Trump mellan högerpopulism och fascism

av FD Kasper Braskén

trump hair

Allt sedan Donald Trump kungjorde att han ställer upp i det amerikanska presidentvalet i November 2016 har frågan ”är Trump en fascist” florerat i media. På Youtube kan man hitta ett antal sensationella klipp som hårt argumenterar för likheterna mellan Trump och Hitler eller som “bevisar” varför Trump är en “verklig” fascist.

Det vanligaste problemet med jämförelserna är att Trump inte helt passar in i formen. Han fyller inte alla krav i definitionen på vad en ‘äkta’ fascist borde stå för. Ofta försöker man utgå från Robert Paxton’s nio kriterium som bör uppfyllas av en rörelse för att vara fascistisk, men likheterna har följts av flera olikheter som lett till diffusa slutsatser. Varför är då frågan om fascism aktuellt igen? Varför anklagar flera politiker och kändisar att Trump är en fascist?

Fascism-forskningen var efter 1945 länge präglad av en stark antifascistisk utgångspunkt. Men som det visas t.ex. i en ny antologi om anti-fascismens historia, har det sedan 1980-talet uppkommit en växande alternativ historiesyn som strävar att revidera vår förståelse av fascismens historia. Denna revisionism har utgått från att anti-fascismen var lika förkastlig som fascismen, och likställt det fascistiska våldet med det antifascistiska motståndet under andra världskriget. Detta nya narrativ har försökt förvandla fascisterna från förövare till offer, i form av en anti-antifascistisk historiesyn. Från detta perspektiv var det ju fascismen som under mellankrigstiden återställde landets heder med hjälp av en stark ledare, man satsade på infrastruktur, och man besegrade interna och externa fiender. Fascismen skapade ordning, man kunde ta i hårdhandskarna mot den “asiatiska” bolsjevismen/kommunismen. I denna historiesyn likställs då anti-fascismen med kommunism och dess strävan att inleda ett blodigt inbördeskrig i form av den väpnade klasskampen. Som den italienska professorn Enzo Traverso konstaterar, öppnar denna anti-antifascism vägen för att rehabilitera fascistiska ledare och tankemönster.

Den nyvaknade beundran för Benito Mussolini inom den europeiska extremhögern är ett ytterligare exempel på hur fascismens historia aktivt revideras. Donald Trump hamnade i blåsväder tidigare i år då han retweetade ett Mussolini-citat. Senare i en intervju försvarade han sitt agerande med att konstatera att “Mussolini var Mussolini” och att även il Duce hade sina positiva sidor.

Den som nu förväntar sig att Trump ska anamma hakkorset, odla en liten mustasch, börja klä sig i militärkläder, ge anti-semitiska uttalanden eller använda fascist-hälsningar får troligen vänta förgäves. Denna tanke utgår från att fascismen är ett statiskt fenomen med oföränderliga referensramar och symbolspråk. Fascismen är dock inte ett statiskt fenomen, utan måste förstås som en process som tar olika uttrycksformer i olika länder och olika historiska epoker. De farligaste arvtagarna till fascismen i Europa och världen är inte neo-fascisterna, utan högerpopulismen, som åter introducerar element av fascismen och därmed gör den rumsren i nya kläder och omhuldad av välformulerade eufemismer. Rörelser som visar ett explicit fascistiskt program är dödfödda som populära partier. Det vet högerpopulisterna som inte försöker kopiera mellankrigstidens fascistiska program till punkt och pricka, utan som för vidare fascismens politiska och kulturella arv i olika skepnader på ett sätt som inga andra politiska partier gör.

Målsättningen för den extremhöger som Trump representerar tillsammans med sådana som Marine Le Pen eller Silvio Berlusconi är att frigöra sig från fascismens stigma genom att revidera modern historia och att påvisa att fascism inte är lika dåligt som ryktet antyder. Fascism-forskaren Robert Paxton argumenterade nyligen i en intervju att trots att Trump inte direkt kan kallas en fascist, så använder han sig av fascistiska teman och idéer på ett oroväckande sätt. Någon skulle kalla det proto-fascism, eller fascismens första stadie. Paxton gör den viktiga poängen att fascismen som rörelse utvecklas i olika stadier. Den totalitära fascistiska regimen föregicks av olika utvecklingsstadier. Få kunde i början av 1920-talet förutspå att fascismen skulle leda Europa till ruinens brant, världskrig och Förintelsen, och det var inte heller dessa slutresultat som möjliggjorde den starka politiska mobiliseringen kring den fascistiska rörelsen. Vem skulle ha gett makten till Hitler eller Mussolini om de vetat slutresultatet?

