Afrika i världen, världen i Afrika, del 2

Att ge en översikt om Afrikas historia under 1900-talet under må te sig vid en första anblick som en enkel uppgift. Århundradet började i det imperiala och koloniala erans tecken och övergick under andra hälften av århundradet till de självständiga staternas tidevarv. Följer man en nationell historieskrivning börjar den med de enskilda staternas självständighetsförklaring med en längre prolog över den koloniala statens tillkomst och uppbyggnad samt det antikoloniala uppvaknandet och självständighetskampen. Sedan följer de enskilda staternas försök till nationell konsolidering och skapandet av en nationell gemenskap. Sedan kommer 1980-talets krisdecennium och 1990-talets nystart.

Frågan om Afrikas 1900-tal blir dock mycket svårare om man anlägger ett globalhistoriskt perspektiv. När började 1900-talet, när slutade det? Är blickpunkten på hela kontinenten eller på Afrika söder om Sahara? Lägger man ytterligare på ett rumsligt perspektiv och ställer frågan om mångfaldens, de öppna berättelserna och de transnationella flödenas, förbindelsernas och nätverkens samtidighet som kan iakttas under en viss tid på en bestämd plats eller i en bestämd region tecknar sig snart en komplex bild.

Först frågan om tidsavgränsningen. I den eurocentriska berättelsen om 1900-talet framstår 1919, 1945 och 1991 som centrala brytningspunkter. Inte så i den afrikanska. De två första årtalen sammanfaller med den koloniala staten. Efter Först världskriget övergick alla koloniala stater till krass protektionism, vars huvudsakliga syfte var att dels utestänga amerikanska ekonomiska intressen, dels försäkra sig om att koloniernas råvaror endast kom till moderländernas gagn. Efter Andra världskriget följde en fördjupning och intensifiering av den koloniala närvaron i Afrika. För Storbritanniens del handlade det om att kompensera bortfallet av kronjuvelen Indien, för Frankrikes del förlusten av Indokina. Det tredje årtalet – Sovjetunionens upplösning och slutet på Kalla kriget – hade visserligen direkta konsekvenser även i vissa afrikanska stater (bl.a. Angola och Zaire) men inte alla. Inbördeskriget i Liberia började tidigare, statskollapsen i Somalia hade andra orsaker.

Ifall övergången från den koloniala till den postkoloniala staten utgör ramverket för Afrikas 1900-tal finns det egentligen ingen bestämd brytningspunkt (årtal) utan en mera glidande brytningsperiod. För Etiopien var den koloniala parentesen kort och varade endast från 1936 till 1952, för det som är i dag Eritrea var den längre och pågick från 1890 till 1991 (ifall man följer en eritreansk nationell tolkning, den etiopiska ser föga förvånande annorlunda på saken). Liberias historia känner officiellt inte till någon kolonialperiod alls men landet uppfattades under mellankrigsperioden att vara under Firestone Rubber-bolagets kontroll. Franska Västafrika skapades 1895 och Franska Ekvatorialafrika 1910; båda upplöstes 1958 då de franska kolonierna fick en begränsad självständighet mot att de anslöt sig till det Franska samväldet som kontrollerade utrikes- och finanspolitiken. Dessutom skulle det endast finnas ett medborgarskap, det franska. Endast Guinea valde att vända ryggen till federationen och förklarade sig helt självständig. Två år senare gick även denna federation i praktiken i graven när de övriga forna franska kolonierna blev helt självständiga. Officiellt upplöstes federationen först 1995. Å andra sidan hade invånarna i de så kallade Quattre Communes i Senegal (Saint Louis, Dakar, Rufisque och Gorée) erhållit franskt medborgarskap redan 1848 och hade rätt att sända två representanter till parlamentet i Paris. Djibouti blev självständigt först 1977.

