Globala rum under mellankrigstiden: Interklubbarna

Den finska statspolisen (VALPO; fram till år 1936 Detektiva centralpolisen) mottog i september 1937 en utredning om Die Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter som sammanställts av de tyska säkerhetsmyndigheterna. Organisationen var inte någon okänd aktör. Både i Finland och i Sverige hade organisationen väckt säkerhetsmyndigheternas intresse redan under tidigt 1930-tal, inte minst i Finland efter att riksdagen genomdrivit de s.k. kommunistlagarna 1930 varigenom kommunisternas offentliga verksamhet förklarades illegal. Die Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter (ISH) eller Sjöfararnas och hamnarbetarnas international som den hette på svenska hade grundats 1930 och lanserades som transportarbetarnas kampinternational med ambitionen att etablera sig som en global radikal fackföreningstakorganisation. (Den var underställd Röda fackföreningsinternationalen eller RFI med säte i Moskva och upplöstes redan 1937, men det är en annan historia…)

Den centrala enheten i ISH:s verksamhet bland sjömännen var de så kallade Internationella Sjömansklubbarna eller Interklubbarna. Ett par av dessa hade redan grundats på 1920-talet som Transportarbetarnas Internationella Propaganda- och Aktionskommittés (TIPAK) hamnbyråer. Efter grundandet av ISH i oktober 1930 genomfördes en omfattande reorganisering av Interklubbarna. De flesta Interklubbarna existerade endast under korta perioder, endast ett fåtal av dem längre än tio år. Under ISH:s aktiva fas var omkring 47 Interklubbar samtidigt operativa och bildade ett globalt nätverk. Endast i Sovjetunionen och i Tyskland fanns det Interklubbar i alla betydelsefulla hamnstäder. Interklubben i Leningrad var den äldsta, den hade grundats redan 1922 och dess verksamhetsformer kom att bli förebilden för de övriga Interklubbarna. De sovjetiska Interklubbarna hade dock en klar nackdel: handeln till Sovjetunionen var inte omfattande, de sovjetiska hamnarna anlöptes endast i begränsad omfattning av icke-sovjetiska fartyg och kaptenerna som anlöpte sovjetiska hamnar gjorde sitt yttersta med att förhindra att manskapet skulle få besöka bolsjevikiska propagandacentraler. I och med grundandet av Interklubbar utanför Sovjetunionen ändrades dock situationen. Medan kommunisternas verksamhet var begränsad i de större sjötransportnationerna, såsom Storbritannien och USA, kom det tyska kommunistiska partiet att bli ett massparti och kommunisterna fick även ett starkt fotfäste bland de tyska sjötransportarbetarna. Till skillnad från Storbritannien eller Frankrike kunde kommunisterna verka legalt i Tyskland vilket är en förklaring till att Interklubben i Hamburg kom att bli den centrala noden i både TIPAK:s och ISH:s globala nätverk.

De Internationella Sjömansklubbarna var mångfacetterade och komplexa enheter. De utgjorde lokala, öppna och synliga noder i ett globalt och transnationellt offentligt nätverk. Listorna på Interklubbarna och deras adresser publicerades i de olika tidskrifterna och publikationerna som gavs ut av ISH:s nationella sektioner och var därmed tillgängliga för såväl sjömännen som myndigheterna. Utsmyckningen av klubbhusens exteriörer vittnade om att det var fråga om radikala, röda rum, såsom var fallet i Hamburg eller Esbjerg. Även interiörerna vittnade om samma inriktning: planscher och affischer med radikala och politiska slagord och budskap, upprop undertecknade av kommunistiska oppositionsenheter, samt porträtt av Lenin. Framme på borden låg radikala fackföreningstidskrifter på olika språk, i bok- och tidskriftshyllorna fanns ISH:s och RFI:s olika publikationer. Budskapet var klart politiskt och uppenbar för såväl användare som övervakare.

Interklubbarna skulle vara öppna rum och vara lätt tillgängliga för sjömän. Såväl hamnbyråerna som sjömansklubbarna skulle utgöra ’agitations- och propagandacentraler’ vars syfte var att sprida det kommunistiska budskapet bland sjömännen, organisera kommunistiska eller vänsterradikala sjömän i sjömansceller ombord på fartygen, motverka de kristliga sjömanshemmens, sjömansmissionernas och de reformistiska (socialdemokratiska) sjötransportarbetarfackledarna falska budskap och bistå sjömännen i deras strävan att förbättra sina arbets- och löneförhållanden. Målsättningen deklarerades öppet och klubbarnas radikala inriktning var känd för såväl målgruppen som myndigheterna: ”Sømand! Naar I kommer til en Havn, saa gaa til Sømandsklubbens Lokaler! Klassebevidste Sømand gar ikke til Havne-’missionerne’, men træffer kammerater i de internationale klubber. […] Vil du have Læsestof med til søs, kom da op u klubben og faa en Pakke med, naar du skal ombord.” (Laternen 2:6, 1927.) I Australien sågs klubbarna med oblida ögon av myndigheterna och sjöfartsunionen som – med rätta – varnade att de inte var något annat än den RFI:s förtäckta agitationsnästen Därför kunde de endast inrättas på orter där kommunisterna kunde verka (relativt) fritt och legalt. Spänningen mellan kommunisternas aktivitet och myndigheterna inställning till denna satte dock gränser för klubbarnas verkningsmöjligheter. Vid tidpunkter av politisk och facklig kamp, framför allt under strejkaktioner, utsattes klubbarna för polisraider, såsom var fallet i Hamburg under den tyska sjöfartsstrejken i oktober 1931 eller i Göteborg under den svenska sjöfartsstrejken våren 1933.

