Av: Fredrik Petersson, docent i Postkolonial globalhistoria

Det brittiska socialdemokratiska partiet, British Labour Party, drog slutsatsen 1928 att studiet av den allmänna välfärden för alla inhemska medlemmar i det brittiska imperiet låg i fokus för partiet. Frågan handlade särskilt om att studera och förbättra ”the Condition of the Natives from the Material, Intellectual and Hygenic Point of View” i de brittiska kolonierna.  Orsaken till varför just British Labour Party kom fram till denna ståndpunkt är att just denna åsikt utgjorde en del av en större undersökning av den koloniala frågan, påbörjad på initiativ av ledaren för den internationella socialistiska rörelsen under mellankrigstiden: Labour and Socialist International (LSI) under 1920-talet.

LSI etablerades formellt 1923 och agerade som arvtagare till den Andra internationalen, som mer eller mindre hade kollapsat ideologiskt under krigsåren 1914–18. Bland den problematik som LSI hade att konfrontera var effekterna av hur den koloniala frågan hade utvecklats i efterdyningarna av Versaillesfredens behandling av frågan 1919, men även hur den Kommunistiska internationalen visade ett ökat engagemang i den koloniala frågan under 1920-talet. Genom att se på den koloniala frågan som ”det koloniala problemet” valde därmed LSI en position i hur den socialistiska rörelsen skulle närma sig en förståelse för de inslag som karaktäriserade kolonialism och imperialism som strukturer och samhällsmönster. I detta ställdes det krav på LSI:s medlemmar att rapportera om hur de socialdemokratiska partierna med erfarenhet av kolonialism och imperialism uppfattade kolonierna. Här kom det brittiska partiet att ta ledning i skapandet av en socialdemokratisk agenda kring ”det koloniala problemet”, men även åsikter levererades av partierna i Frankrike, Nederländerna, Italien, USA och Danmark. Som ett inslag i rapporterna skildrades uppfattningar om graden av existerande hälsovård, synen på hygien och sjukdomars påverkan i kolonierna. Resultatet av analysen publicerades i anknytning med LSI:s tredje internationella kongress i augusti i Bryssel 1928 med titeln The Colonial Problem. Material submitted to the IIIrd Congress of the Labour and Socialist International (Zurich, 1928). I skriften hävdade LSI att “[T]he hygienic welfare of the natives should be organised on a large scale”. Anledningen till varför LSI länkade ”det koloniala problemet” med hygien var att kolonialismen i mångt och mycket enbart hade tjänat syftet att ”expandera kapitalismen över hela världen” och därmed krävdes ett etablerande av ”intrikata mekanismer” som kunde lägga grunden för framtida ”civiliserade stater”. Rent krasst ansåg LSI att kolonierna borde utvecklas till moderna samhällen i linje med ett västerländskt synsätt och tillvägagångssätt.

Orsaken och anledningen till den här ståndpunkten grundade sig i den mylla som den västerländska arbetarrörelsen hade rotat sig och växt fram i under 1800-talets senare hälft och vid 1900-talets intåg. Den västerländska civilisationens värderingar vid 1900-talets början präglade och formade synen på hur samhällen skulle se ut och borde fungera. Historikern Charles S. Maier skriver i ”Leviathan 2.0”, ett bidrag publicerat i den globalhistoriska antologin A World Connecting (2012), att relationen mellan stat och samhälle är komplex att förstå och oftast paradoxal till sin karaktär. I det här placerar Maier en diskussion om hur byråkrater i Europa i brytpunkten från 1800-talet slutskede till 1900-talets intåg påbörjade en formalisering av den europeiska kontinenten som världens maktcentrum. I den här kontexten florerade tankar om energi och hygien. Det vill säga, ett rationellt och funktionellt samhälle skulle eftersträva ett sundhets- och renhetsideal. Räknat från 1900-talets början fram till 1920-talets slutskede kom dock globala relationer att förändras radikalt över tid. I det här scenariot uppstod även ett behov av att utvidga sökandet efter en djupare förståelse för världens sammansättning och innehåll. Till skillnad från västvärldens civilisation framstod den koloniala världen, om vi kort väljer att se på den som en sammanhängande struktur, som ett okänt och mystiskt rum präglat av sjukdomar, svält och nöd. I det här spelade delvis staten en central roll som en garant för att förhindra utvecklandet av miserabla situationer, till exempel genom tillgång av rent vatten och livsmedel, vilket i mångt och mycket saknades i kolonierna sett från ett västerländskt perspektiv.

