Av: Holger Weiss, professor i Allmän historia, ämnesansvarig

Al-Haji Umar Krachi (al-ḥājj ‘Umar b. Abī Bakr, ca. 1858–1934) var en muslimsk lärd som verkade i dagens norra Ghana och räknas under sin tid som en av de mest inflytelserika imamerna i regionen. Han har lämnat efter sig ett tiotals texter och manuskript, däribland en beskrivning om umbäranden och lidandet under en epidemi. Texten går under namnet Tunkuyau och har av många forskare, däribland mig själv, översatts som ”Sången om influensan” och har beskrivits som ett av de få lokala vittnesbörden över influensapandemins härjningar i norra Ghana 1918–1919. I sin nya kritiska översättning påpekar dock John Hanson och Muhammad al-Munir Gibrill att det är oklart huruvida texten faktiskt beskriver influensan eftersom Al-Haji Umar inte alls omnämner den stora döden som epidemin gav upphov till, se vidare ’Discourses of Muslim Scholars in Colonial Ghana’.

Hanson och Gibrill påpekar med rätta att det inte framgår i texten när Al-Haji Umar skrev den. Sången eller rättare sagt dikten är skriven på arabiska men termen tunkuyau är hausa. Det är i och för sig inte ovanligt att dikter skrivna på arabiska i Västafrika innehåller termer och ordvändningar från lokala språk, påpekar John Hunwick och Al-Haji Umar (som var till sin börd hausa och född i Kano i dagens norra Nigeria), var inget undantag. Tvärtom, vid sidan om poetiska dikter och lärda texter på arabiska skrev han även på hausa som var (och fortsättningsvis är) handelsmännens och de muslimska lärdas lingua franca i stora delar av Västafrika.

En möjlighet att öppna frågan om vilken sjukdom det kan ha handlat om ter en lexikalisk granskning av termen tunkuyau (även transkriberat tunkwyau eller tunkuyawa, på ajami eller hausa skriven med arabiska bokstäver: تنكيوا). För detta ändamål har forskaren två magnifika ordböcker till sitt förfogande, Adam Mischlichs Wörterbuch der Hausasprache (1911) och G.P. Bargerys A Hausa-English Dictionary and English-Hausa Vocabulary (1934), den förra är numera tillgänglig som pdf, den senare är online. Båda ordböckerna är kulturhistoriska ymnighetshorn. Den förra kom till som ett samarbete mellan den tyska kolonialtjänstemannen och Afrikanisten Adam Mischlich och Al-Haji Umar och innehåller delvis lokala variationer av hausa som var i omlopp i Voltabäckenet, den senare innehåller dialektala skillnader av hausa som talades i norra Nigeria.

Föga förvånande innehåller Mischlichs Wörterbuch ingen term för influensa eller Grippe (tyska för influensa), däremot verbet tunkúya, att stötas eller stångas av ett djur. Hos Bargery finns samma verb, tunkuya med betydelsen stöta, stånga ihjäl, samt substantivet tunkuyau som var ett synonym till mai-baushe vilket betecknade ”a severe gastric epidemic of 1914 and 1920”. Mai-baushe war en mag- eller invärtes åkomma och 1914-års epidemi var troligtvis en följd av den svåra hungerskrisen 1914 som följde på den stora torkan 1913 (se vidare Weiss 1997). Dock var det enbart 1920-års epidemi som även namngavs som tunkuya. Vidare framgår det i Bargerys English-Hausa vocabulary att influenzaepidemin kallades ciwo (= sjukdom; hos Mischlich: tsiwo) mai-dundu eller marisuwa härlett från ” the pain in the back as if one had been thumped with a fist.” Ett annat namn var mai-kuntu vars översättning fattas hos Bargery men kan eventuellt härledas ur orden mai, ägare eller innehavare, och kuntu, en brun armé täcka eller filt, vilket kunde associera till hemvändande soldater från Europa. Hos Mischlich hittas ordet mari, att slå (verb) och slag (substantiv).

