Offer i skenet av terror och politiskt våld: Armenien 1915 (Armin T. Wegner)

Det är ett fruktansvärt minne som ligger oss nära i tid. 1900-talet som århundrade har många benämningar och tematiska avgränsningar samt är en tid av offer och förövare. När det kommer till det senare så har det varit en tematik som genomsyrar vår globala historia över tid och rum och bör inte begränsas enbart till 1900-talet. Men där det finns likheter finns det också skillnader. Om vi till fullo ska ta till oss 1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv som måste blod och terror inkluderas i ekvationen. Vi har att göra med ett århundrade som ser framväxten och tillämpandet av ett institutionaliserat våld som är uppbyggt kring en byråkrati som möjliggjorde och främjade terror och politiskt våld. I den mening som Eric J. Hobsbawm pratade om ”ytterlighetens tidsålder” och ”det korta århundrandet” (1914-91) kan vi även tala om 1900-talet som ett folkmordens århundrande präglat av extremt våldsamma samhällen. I kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” är det därför viktigt att betona att det inte går att förstå 1900-talets historia om vi inte tar i beaktande hur terror, totalitarism och politiskt våld har definierat det globala samfundet i kontexter av krig, avkolonisering, imperiers fall och sammanbrott samt förföljelse av människor.

Terrorns topografi: Armenien 1915

Det är ett panorama av terror och död som fyller i konturerna över ett århundrade som, tyvärr måste vi medge, fortgår och utspelar sig fram till idag i Syrien. Om vi ser till just den region som täcker in Syrien, Turkiet och Irak så är det ett ”blodland” (Bloodlands) fullt av offer och förövare, och i likhet med hur historikern Timothy Snyder skildrar gränslandet mellan Sovjetunionen och Tyskland före och under det andra världskriget, så är det en flytande region med löst definierade gränser som har täckts (och täcks) med blod i våldsamma konflikter och etniska utrensningar. Det räcker med att återvända hundra år och reflektera över det armeniska folkmordet 1915 och de politiska och sociala konsekvenser över tid. En historia som dokumenterades via den tyske soldaten Armin T. Wegners kameralins, bilder vi lätt kan hitta och beskåda idag genom en enkel sökning på Google. Här ser vi också hur terror, totalitarism och politiskt våld inte är isolerat till en händelse eller fysisk arena, ”blodlandet” har och utspelar sig på flera arenor.

Det politiska våldet under 1900-talet är centralt i förståelsen av världens historia. Här har vi att göra med nationella tragedier och lokala våldsuttryck, till exempel det tyska imperiets försök till att utrota hererofolket i sydvästliga Afrika i början av 1900-talet; Sovjetunionens inhemska terror av sin befolkning under en större del av ”det röda imperiets” existens; den italienska fascismens stormaktsdrömmar på Afrikas horn under 1930-talet; nazismens sönderslagning av först, det tyska samhället, och sedan ”die Endlösung” (den slutgiltiga lösningen; Wannseekonferensen den 20 januari 1942) av den judiska befolkningen i Tyskland och Östeuropa, där det senare är en analytisk fråga som också måste inkludera hur grupper som romer, sinti, homosexuella, politiska motståndare och oliktänkande förföljdes på de mest våldsamma och grövsta sätt. För att förhindra liknande mänskliga och samhälleliga tragedier i linje med det som hade utspelat sig under det andra världskriget (läs främst dödslägren under nazisternas regi) drevs krav på konventioner och globala regelverk. I efterdyningarna av Nürnbergrättegången 1945-46 låg det därmed på arvingen till Nationernas förbund – Förenta nationerna – att göra en distinktion över vad ett folkmord är och representerar i teori och praktik. Konventionen antogs den 9 december 1948 och trädde i kraft den 12 januari 1951, ett dokument som definierar folkmord som en handling som begås med intentionen att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös kategori. Vidare äger ett folkmord rent konkret rum när medlemmar ur en särskild kategori mördas eller tillfogas allvarlig kroppslig eller mental skada. Vi kan beta av ytterligare inslag i konventionen, men poängen är den att terror, totalitarism och politiskt våld alltid återspeglar en historia där offer och förövare står i centrum. Och än mer, den konvention som trädde i kraft 1951 har inte lyckats förhindra nya folkmord och förföljelser om vi ser till vad som hände under efterkrigstiden och efter Sovjetunionens fall 1991. Här bör det globalhistorisk ägna uppmärksamhet på övervakningssamhället i Östtyskland; Vietnamkriget; Indonesien 1965; de Röda khmererna och Pol Pots terrorregim 1975-79; den islamistiska revolutionen i Iran 1979; Rwanda 1994; Srebrenica 1995…listan fylls på och verkar aldrig ha ett slut…

Folkmord och terror i praktik.

1900-talets historia om terror, totalitarism och politiskt våld är i grund och botten en global historia som berör, men än mer, det handlar om extremt våldsamma uttryck som administrerades via en byråkrati och resulterade i ett utbrett lidande genom fysiskt våld mot grupper som antingen inte kunde försvara sig, eller inte hade för avsikt att ens söka en konflikt från början. Det politiska våld som vi ser utspela sig under 1900-talet är en del av det globala system av nationalstater som vi lever i och tar för givet, det vill säga, folkmord och terror är inte en utveckling av nationella idéer och strömningar, utan visar oss hur nationalstaten och nationalism även rymmer en farlig och dysfunktionell sida som har orsakat globala konsekvenser.