Den panafrikanska rörelsen fick sitt ursprung i USA, på den afrikanska kontinenten uppstod olika samlingsrörelser – Aboriginal Rights Protection Society, African National Council (i Sydafrika), National Council of British West Africa. Panafrikanismen blev afrikansk genom Manchesterkongressen i september 1945, vid de tidigare kongresserna dominerade afroamerikanerna.
Panafrikanismens rum fanns runt om i den atlantiska världen – i New York och Chicago (Harlem Renaissance och The New Negro Movement), i Kingston (United Negro Improvement Association), i London och i Paris. Kortvarigt fanns det ett radikalt alternativ till panafrikanismen: kommunismen. Den afrikanska världens röda rum fanns i Hamburg och Moskva under 1930-talet.
Vad blev det av den afrikanska Atlanten efter 1945? George Padmore dog i Accra 1958, W.E.B. du Bois i samma stad 1961. Bob Marley uppträdde vid självständighetsfesten i Harare (f.d. Salisbury) 1980. Afrikanska studenter fortsatte att söka sig till universiteten i Europa och USA. Afrokaribier emigrerade till Storbritannien under 1950- och 1960-talet. Ekonomisk kris i mottagarlandet exponerade skillnader och skapade klyftor: de ena var slavars ättlingar, de andra fria afrikaner. Uppstod skillnadsskapande; delade historier, divergerande historiebruk. Not the same history, not the same past. Kom 1970- och framför allt 1980-talet: kontinentens förlorade årtionde och braindrain. De högutbildade lämnade Afrika, flyttade från Ghana och Nigeria till Europa och framför allt USA.
Ingen talar (ännu) om det afrikanska medelhavet eller den afrikanska indiska oceanen. Men de senaste årtiondens utveckling visar på två nya riktningar för den afrikanska emigrationen. Den ena tvingad – över Sahara och Medelhavet i riktning mot Europa. Den andra frivillig (fast när är en förflyttning frivillig?) – över den indiska oceanen till metropolerna i Sydostasien och framför allt Kina. Det håller på att uppstå en postmodern afrikansk diaspora i Asien.