Det lexikaliska svepet och de kulturhistoriska öppningarna möjliggör en partiell temporal fixering av Tunkuyau till omkring 1920, möjligtvis något år tidigare. Samtida kulturhistoriska undersökningar eller lexikon från norra Ghana saknas och de brittiska kolonialarkiven tiger om vilken benämning lokalbefolkningen gav influensaepidemin eller om en mag- eller invärtessjukdom som grasserade i regionen omkring 1920. Det är även fullt möjligt att hausabenämningarna på influensaepidemin, mai-baushe, mai-dundu eller mai-kuntu, inte var i omlopp i norra Ghana utan endast i norra Nigeria. Dessutom är likheten av symptomen hos marisuwa och tunkuyau slående – som om den drabbade människan hade blivit hårt stångad av ett djur. Möjligtvis beskriver Al-Haji Umar trots allt influensaepidemins framfart i en region där folk inte dog som flugor?

(Texten nedanför bygger på en essä som jag publicerade 2002; översättningarna till svenska av Al-Haji Umars dikt bygger på Gibrills nya engelska text.)

Tunkuyau är en kort men mycket stark och uttrycksfull beskrivning av en sjukdoms symptom och behandling och ger uttryck för skribentens medkänsla för de drabbade. ”Stanna upp ni alla och hör på berättelsen om tunkuyau. Vi har sett häpnadsväckande saker inträffa.”

Sjukdomen föll som en rövare i natten över sina offer och hemsökte utan förskoning både rik och fattig, gammal och ung, hög och låg. Al-Haji Umar uppfattade epidemin som en ny sjukdom som man inte kände till något botemedel för (vilket kan peka på att tunkuyau trots allt var influensan?). Trots att symptomen i begynnelsen av sjukdomsattacken – huvudvärk, yrsel, skälvningar, magkrämpor – tycktes antyda att det var fråga om gula febern var det inte denna sjukdom. De visa och kloka var rådlösa.

Den som drabbades tycktes bi hemsökt av obeskrivliga kval, än hetta, än frossa. ”Du ser en man som kastar av sig alla sina kläder; han gör sig av med dem när han hemsökts av tunkuyau. Hans ben darrar på grund av den svåra smärtan, han skrynklar till allt som en följd av tunkuyau. Ty på grund av tunkuyau kan han varken sitta eller stå, naken är han utan kläder på tills familjen lindar in honom. Det känns som om en krok, en lansett och ett rakblad skär i honom… Han blir omedveten om kvinnor och hans barn, han yrar och avslöjar hemligheter.”

Liksom fattigdomen ställer även tunkuyau den drabbade individen sociala överlevnad i fråga, ett tema som behandlas i en annan hausasång, Wakar talauci eller Sången om fattigdom, som även traderats av Al-Haji Umar: De sociala banden mellan individerna löses upp, familjemedlemmarna, fruar och barn, lämnas i sticket. Perspektivet i båda sångerna är mannens, Al-Haji Umar beskriver om män som drabbats av sjukdomen, han ger upplopp för deras känslor. Visserligen vidkänner han att hela samhället drabbades – och i fråga om influensapandemin 1918-19 var dödligheten mycket högre bland kvinnor än män på Guldkusten liksom annorstädes i Västafrika – men han tycks välja en mera distanserad ton då han beskriver nöden bland kvinnorna: ”Mången gammal kärring har blivit utmattad då de drabbades av tunkuyau; flera av byns frodiga flickor har blivit omtöcknade av sjukdomens attacker.”

Al-Haji Umars brist på kvinnoperspektiv må vara honom förlåtet. Egentligen beskriver han genom sitt mansperspektiv både männens och kvinnornas smärta, kanske ville han genom sitt ordval i första hand ge uttryck för sina egna upplevelser (vilket han brukade göra i texter som berörde de kristnas/européernas erövring av Västafrika och etableringen av den koloniala ordningen), ty sist och slutligen är det den kollektiva upplevelsen han tycks vilja framhäva och understryka: ”En blind man och en blind kvinna, en halt man och en halt kvinna – alla har de utmattats av tunkuyau.”

