Vaccination på 1700- och 1900-talen

Av: Laura Hollsten, universitetslärare i Allmän historia

Vaccinationsmotståndet i vissa delar av Österbotten har debatterats flitigt och forskare har undersökt motståndarnas synsätt och attityder. Vaccinationsmotståndets historia har också rönt en hel del uppmärksamhet under den senaste tiden. Men det kan också vara värt att komma ihåg att Österbotten på 1700-talet var ett föregångsområde när det gällde vaccinering.

Två österbottningar framträder som viktiga personer i både vaccinationens och vaccinationsmotståndets historia.

Österbotten kunde på 1700-talet uppvisa de bästa resultaten i bekämpningen av smittkoppor i Finland, till stor del tack vare provinsialläkaren Bartholf Rudolf Hast (1724–1784). Hast föddes i Vasa, studerade i Åbo och Uppsala, och återvände till Österbotten som provincialläkare 1749. Hast praktiserade koppympning eller variolation, en tidigare form av vaccination där vätska från en smittkoppa rispades in i huden. Han uppges ha utfört variolation på 15 848 barn under åren 1768–1784 och därigenom förtjänat 10 190 riksdaler – Kronan betalade 32 öre för varje vaccinerat bondebarn. Arvodet som vaccinatörerna erhöll berodde troligen på mångas skeptiska inställning till metoden som ännu var en nymodighet. Hast undervisade också klockare i konsten – koppympning och senare vaccinering sköttes ofta av klockare, ibland bistådda av kyrkovärdar.

Collegium medicum ansvarade för vaccinationer från och med 1763 och på 1800-talet tog sig Finska Hushållningssällskapet an att organisera vaccineringen. Småningom blev vaccinationer en självklar del av sjukvården. Vaccination mot smittkoppor blev obligatoriskt 1883 och medicinstyrelsen grundade 1911 ett serumlaboratorium som sedan blev ett statligt laboratorium med uppgift att bekämpa epidemier.

vaccinering av barn (lasten rokotustilaisuus), 1890–1910, Museiverket, Historisk bildsamling, HK19731119:3317.

Kring sekelskiftet 1900 började vaccinationskritiker bli synliga i debatten i industrialiserade länder. Dessa var vanligen anhängare till olika slags livsreformrörelser som förespråkade ett naturenligt liv. Vaccinationsmotstånd var vanligt i frikyrkliga kretsar, samt bland samhällskritiska teosofer och anarkister som ofta hörde till den bildade medelklassen. Motståndet grundade sig på tanken om vaccinets onaturlighet och skadlighet för hälsan, i vissa fall förekom även oro över människosläktets degenerering. För vegetarianer var det också motbjudande att kalvar användes i framställningen av smittkoppsvacciner.

En framträdande vaccinationsmotståndare var predikanten och naturterapeuten Oskari Jalkio. Jalkio var född i Terjärv som Anders Oskar Storbacka 1882. Han gick i lyceet i Vasa och var aktiv i frikyrkosamlingen. Jalkio grundade två barnhem och var med om att grunda Zigenarmissionen (idag Romano Missio) som han ledde fram till 1947. Dessutom drev han hälsohem där en vegetarisk livsföring och naturterapier hörde till dagordningen. Vaccinering såg han som det moderna livets värsta vidrighet. Liksom andra motståndare argumenterade Jalkio för vaccineringens skadlighet i talrika inlägg i bland annat den provegetariska publikationen Terveys. De hänvisade till internationella exempel och skrifter, bland annat till tidskriften Vaccinationsgranskaren som gavs ut av Svenska förbundet mot vaccinationstvånget som grundats  i Göteborg 1912.

På 1920-talet började Jalkio leta efter en plats där han och hans anhängare kunde leva ett naturnära liv i ett behagligt klimat utan att behöva vaccinera sig och sina barn. Det visade sig att varken Brasilien eller Paraguay, där andra finländska utopikolonister slagit sig ner, kom i fråga då vaccinering här var obligatorisk. Efter att Jalkio rest med sin son i Karibien för att rekognosera var man kunde leva utan vaccinationens ”skräckvälde”, visade det sig att Dominikanska republiken inte hade något vaccinationsobligatorium. År 1930 flyttade Jalkio med familj och anhängare, ca 140 personer främst från Vasa och Karelen till Dominikanska republiken. Kolonin var verksam fram till 1944 men det visade sig vara svårt att leva ett naturenligt liv. Jorden i den finländska kolonin Villa Vasques var torr och svårodlad, och malarian gjorde att det var nödvändigt att äta kinin vilket stred emot kolonisternas principer. Några stannade dock och levde ett gott liv.

Flytten till Dominikanska republiken skedde vid en tid då debatten om vaccinationer var som livligast i Finland. Toppåret var 1929 då en anhållan om att avskaffa obligatorisk vaccinering mot smittkoppor, undertecknad av 20 000 personer, lämnades till statsrådet. Representanter för myndigheter och läkarkår som deltog i debatten framhöll, liksom idag, att vaccinationer inte skulle ses som en privatsak utan att det handlade om det allmänna goda. I en rapport från en nordisk vaccinationskonferens i Stockholm i Vasabladet 6.10.1929 konstateras att det knappast vore klokt att ”borttaga vaccineringen när allt fortfarande svåra epidemier härja såväl i Holland som i England”. Frågan fortsätter att behandlas i mindre tidskrifter under 1930-talet men förekommer inte i dagspressen i samma utsträckning som år 1929.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.