Vilken bild förmedlade de socialdemokratiska partierna av hälsovård och sjukdomar i det som utgjorde ”det koloniala problemet”? Det brittiska partiet hade som sagt tagit ledning i frågan och ansåg att den hygieniska standarden i imperiet gradvis hade förbättrats över tid. Dock hade det på vissa platser, till exempel i Indien och utvalda delar i Afrika, visats tecken på en tillbakagång i utvecklingen, främst genom att sjukdomar som framboesi (en tropisk infektionssjukdom som drabbar hud, ben och leder), syfilis och kolera drabbade befolkningen avsevärt. Detta länkades samman med den höga barnadödligheten bland stambefolkningen i Afrika men även i Indien. I den senare kolonin (Indien) lyfte British Labour Party fram att den genomsnittliga levnadsåldern för en man var 23,5 år i jämförelse med i England som låg på 50 år. För att betona detta än mer beskrevs det hur barnadödligheten i Indien 1925 låg på 174 individer per tusendet. I det stora hela handlade det om utökad utbildning i de brittiska kolonierna hävdade British Labour Party, det vill säga, att öka kunskapen om personlig hälsa och social hygien för att kunna begränsa spridandet av sjukdomar.

Waldemar Mordecai och bakteriolog Wolffe Haffkine (1860-1930) som vaccinerar invånare i Calcutta mot kolera. Mars 1894. Fotografi: Wellcome collection, CC-BY-4.0.

Det nederländska socialdemokratiska partiet ansåg att en ”popularisering” av hygienfrågan borde genomföras i de holländska kolonierna. Till exempel i städer som Surabaia, Semarang och Batavia krävdes det upplysning på en bred skala eftersom ”the People are very backward”. Enligt en undersökning som partiet hänvisade till låg dödligheten i städerna nämnda ovan på ett genomsnitt av drygt 40 % under perioden 1912–21. För att lösa problemet krävdes det moderna sjukhus som kunde hantera infektionssjukdomar såsom malaria och dysenteri. Utifrån ett realistiskt perspektiv handlade det om att lösa befolkningens nöd. Om folket konstant befann sig under ett lidande och slets ut av sjukdomar kunde befolkningen i sin tur inte utföra det som förväntades av dem hävdade partiet i sin rapport. Till det här borde även ett förbud av alkohol och droger (opium) införas i de holländska kolonierna i syfte att förbättra den allmänna hälsan. Unitary Socialist Party of Italian Workers kopplade samman “det koloniala problemet” med Mussolinis fascistiska regim. Partiet hävdade kortfattat att fascism gick hand i hand med kolonialismens och imperialismens uttryck och former, till exempel i Eritrea hade fascisterna insett att ”traditions already existing which they have merely strengthened” samt att hälsofrågor enbart tjänade syftet att fördjupa exploateringen av kolonin. Det franska socialistpartiet (SFIO) upplevde frågan om hälsa och utbildning i de franska kolonierna som tudelad. Å ena sidan hade den ”kapitalistiska koloniseringen” med sina ”defects and even its crimes” drabbat ursprungsbefolkningen, men å andra sidan hade kolonialismen resulterat i en förbättring av hälsoförhållandena. I vissa avseenden hade till och med den franska kolonialismen bidraget till ett slut på ”primitive barbarism as the cruelties and tortures current before the conquest have naturally been disappearing”. I Algeriet, exempelvis, hade läkare spridits ner till de södra regioner som gränsade till Sahara, och det samma kunde sägas om Marocko och Västafrika, det vill säga, moderniseringen av hälsoväsendet i dessa regioner kunde helt och hållet härledas till den franska kolonialismen ansåg det franska socialistpartiet.

Vart leder detta oss i slutändan? Först och främst utgör ett källmaterial som ”The Colonial Problem” en insyn i hur en politisk rörelse som den socialistiska på en internationell nivå försökte närma sig en svårhanterbar fråga som kolonialism och imperialism. I det här skildras ett synsätt som hade formats över tid av det politiska och sociala rum som hade växt fram inom ramen för den västerländska civilisationen och i skenet av imperiers omfattning och ramverk, i synnerhet under kolonialismens andra våg under 1800-talets andra hälft. Slutligen, LSI:s förståelse av ”det koloniala problemet” under mellankrigstiden skildrar en uttalad klyfta mellan västvärlden i jämförelse med hur hälsa, hygien och sjukvård hanterades rent praktiskt i kolonierna, eller rent utav, avsaknaden av strategier och riktlinjer. Inom de socialdemokratiska partierna (hos de som bidrog till LSI:s rapport 1928) florerade en till stor del gemensam syn på hur koloniernas hälsotillstånd skulle hanteras och förbättras: genom utbildning för att kunna vara till fortsatt nytta för modernationen, dock betonade LSI att det existerade ett uttalat motstånd mot den ”kapitalistiska exploateringen” av kolonierna.

Fredrik Petersson är lektor i historia vid Södertörns högskola samt FD och docent i kolonial och postkolonial globalhistoria vid Åbo Akademi