Det enda som förvånade Al-Haji Umar var att sjukdomen inte krävde särskilt många dödsoffer – i varje fall inte i hans mening: ”Trots allt detta, ingen avled i tunkuyau.” Det som förskräckte och förmanade var den kortvariga men intensiva smärtan. Al-Haji Umars budskap till åhörarna var dock att följa hans exempel och sätta sin tillit till Gud, ty endast han kunde rädda de som insjuknat och förskona de som ännu var friska: ”O min Gud, den Rättmätige, Beskyddaren, vi ber Dig att förskona oss från tunkuyau… Från jordens östra del till dess västra, från dess norra till dess södra,” emedan, såsom Al-Haji Umar understryker ”människan har varken kraften eller styrkan eller modet att stå emot tunkuyau.”

Finns det en fatalistisk underton hos Al-Haji Umar? Nej, skulle jag vilja hävda. Visserligen åkallar han Gud och profeterna om hjälp, men han säger inte på något ställe att sjukdomen skulle vara ett oundvikligt, obotligt straff eller ens en direkt gudomlig prövning. Tonen i texten är hoppingivande, nästan naiv, emedan Al-Haji Umar bör inte alls den djupa misär eller dödlighet som tornade upp sig omkring honom – ifall sången faktiskt beskrev influensan. Möjligtvis kan frånvaron av ”den stora döden” i sången bero på att Kete-Krachi, orten dit Al-Haji Umar återvände efter sin pilgrimsfärd till Mecka, inte drabbades nämnvärt av epidemin. Denna hade han inlett 1914 då Kete-Krachi var under tysk kontroll och en del av Togo; när han återvände 1918 var orten under brittiskt styre och en del av det brittiskkontrollerade Mandated Togoland som sedermera kom att utgöra en del av Southern Province i The Northern Territories of the Gold Coast. De tyska kolonialmyndigheterna uppskattade att distriktet Kete-Krachi beboddes av omkring 20 000 invånare eller 1,3 personer per kvadratkilometer och hävdade att det hade den lägsta befolkningstätheten av alla distrikt i Togo. Några uppgifter om dödligheten i Southern Province eller Mandated Togoland under influensaepidemin föreligger inte. Eftersom de värst drabbade områden i The Northern Territories var Northern Province (se vidare Globaliseringens gulbleke ryttare (2)), som även räknade med merparten av de som avled under epidemin, är det fullt möjligt att territoriets södra delar inklusive Kete-Krachi inte upplevde lika katastrofala tider som längre norrut.

Samtida brittiska rapporter tecknande för sin del upp en diametralt motsatt bild. Människor tog avstånd ifrån varandra, en djup känsla av hopplöshet var rådande. ”Vad skulle humoristen säga om pandemin skulle ha slagit till under liknande omständigheter hemma i London som här: Nitton läkare står till mitt förfogande för lika många människor som i Stor-London,” beklagade sig den brittiska läkaren Blair ifrån norra Nigeria och hans kolleger på Guldkusten skulle troligtvis ha instämt i jeremiaden. Men för Al-Haji Umar var pandemin endast en prövning, i hans förståelsevärld var det inte en katastrof.

