Professor Max Engman in memoriam

Av: FD Holger Weiss, professor i Allmän historia, ämnesansvarig

Professor fil.lic.disp. Max Robert Engman avled i sviterna av en långvarig sjukdom torsdagen 19 mars 2020. Maratonlöparen, migrations-, minoritets-, förvaltnings- och imperieforskaren Max Engman var professor i allmän historia vid Åbo Akademi där han under tre decennier satte sin distinkta prägel på historievetenskapens utveckling.

Max Engmans levnadsbana sammanfaller med framväxten av det moderna efterkrigstida Finland, det kalla krigets början och slut, Sovjetunionens fall och övergången till den senmoderna globaliserade och mångkulturella världen. Han föddes i Helsingfors 27 september 1945 och, såsom han konstaterade i sin avskedsföreläsning 2011, hörde till de stora åldersklasserna, boom-generationen.

”Till min uppväxt hörde att köa, vänta och och anpassa sig till strukturer som inte var dimensionerade för de stora åldersklassernas anstorming. Å andra sidan var det en generation som vande sig vid att storma fram och krossa allt som stod i vägen.”

Om det förra utgjorde vardagen i det efterkrigstida Helsingfors kom Max Engmans val vid olika vägskäl att leda honom till andra arenor än stenkastarens och statyvältarens efter att ha avlagt studentexamen vid Svenska Normallyceum 1964.

Att det blev den mera fridfulla akademiska forskar- och lärarbanan berodde enligt Engman på en kombination av sex universitet eller, i Engmans fall, läroinrättningar för livet. Det första var Helsingfors universitet eller Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland såsom Engman framhäver att det likaväl ännu kunde ha hetat när han studerade historia under professor Jarl Galléns ledning på 1960-talet. ”När jag började läsa historia vid universitetet trodde jag alltså naivt att nu skulle jag lära mig mera fakta och årtal. Det var något av en uppenbarelse då jag fick lära mig att historien var som en deg,” konstaterar Engman vilket grundmurade hans vetenskapliga credo: att historien är både kumulativ och paradigmatisk, samtida händelser kräver ständigt nya tolkningar av det förflutna.

Max Engman har i senare diskussioner använt sig av analogin mellan tryffelsvinen och örnarna för att beskriva två typer av historiker. De förra gräver ned sig i arkiven för att borra djupt in i de empiriska sedimenten, de senare flyger över årtiondens arenor och scener för att sammanställa synteser. Engman valde som forskare den förra banan vilket förde honom till hans andra ”universitet” nämligen Riksarkivet där han jobbade med olika befattningar 1968–1972. ”Jag tillägnade mig ett kunskapsideal som gick ut på att ett enda obehagligt faktum kunde torpedera vilken teori som helst och att det var bra så.”

Historisk tidskrift för Finland var Max Engmans tredje ”universitet”. Han utsågs som redaktionssekreterare för HTF 1972 och kom att ingå i tidsskriftens redaktion i 28 år, varav de sista 18 åren som ansvarig huvudredaktör. Engman omformade tidskriften till ett ledande forum för forskning, granskningar och översikter på svenska om Östersjöregionens historia eller såsom Henrik Meinander konstaterar: ”Engmans långa era [har] inte utan skäl betecknats som tidsskriftens gyllene år.”

Det fjärde och det femte ”universitetet” som formade Max Engman kan sägas vara kännetecknande för den generation av historiker som han själv uppfostrade, nämligen studiecirkeln och seminarie- och studieresorna. För Engman var det studiecirkeln som initierats av idéhistorikern Matti Viikari under 1970-talet, och i vilket förutom Vikkari och Engman även sociologen Risto Alapuro, historikern Heikki Ylikangas, och ekonomhistorikern Per Schybergson ingick med avsikt att skriva om kapitalismens historia i Finland. ”Vi läste och diskuterade från ett brett område under tre år, men någon bok om kapitalismens historia blev det inte.” Å andra sidan blev det en skola för livet. Huruvida det är seminarie- och studieresorna som utgjorde Max Engmans femte ”universitet” är en tolkningsfråga – han skriver om dem med emfas, framför allt hans första studieresa till Wien för att klara av ”disputationsbaksmällan” 1983 vilket kom att öppna portarna för hans därefter livslånga intresse för Habsburgska imperiets sista dagar och komplicerade upplösning. Fast på just på denna punkt lämnar Max Engman en öppning för möjliga andra tolkningar – var det den sentsaristiska gruppen och hans social- och migrationshistoriska forskning och doktorsavhandling om finländarna i S:t Petersburg som utgjorde hans femte ”universitet”?

Max Engmans sjätte universitet blev Åbo Akademi där han hösten 1985 installerades som professor i allmän historia. Historikerna fanns då i övre våningen i Humanisticum. Huruvida han i detta skede redan hade sitt arbetsrum i sydvästra rummet med utgång till balkongen och ustikt över Aura å vet jag inte men definitivt under sista decennierna som historikerna hade Humanistcum som sitt hem. ”Mina intryck av de första åren i Åbo var att det var ett arbetsläger med ovanligt stor kyrka” men trots litenhetens utamingar och bekymmer lovordade han det som var och fortsättningsvis är historieämnets (historiska institutionen gick i graven med universitetsreformen 2010 och den ÅA-interna omvandlingen av fakulteter till tretton ”storinstitutioner”) grundbult: sammanhållningen mellan kollegerna och korta avstånd till studenterna. ”Jag var lycklig nog att finna en […] arbetsmiljö med solidariska, flitiga och kunniga kolleger.” Helt lycklig var han dock inte, tiden som dekan för fakulteten beskrev han som sina ”två förlorade år […] något slags svart hål i mitt minne.”

