Globaliseringens gulbleke ryttare

Av: Holger Weiss, professor i Allmän historia

Globaliseringen, lär vi studenterna, är lika med sammanlänkningar, nätverk och flöden. Kommunikation över kontinenterna, förbindelser, sammanflätningar, kontakter. Translokala, transregionala, transnationella, transkontinentala, globala. Roland Wenzlhuemer har i sin nya bok Globalgeschichte schreiben: Eine Einführung in 6 Episoden (2017; Doing Global History: An introduction in 6 concepts, 2019) föreslagit sex ingångar – koncept – som (enskilt eller i kombination) kan anläggas för att ur ett globalhistoriskt perspektiv de- och rekonstruera gårdagens spatiala och temporala dimensioner. De sex ingångarna är: 1) förbindelser och sammankopplingar (connections); 2) rum och plats – relationellt eller fixerat, föreställt eller lokaliserat, mångfalt eller samtidigt, avgränsat eller flytande, nära eller fjärran; 3) tid; 4) Aktörer och aktörskap (agency); 5) strukturer – möjliggörande eller begränsande: handlingsutrymme (capacity), handlingsmöjligheter (potentiality), handlingsförmåga (capability); 6) transit eller tiden och rummet mellan två slutpunkter – mellanhänder och förmedlare som länkar ihop, förbinder eller agerar som budbärare. Listan kan göras lång, de tematiska ingångarna är i princip oändliga, det gäller att avgränsa och fokusera. Syfte och frågeställningen är avgörande och, självklart, det empiriska källmaterialet.

Globalhistoriker har sedan vi myntade begreppet brottats med frågan: vad är globalhistoria? Själv hör jag till majoriteten av oss som anser att globalhistoria varken är en metod eller en teori, snarare ett perspektiv. Globalhistoria må vara för en del ”the history of everything” eller Den Allomfattande Världshistorien, för andra är det framför allt globaliseringens (långa) historia och dess lokala/regionala/kontinentala/globala konsekvenser. Sjukdomar, epidemier och pandemier är exempel på hur olika historievetenskapliga perspektiv ger olika utslag. Studerades sjukdomarnas och epidemiernas/pandemiernas historia före William McNeills banbrytande Plagues and Peoples (1976; Farsoterna i historien, 1975) ofta ur ett lokalt eller nationellt perspektiv, har senare sjukdoms- och miljöhistoriker följt McNeill och Alfred Crosby (Ecological Imperialism: The Biological Expansion of Europe, 1986) i spåren och kombinerat de olika ingångarna som Wenzlhuemer pläderar för.

Flygblad från New York 1832. Har framgår hur man då trodde att koleran kunde förebyggas genom att undvika förtärandet av råa grönsaker och kallt vatten. New York Board of Health 1832.

Sjukdomarnas och farsoternas historia alltid gränsöverskridande. Huruvida de är globala beror på definitionen av termen ’global’. Ifall ’global’ är lika med världsomfattande i bemärkelsen att en farsot hemsöker (nästan) alla världens hörn och i varje fall alla bebodda kontinenter – med andra ord: historikerns perspektiv från Månen på Jorden (fast, må det tilläggas: är det då möjligt att se skuggsidan av jorden eller förblir den föreställd?) – så är kan ingen av farsoterna före 1492 betecknas som globala pandemier. Vilken blir då den första globala pandemin? En pandemi är ett epidemiskt utbrott av en sjukdom som spridit sig över internationella gränser, ofta en infektionssjukdom; sjukdomen förekommer endemiskt på bestämda platser (orter men även regioner) men kan som en följd av interna och externa orsaker sprida sig utanför dessa orter/regioner till områden där befolkningen (eller husdjuren) inte har någon motståndskraft eller varit i kontakt med den sjukdomsframkallande mikroorganismen (bakterien, viruset, etc). Epidemiologer talar om en ’virgin soil’ effekt – mikroorganismen kommer till ”jungfrulig” mark, en stor del an befolkningen insjuknar och dödligheten är oftast hög.

Ett flertal variabler spelar dock en roll för att ett epidemiskt utbrott inträffar, eskalerar och övergår till en pandemi. Variabel ett: befolkningsmängd och -täthet. Variabel två: förbindelsernas omfång, räckvidd och snabbhet. Variabel tre: kulturellt och socialt beteende. Variabel fyra: årstiden. Variabel fem: ekonomiska överväganden och intressen. Variabel sex: politiska beslut. Variabel sju: näringsstruktur. Variabel åtta: logistik. Variabel nio: tidsfaktorn (både i geografisk och epidemiologisk hänseende – avstånd mellan orter och inkubationstid etc). Listan kan säkerligen göras ännu längre. Alla dessa variabler är dock ”humana” i den bemärkelsen att de fokuserar på mänsklig aktivitet och aktörskap, på strukturer och kommunikationer som skapats och upprättas av människan. Dock missar ett sådant perspektiv den mest centrala aktören: mikroorganismen. McNeills bok var i detta avseende banbrytande emedan han studerade farsoternas historia ur ”upphovsmakarens” perspektiv – människor, djur och amöbor är endast värdar (”värddjur”) för sjukdomsframkallande mikroorganismer.

Le Choléra – Le Pétit Journal 1 december 1912

Av de olika ”humana” variabler är tidsfaktorn möjligtvis den mest centrala för att ett epidemiskt utbrott får pandemiska dimensioner. Vilken är inkubationstiden, hur lång sträcka kan värden röra sig innan sjukdomen bryter ut (dvs mikroorganismen söker sig till nya värdar), vilken är årstiden? Globaliseringen kan uttryckas i formeln (tid x rum) där tiden för att avlägga samma avstånd krymper i takt med tekniska utvecklingar. ”Time-space-compression” noterar David Harvey i sin The Condition of Postmodernity (1989), ”ångrevolutionen” konstaterar teknik- och globalhistorikerna, eller kanske bättre: kommunikationsrevolutionen som inleder och markerar den moderna globaliseringen under 1800-talet. Och som även resulterade i den första globala pandemin, nämligen den andra kolerapandemin som spred sig på 1830-talet över hela världen. Fast kopplingen till just ångrevolutionen haltar på denna punkt: före 1870-talet dominerade ännu segelfartygen och deras hastighet hade inte nämnvärt ökat. Däremot deras antal samt volymen av transporter, inklusive människor.

 

Tiden kopplat med rummet är den röda tråden i berättelsen om den moderna och hypermoderna globaliseringen, inte minst om globala pandemiers utbredning, omfång och inverkan. Medan det tog sju år för koleran att förflytta sig från Bengalen (1826) till Nordamerika (1832) under den andra pandemin, spred den sig på tre år under den fjärde pandemin från Bengalen (1864) till Sydamerika (1866). ”Die Mutter aller Pandemien” (Die Zeit, 30.1.2020) eller influensapandemin (”Spanska sjukan”) spred sig som en löpeld över hela jordklotet på mindre än två år (1918–1919/1920), för COVID-19 en månad (februari-mars 2020). Fast någon nyhet är detta inte – med den hypermoderna globaliseringens ”krympande” värld noterade Michael B.A. Oldstone (Viruses, Plagues, and History, 1998) att just tidsfaktorn kommer att vara den mest avgörande huruvida Apokalypsens gulbleke ryttare kan stoppas i tid.

Bannerets bild 'Ignorance is more destructive than war' är tagen från Louis A. Hansen, Epidemics - How to meet them (Washington 1919), p. 10

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.