Tunkuyau är ett slående exempel på hur en muslimsk lärd kunde tolka tidens tecken. Terence Ranger visar i sin redovisning av samhällskriser i östra och södra Afrika, bland annat 1918-års influensapandemi, liksom även Don C. Ohadikes granskning av epidemin i södra Nigeria, att dessa tolkades i religiösa och moraliska kontexter och former och att de ofta gav upphov till ”profetiska” reaktioner och gensvar, såsom Aladura-rörelsen i södra Nigeria. Många muslimska lärda i Västafrika tolkade samhällskriserna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet på ett liknande sätt: människan hade rubbat den kosmologiska ordningen. Samhällskriserna var således Guds straff eller prövning, människans uppgift var att genom ånger, bot och bättring återställa ordningen. Västerländska forskare har påpekat att det som i västländska ögon ter sig som en fatalistisk, okritisk och oseriös inställning i själva verket återspeglar ett religiöst, kosmologiskt eller moraliskt förklaringsmönster. Enligt detta förklaringsmönster var en samhällskris ett tecken på att treenigheten Gud-människa-naturen hade rubbats av människan på grund av att hon brutit mot Guds lag, varför Gud sände en torka eller sjukdom som en varning. Maningens ord finns även i Tunkuyau, men ännu kraftigare framstår dock det positiva, livsbejakande budskapet: Vi har sett underverk inträffa.

Kanske Al-Haji Umar med sin dikt ville ge en mera nyanserad tolkning av samhällskrisen? I Hausaland i norra Nigeria, och säkerligen även bland muslimerna i Voltabäckenet, tolkades epidemier, torka och andra kriser som tecken på de yttersta tidernas ankomst. Budskapet i Tunkuyau framstår som en kritisk kommentar till dem som inväntade jordens undergång; han tycks vilja påpeka att denna kris trots all misär och allt lidande inte uppfyller kraven på en apokalyptisk händelse.

Ursprunglig text:

Holger Weiss, “Imam Imoru – lärdom, samhällsanalys och vittnesmål i Västafrika,” Svensk religionshistorisk årsskrift 11 (2002): 185–218.

Litteratur:

Musa Abdul, ’Literacy in an “Illiterate” Society’, Research Bulletin, Centre of Arabic Documentation (Ibadan) 11 (1975–76): 13–25.

John Hanson and Muhammad al-Munir Gibrill, “Discourses of Muslim Scholars in Colonial Ghana,” Pluralism & Adaption in the Islamic Practice of Senegal & Ghana (Hämtad 29.3.2020)

David Killingray, ’A New ‘Imperial Disease’: The Influenza Pandemic of 1918-9 and its Impact on the British Empire’, Caribbean Quarterly 49:4 (2003): 30–49.

James G. Ellison, ’’A fierce hunger’: tracing impacts of the 1918 – 19 influenza epidemic in southwest Tanzania’, och Myron Echenberg, ’’The dog that did not bark’: memory and the 1918 influenza pandemic in Senegal’, båda i Howard Philips and David Killingray (eds.), The Spanish Influenza Pandemic of 1918–19: New Perspectives (London and New York: Routledge, 2003).

John Hunwick, ’The Arabic qasida in West Africa: forms, themes and contexts’, i Stefan Sperl & Christopher Shackle, Qasida Poetry in Islamic Asia & Africa, vol. I. Classical Traditions & Modern Meanings (Leiden/New York/Köln: Brill, 1996).

D.C. Ohadike, ’The influenza pandemic of 1918-19 and the spread of cassava cultivation in the lower Niger: a study of historical linkage’, Journal of African History 22:3 (1981): 379–391.

D.C. Ohadike, ’Diffusion and psychological response to the influenza pandemic of 1918-19 in Nigeria’, Social Science and Medicine 32:12 (1991): 1393–1399.

Howard Philips, Influenza Pandemic (Africa), International Encyclopedia of the First World War, (2014) (Hämtad 29.3.2020).

Terence Ranger, “Plagues of Beasts and Men: Prophetic Responses to Epidemic in Eastern and Southern Africa,” T. O. Ranger and P. Slack (eds.), Epidemics and Ideas: Essays on the Historical Perception of Pestilence (Cambridge: Cambridge University Press, 1992): 241–268.

Holger Weiss, Babban Yunwa: Hunger und Gesellschaft in Nord-Nigeria und den Nachbarregionen in der frühen Kolonialzeit (Helsinki: Suomen Historiallinen Seura, 1997).