Interklubbarnas verksamhet riktade sig till såväl utländska som inhemska sjömän. Därför skulle de vara strategiskt placerade, helst nära hamnen eller i hamn- och sjöarbetarnas kvarter så att sjömännen hade möjlighet att besöka klubbarna under sin fritid eller permission. Endast i ett fåtal fall hade den lokala gruppen råd med att köpa en lokal eller till och med ett hus, såsom var fallet i Hamburg. Vanligare var dock att klubben organiserades i hyreslokaler vilket var fallet i de skandinaviska länderna. Detta innebar att klubbens läge även dikterades av hyresläget i och med att de flesta Interklubbarna inte hade råd med att betala höga hyror för sina lokaler.

Interklubben var sjömännens eget rum, organiserat av dem själva, inte av partiet, sjömansprästerna eller redarna. Därmed skulle de utgöra gränsöverskridande rum som riktade sig till såväl radikala som oorganiserade och arbetslösa sjömän. Klubbarna var även samlingsorter för stödverksamheten under strejkaktioner. Under den svenska sjöfartsstrejken i mars 1933 var Interklubben på Hornsgatan strejkledningens huvudkvarter i Stockholm; här sammankom även Internationella Arbetarhjälpens Solidaritetsutskott för att grunda kommittéer som skulle samla in kläder och understöd för de strejkande. Myndigheterna och borgerliga kretsar däremot utmålade klubbarna i främsta hand som subversiva agitationsrum dit sjömän lockades med ett till synes apolitiskt kulturellt och socialt program.

Efter nazisternas maktövertagande och förbudet mot kommunistisk verksamhet i Tyskland i februari/mars 1933 blev de skandinaviska Interklubbarna, framför allt de i Köpenhamn och Stockholm, transnationella motrum där politiska flyktingar från Tyskland sökte att uppvigla och engagera tyska och andra sjömän i kampen mot nazisterna och fascisterna. Oftast förde de en ’semi-legal’ tillvaro under fingerade identiteter och förfalskade pass. Ur myndigheternas ögon sysslade de med illegal agitation, framför allt om det framstod att de hade kopplingar till Komintern och Moskva.

Två parallella berättelser utkristalliseras av Interklubbarnas verksamhet genom en rumslig läsning. Den ena är myndigheternas negativa och relativt passiva, den andra de radikala sjömännens och ISH:s positivt-aktiva. Myndigheterna sökte att övervaka dessa rum genom att sända tjallare och informanter till sammanträden eller låta polispatruller hålla ett vakande öga över vem som frekventerade klubbarna. ISH:s och de lokala radikala sjömännen ambitioner var å andra sidan att Interklubbarna skulle vara tillgängliga och öppna mötesplatser. Sjömännen uppmanades att besöka klubbarna, de skulle vara samlings- och vistelserum för såväl sjömän på genomresa som arbetslösa eller strandsatta dito. I tidskriften Majakas (3:4, 1932) kritiserades apolitiska och apatiska sjömän som slösar bort sin fritid – varför skulle kaptenen vara orolig med ett sådant manskap? Budskapet var tydligt: sjöman, följ med till Interklubben!

En bärande tongång i såväl i den radikala högerns och den moderata borgerlighetens som i socialdemokraternas och socialisternas framställningar i Sverige var att Interklubbarna var syndiga frizoner som lockade med spritorgier och övriga förlustelser. ”Pundflaskan gick ronden och kvinnorna dansa nakna,” basunerade  nazisternas tidning Svenska rikstidningen i mars 1934 i sin kampanj för att svartmåla Interklubben i Stockholm. Politiska diskussioner och dans stod på klubbens officiella program medan efterfesterna påstod man att urartade till ”orgier av skörlevnad och superier”. Mången godtrogen sjöman sades ha fallit för frestelsen att besöka klubben och fallit för den kommunistiska läran. Dessutom varnade man för att klubben blivit tillhåll för allehanda inhemska och – än värre – utländska subversiva element, speciellt ryska kommunister.

Polisens övergrepp, framför allt deras raider mot Interklubbarna framställdes i den kommunistiska pressen som myndigheternas och kapitalisternas strävan att motverka klasskampen. Raiden mot Interklubben i Stockholm den 2 februari 1934 sammankopplades med den undantagslagstiftning som den svenska riksdagen höll på att utarbeta: ”Meningen är att ge poliskosackerna fria händer att överfalla arbetarorganisationerna och deras lokaler, d.v.s. i de fall där dessa organisationer riktar sig mot kapitalismen och dess profithunger,” varnade Hamn- och Sjöproletären (2/1934) och konstaterade att de 70 ”poliskosackerna och ochranamän” som stormade klubben inte hittade något annat än ”medlemsmatrikeln som är tillgänglig för vem som helst, några flygblad och broschyrer, samt en pärm med besvarad post!” Av de berömda sprit- och vapengömmorna som den borgerliga pressen varit övertygade om att skulle upptäckas fanns det däremot intet spår.

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.