Litenheten har sina styrkor, brukade Max Engman framhålla för mig när vi träffades efter att han blivit chef för Stiftelsen vid Åbo Akademi forskningsinstitut och jag tog över som tf professor hösten 2003. I detta skede hade han redan blivit en legend bland de svenskspråkiga historieforskarna i Finland, inte minst genom sitt Finlands Akademi forskningsprojekt om kejsardömenas upplösning på 1990-talet. På denna tid var det ännu ovanligt med större forskningsprojekt där yngre icke-disputerade forskare ingick. Engmans projekt resulterade i boken När imperier faller (1994), fyra doktorer och ett antal magistrar, ett magnifikt resultat som eggat historieämnets forskare att följa Max Engmans fotspår som initiator och facilitator. Flera skulle det bli, både magisrar och doktorer.

Max Engmans mest intensiva period vid historieämnet hör till ämnets ”självständiga” tid när historikerna mer eller mindre levde på Humanisticum. Han blev tjänstledig kort innan universiteten slungades in i en oåterkallelig kontinuerlig reformprocess varvat med nedskärningar. De senare tyngde honom redan som dekanus och osthyveln måste tillgripas även på 1990-talet. Forskningsledigheten, först som gästprofessor vid University of Minnesota 1997, sedan vid Södertörns högskola 2008–2009, gav dock möjligheten att ladda batterier. Framför allt gav de honom möjlighet att skriva färdigt ett antal av de antologier och monografier som sedermera blivit klassiker, såsom Pietarinsuomalaiset (2004), Suureen itään (2005), Gränsfall (2007), Maktens mosaik (red. tillsammans med Nils Erik Villstrand, 2008), Ett långt farväl (2009). Tillvaron som emeritus från och med 2011 betydde ingalunda att han skulle ha varvat ned eller lagt forskningen på is. Tvärtom, han kunde nu helhjärtat ägna sig åt att finslipa sitt – tyvärr sista – magnum opus Språkfrågan: Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922 (2016).

Max Engman har med rätta beskrivits som mångsysslare. Vid sidan om tjänsten som professor innehade han ett flertal förtroendeuppdrag, inte minst inom Svenska litteratursällskapet, Oscar Öflunds stiftelse och Thure Galléns stiftelse. Han invaldes i SLS styrelse redan 1980 och var 2010–2013 sällskapets styrelseordförande. Han blev ledamot av Finska Vetenskaps-Societeten 1993 och i Vitterhetsakademien i Sverige 2008. Hans forskargärning har belönats med Hallbergska priset 1984, Svenska Akademiens Finlandspris 1994, Statens informationspris 1988 och 2008, Hertig Karls pris 2007, Stora fackbokspriset 2016, Tollanderska priset 2017 och Zibetska priset 2017.

Historieämnets studenter och doktorander har alla personaliga minnen av Max. Han själv ursäktade sig på sin avskedsföreläsning att han under vissa tider varit mera från- än närvarande eller att undervisning och handledning tidvis kanske framstod som trista skyldigheter. Max var dock allt annat än en akademiker som satt på sitt elfenbenstorn och hälsade sina forna adepter med de insiktsfulla orden:

”Det är […] en stilla glädje att få följa med och bidra till den process då en fnittrig tonåring mognar till en kompetent och ansvarskännande medborgare redo att ta hand om nya generationer. I ett yrke där känslan av otillräcklighet är konstant är detta rena julaftonen.”

– Engman, ’Åbo tur och retur’

Vi yngre kolleger kunde alltid räkna med Max stöd. Student- och forskargenerationerna före 2003 har alla personliga minnen av honom som mentor, lärare, kollega och vän. För min del hade jag glädjen att få uppleva Max både som kollega och som privatperson. Många gånger satt vi hemma hos honom i hans humanistiska hem där bokhyllorna tyngde väggarna från golv till tak, först i Åbo sedan i Helsingfors, smuttande på en whisky och diskuterande över både ämnets framgångar och historievetenskapens senaste rön. Egentligen stod vi forskningsmässigt ganska så nära varandra. Max hade skrivit sin avhandling pro gradu om Afrikas historia, Historieskrivningens syn på det afrikanska motståndet mot kolonialismen c:a 1880–1914 (1975), och även skrivit kapitlet om historieskrivningen om Afrika i Historiankirjoituksen historia (Setälä, Suvanto, Viikari, toim., 1983). Våra diskussioner kom dock att kretsa sig kring det globalhistoriska perspektivet som Max följt med att växa fram i början av 2000-talet men beklagade att han inte haft någon möjlighet att introducera i Åbo. Det fick hans efterträdare göra.

Historieämnet minns med tacksamhet Max insatser, kollegerna och vännerna hans stöd och uppmuntran. En av Finlands mest betydelsefulla historiker är inte mera bland oss.

Källor:

Max Engman, ”Åbo tur och retur,” Historisk tidskrift för Finland 101:4 (2016), 414–442.

Henrik Meinander, ”Max Engman,” Biografiskt lexikon för Finland. Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011) URN:NBN:fi:sls-5626-1416928958232

One thought on “Professor Max Engman in memoriam

  1. En stor tak til Holger Wess for hans mindeord. jeg lærte Max Engman at kende ved de nordiske historikermøder for mere en tre årtier siden. Hans altomfattende viden dokumenterede han ved flere lejligheder. Jeg vil genre fremhæve hans interesse for Norden, hvor han bidrog til at skabe international opmærksomhed om Finland og Skandinavien set i et Østersø-perspektiv. Hans bøger står som markante og lysende af blivende værdi. En stor forsker og historikerpersonlighed er gået bort. Vi vil savne hans stille og lune menneskelighed. Æret være hans minde.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.