Av Robin Engblom

Redan innan den nya aktiveringsmodellen togs i bruk i Finland 2018, bemöttes den av hård kritik och ett försök av att i form av ett medborgarinitiativ ta upp beslutet för omprövning. Diskussionen om aktiveringsmodellen på olika forum kan ses bottna i hur människor förhåller sig till de arbetslösas skyldigheter och rättigheter. Å ena sidan ses aktiveringsmodellen främja sysselsättningen av de arbetslösa samt förhindra utnyttjandet av statliga medel, medan den å andra sidan ses ytterligare försämra de arbetslösas ställning genom att man lägger ett större ansvar på dem.

Enligt Folkpensionsanstalten bör den arbetslöse i fortsättningen uppnå ett visst antal arbetstimmar eller delta i annan sysselsättningsfrämjande service för att få ut full arbetslöshetsförmån. Medan lagförändringen eventuellt kan ses som ett led i strävanden att bryta med en tidigare samhällspolitisk tradition, är argumenten som förs i diskussionerna inte nya. De fattiga och de arbetslösa har genom tiderna utgjort en marginaliserad del av befolkningen som statsmakten på olika sätt försökt passa in i samhällsorganisationen. Under tidigmodern tid uppfattades sysslolöshet som ett potentiellt hot mot samhällsordningen, eftersom det förknippades med lösdriveri och kriminalitet. En människas förmåga att försörja sig själv och sitt hushåll ansågs vara essentiell för att upprätthålla allmän ordning i samhället. Så hade det emellertid inte alltid varit.

De människor som inte kunde försörja sig själva var beroende av fattigvården som sedan medeltiden hade organiserats av den katolska kyrkan. I boken Stadsgemenskapens resurser och villkor (2005) menar historikern Annika Sandén att den som var fattig uppfyllde ett andligt ideal, trots sin utsatta position i samhället. Fattigdom förknippades med ödmjukhet och måttfullhet, vilket ingick i de sju dygderna av den katolska läran. Med reformationen omorganiserades dock fattigvården så att ansvaret officiellt togs över av staten. Reformationen innebar också att synen på fattigdom förändrades, eftersom fattigdom även kunde förknippas med sysslolöshet och lathet. Arbete och produktivitet blev något som både kyrkan och statsmakten värderade högt. Därmed uppstod en betydande skillnad mellan fattiga som ansågs vara oförmögna att försörja sig, dvs. de rättfärdiga fattiga, och dem som ansågs själv förorsaka sin fattigdom, de orättfärdiga fattiga.

Allmänhetens förhållning till fattigdom anpassades knappast omedelbart enligt den nya doktrinen, och förmodligen var åsikterna om fattigdom delade även längre framöver. Rent juridiskt uppstod dock ett behov av att urskilja de rätta och orätta fattiga, eftersom endast de rätta fattiga fick tillstånd att tigga och ta del av fattighjälpen. En skärpt syn på sysslolöshet tangerade idén om att arbete var nyttigt för människan, och genom att begränsa rätten till fattigvården och rätten att tigga, önskade man således minska antalet sysslolösa. Huruvida åtgärderna faktiskt hade önskvärd effekt går att spekulera, men Robert Jütte, som Sandén hänvisar till i sin bok, menar att den moderna västerländska välfärdssynen har sitt ursprung i de förändrade attityderna gentemot fattigdom och arbetslöshet under 1500-talet.

I ett samhälle som anses fungera genom att dess invånare uppfyller olika funktioner, riskerar den som inte uppfyller någon funktion att bli marginaliserad. Arbetet ansågs med andra ord vara en väg ur fattigdom och marginalisering. Trots att motiven för främjandet av sysselsättning bland de arbetslösa har fått en mer ekonomisk prägel, kan man konstatera att idén om de rätta och orätta arbetslösa påminner starkt om den som uppstod under 1500-talet i Europa. Det är snarare debatten kring vem som är berättigad till understöd och vem som bär ansvaret för att understödja de sysslolösa som fått varierande nyanser.