Samtidigt kan man inte undgå att Trump har ett brett understöd i USA. Här finns det även en socialhistorisk parallell till fascismens uppkomst och popularitet under mellankrigstiden. Det gäller främst arbetarklassens och den lägre medelklassens ekonomiska förfall. Redan under tidigt 1920-tal identifierade man att fascismens starkaste stöttepelare kom från den hårt drabbade lägre medelklassen och arbetarklassen; de var de som utgjorde rörelsens massbasis; det var deras drömmar och förhoppningar om en bättre framtid som hade krossats av de ekonomiska kriserna. Den välfärd som de hade fått smaka på gick om intet, och utan ett skyddnät som hindrade det ekonomiska förfallet, blev längtan efter ordning och ekonomisk trygghet en stark politiskt mobiliserande kraft.

Retoriken som talar till dessa “vita offer” framförs just av Trump. Trump talar om att hämta tillbaka jobben som har gått förlorade pga den nyliberala globaliseringen och de ofördelaktiga frihandelsavtalen, och för en förbättring av den sociala säkerheten. Kolumnisten Thomas Frank menar i the Guardian att det är detta fenomen vi skall analysera för att förstå Trumps popularitet bland den vita amerikanska arbetarklassen. Även mellankrigstidens fascister vann stort stöd just pga deras ekonomiska program som framförallt lovade att rädda folket från misären. Den astronomiska arbetslösheten i Tyskland under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet vändes totalt i Hitlers Tredje Rike. Men till vilket pris? Vad kommer Trump att gör med makten om han når Vita Huset? Den relevanta frågan är inte om Trump är en verklig fascist eller inte, utan om han skulle utöva en fascistisk politik vid makten. Ett ytterligare frågetecken är vad Trumps vänner inom extremhögern kommer att göra. Till denna skara hör även Ku Klux Klan, neo-fascistiska förband och olika “white power” rörelser. Trots att det inte Trumps egna trupper är det klart att de kommer att försöka påverka valresultatet.

Trumps idéer om att återbygga den amerikanska ekonomin kan inte separeras från Trumps invandringsfientlighet och rasism. Om jobben skall tillbaka till USA så måste han även se till att ingen annan “tar” dem än den vita arbetarklassen; murar skall byggas och folk skall deporteras. Men som Thomas Frank även lyfter fram, så är det orättvist att idiotförklara den amerikanska arbetarklassen för att de ger sitt stöd till Trump (vilket många inom etablissemanget gjort), eller beskriva arbetare som genomgående rasistiska för att de älskar Trump. Det som däremot är verkligen oroväckande är hur det moraliska försvaret av det egna grundläggande välbefinnandet, den egna gruppens ekonomiska säkerhet och framgång övertrumfar det moraliska försvaret av grundläggande principer om jämlikhet utöver den egna samhällsgruppen. Som kolumnisten Francis Wilkinson framhäver leder Trumps politik till en moralisk relativism som öppnar upp vägen till en dystopisk framtidsvision där det som är moraliskt för Trumps USA blir den enda moraliska standarden som gäller. Som i ett av mina tidigare blogginlägg så är det igen de arga vita männen som kräver uppmärksamhet. De som känner att de förlorat allt, och att någon måste få betala för deras misär. Det är denna skara unga arga män som även figurerat på ett beklämmande sätt i finländsk politik under de senaste åren.

Även om Trump förlorar valet måste de nyliberala politikerna (inklusive republikanerna och demokraterna)  fundera på hur de själva bidragit till att skapa fenomenet Trump. Hans politiska bas har skapats genom att sakta utarma det folk som nu hoppfullt tar emot Trumps retorik om ett bättre, framgångsrikt USA. Även om Trump inte blir vald kommer hans väljarkår att bestå, och eventuellt radikaliseras ytterligare. Denna extremnationalism luktar, liknar och känns som en direkt arvtagare av den brun-svarta rörelsen. Trumps vision om att återställa nationens heder och det arbetande vita folkets värdighet framstår som en hotfull öppning mot en amerikansk variant av fascismen: trumpismen.

Om Fredrik Petersson

FD i allmän historia ÅA; docent i kolonial och postkolonial globalhistoria ÅA; tf universitetslärare i allmän historia ÅA 2014-18; lektor i historia vid Södertörns högskola (2019-). Bor lokalt i Stockholm, tänker globalt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.