Isen i Aura å ligger ännu kvar, men kanske inte länge till. En del av ån är öppen och på andra ställen spricker isflaken. Ett tecken på att februari varit varmt. Men islossningen är mer än bara en klimatindikator. Det är ett begrepp och en händelse med en specifik historia som berättar om ett klimat och samhälle i förändring.

Islossningen i Aura å var tidigare ett tidsbegrepp. Det var naturens klocka och ett bevis för klimatets säsongbundenhet. Islossningen var slutet på vintern men symboliserade framförallt en början. En ny tid. Efter det mörka vinterhalvåret vaknade staden åter till liv. Med islossningen inväntades de första fiskebåtarna från skärgården. På land putsades och målades skeppen inför handelssäsongen. Tomma lager skulle fyllas.

Islossningen var också kaos. Om islossningen var kraftig och skedde oväntat med högt vattenstånd förstörde isflaken byggnationer, skadade skepp och tog människoliv. Bryggor, båtar, staket och vedstaplar lastade för nära strandkanten sveptes med isen som löv i en höststorm. När allt var över kunde flera ton tunga isblock ligga kvar på strandgatorna i veckor. Att gå längs med åkanten var nästintill omöjligt.

Oberoende nivån av kaos, var islossningen underhållning. När isen tog sina sista andetag samlades alla Åbobor kring Aura å. Framförallt kring Aurabron där fördämningarna uppstod. Här packades folk som sillar. Längs åkanterna fanns tusentals ögonpar. Skratt och hurrarop hördes om vartannat. Alla ville uppleva naturens kraft. Se och höra vårens framfart. Vilket skepp förstördes, hur hamnade pojken på isflaket och vem är han som hänger i bron?