De forna brittiska kolonierna i Västafrika bildar ett likadant kolonialt lapptäcke. Lagos blev kronkoloni redan 1861, Sokotokalifatet erövrades 1903, protektoraten Södra och Norra Nigeria slogs ihop till Nigeria 1912 och landet blev självständigt 1960. Guldkusten blev kronkoloni 1874, Asanteriket blev ett brittiskt protektorat 1900, samma år som protektoratet The Northern Territories inrättades. 1951 fick kolonin omfattande autonomi, 1957 självständighet. Liknande glidande övergångar i The Gambia och Sierra Leone. Brittisk närvaro i Freetown sedan 1792, ursprungligen grundad som fristad för friköpta och frigivna slavar samt från Europa och Amerika återvändande afrikaner. Sierra Leones postkoloniala erfarenhet är identisk med Liberias: motsättningar mellan den ”infödda” och den inflyttade, ’kreoliserade’ (Krio; Sierra Leone Creole people, Americo-Liberians) befolkningen, ett utdraget, blodigt inbördeskrig. Kanske en vattendelare i Västafrikas 1900-tal – ECOWAS (Economic Community of West African States) ingriper i kriget i Sierra Leone, konflikten blir regional, supranationell. Samtidigt fördjupas det regionala samarbetet och den ekonomiska integrationen bland ECOWAS-länderna under 1990-talet. En mera kritisk tolkning lyfter fram diskrepansen mellan nigeriansk inrikes- och utrikespolitik under denna period: militärjuntan som styr sitt eget land med hård hand och samtidigt beter sig som en regional supermakt.

En svepning över centrala, östra och södra Afrika skulle uppvisa ett liknande lapptäcke. Kanske ett mera komplext sådant. Belgiska Kongo, portugisiska Angola och Moçambique. I den förra en snabb övergång till självständighet (1963) som utmynnar i kaos och inbördeskrig. Sedan en mellanperiod som varar så länge som Kalla kriget pågår. Mobutu som USA:s pålitliga diktator. Zaire kollapsar under 1990-talet; årtiondet som utropades till civilsamhällets och demokratins årtionde i Afrika (efter det förlorade 1980-talet) resulterade i Kongobäckenet i två supraregionala krig, Första och Andra Kongokriget (1996-97; 1998-2003), där grannländerna (Rwanda, Burundi, Zimbabwe, Angola, Namibia) friskt blandade sig i konflikten och stödde olika parter.

Kalla krigets skugga vilar även över Angola och Moçambique. Först befrielsekrig, sedan inbördeskrig. I bådadera fallen är det fråga om ställföreträdarkrig: USA understöder den ena, Sovjetunionen den andra parten. Konflikterna blir även globala: Kuba ingriper på MPLA:s sida i Angola, till slut är över 50 000 kubanska soldater stationerade där. Vändpunkten i södra Afrikas historia är – enligt bl.a. Nelson Mandela – slaget om Cuito Cuanavale 1987 som tvingade Sydafrika att inleda fredsförhandlingar, öppnade vägen för SWAPO:s frammarsch i Namibia och landets självständighet 1990 samt apartheidsystemets fall i början av 1990-talet.

Afrikas tjugonde århundrade återspeglas i tre verk: J.E. Casely Hayfords Ethiopia Unbound. Studies in Race Emancipation (1911), George Padmores Panafricanism or Communism? The Coming Struggle for Africa (1956) och Achille Mbembes On the Postcolony (2001). Den första tog intryck av Japans modernisering och blickade framåt, den andra pläderade för kontinentens politiska och ekonomiska utveckling på egna grunder och värderingar, den tredje var en kritisk uppgörelse med kleptokratierna och den politiska utvecklingen i det postkoloniala Afrika. Ifall 1900-talet sträckte sig för Europas del från 1919 till 1991 så är det oklart när århundradet började och slutade för Afrikas del. Södra Sudan blev självständigt först 2011, nu pågår ett inbördeskrig där.

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.