Av: Kasper Kepsu, FD, universitetslärare i Nordisk historia

Under coronakrisens gång har statsmaktens styrka i krishantering tagits upp i olika sammanhang. Som bekant, leder krissituationer ofta till att samhälleliga problem som under normala omständigheter jäser under ytan bubblar upp. I regel verkar det som om stater med en förhållandevis stark och centraliserad statsmakt lyckats bekämpa viruset bättre än mer decentraliserade stater, där möjligheterna att ingripa är begränsade och statsmakten i vissa fall saknar legitimitet.

Privatisering är ett intressant tema som i viss mån tagits upp i sammanhanget, inte minst i Sverige där den gått längre än i Finland. I ett inlägg förespråkar till exempel professor Mats Hallenberg och docent Magnus Linnarsson från Stockholms universitet behovet av en starkare statsmakt i Sverige och restriktioner i privatiseringen av välfärdstjänster. Men vilken är egentligen bakgrunden till skillnaderna i statsmakternas ställning och privatisering?

I forskningen av statsformation tilldelas den tidigmoderna perioden en avgörande roll. Under medeltiden förekom en mängd olika politiska enheter, som hade en ganska lös struktur. Under tidsperioden 1500–1800 utvecklades stater, framför allt i Europa, starkt mot först enhetsstaten och senare nationalstaten. I regel klarade sig de statsbildningar bäst som lyckades centralisera och förenhetliga sina territorier, mobilisera militära resurser och främja handeln.

Utvecklingen var emellertid inte entydig, utan skedde i olika kampanjer – perioder med intensivare centralisering och integrering. Man kan säga att en maktpendel svängt genom historien. Enligt Siv Sandberg, som funderat över coronavårens effekter i de nordiska ländernas förvaltning, brukar tron på centralisering eller decentralisering svänga med tio eller femton års mellanrum. Redan i det tidigmoderna svenska väldet var svängningarna tydliga, även om mellanrummen var i regel längre.

I det svenska riket var 1600-talets slut en viktig utvecklingsperiod inom statsformation. Under Karl XI:s regering centraliserades förvaltningen och de flesta gods som donerats till adeln drogs in till kronan. Förutom militära, administrativa, ekonomiska och kyrkliga reformer försökte centralregeringen anknyta provinserna närmare det svenska väldets kärnområden.

Den svenska provinsen Ingermanland, regionen som låg längst i öster runt nuvarande S:t Petersburg, drabbades i högsta grad av kronans centraliserings- och integrationspolitik. Intressant nog, skedde det delvis genom decentralisering. Framför allt privatiserades skatteuppbörden. Godsen i Ingermanland arrenderades ut och arrendatorn erhöll rätten att mot en årlig summa till kronan uppbära skatterna inom godsets område. I en gränsprovins som Ingermanland där statens kontroll över lokalsamhället var bristfällig var det här ett smidigt sätt att erhålla regelbundna inkomster till kronan. Samma princip gällde i de övriga Östersjöprovinserna Livland, Estland, Ösel och Kexholms län (Karelen).

Privatisering hade förekommit tidigare, bland annat utarrenderades skatteuppbörd, tullar och gruvdrift under 1620-talet. Förpaktningen av gruvdrift och annan (proto)industriell verksamhet fungerade relativt bra. Den svenska bergsnäringen utvecklades starkt och utländska kapitalstarka köpmän och industrientreprenörer med Louis De Geer i spetsen kunde knytas till statsorganisationen.

Falu Koppargruva i Suecia Antiqua et hodierna av gravör Johannes van den Aveleen på uppdrag av kommissarie Erik Dahlbergh, 1701, gravyr 26 x 37 cm. Kungliga Biblioteket, Stockholm

Intressant nog, finns det många likheter vad gäller privatiseringsdebatter under 1600-talet och idag, framför allt tron på att privata alternativ är effektivare än offentlig drift. Faktorer som väcker känslor och förorsakar problem är likaså liknande. Privata aktörer anses inte alltid som legitima och det väcker förargelse då allmänna skattemedel hamnar i privata entreprenörers fickor.

Under 1600-talet var det i synnerhet arrendesystemet, det vill säga privatiseringen av skatteuppbörden som väckte protester. Systemet var mindre flexibelt i och med att arrendatorns enda möjlighet att göra sig en vinst krävde en hård indrivning av skatterna. Bönderna irriterades av det här och betraktade inte heller själva systemet som legitimt, utan ville hellre betala sin skatt till kronan.

Bönderna i Ingermanland protesterade mot systemet genom suppliker, strejker och rymning särskilt under 1680-talet, vilket ledde till att kronan var tvungen att modifiera systemet. Den utökade övervakningen från kronans sida medförde dock att kontrollapparaten blev dyrare och mera omfattande, vilket är ett aktuellt problem även vad gäller dagens privatiseringar. Det viktigaste målet med privatiseringar är trots allt att minska på statens kostnader och byråkrati.

Under 1700- och 1800-talet utvecklades de nordiska staterna i regel till nationalstater, något som kulminerade i början av 1900-talet. Privatiseringar av offentliga tjänster av olika slag förekom även under denna period, i synnerhet vad gäller infrastrukturprojekt som byggandet av järnvägar. Under decennierna i mitten av 1900-talet byggdes välfärdsstaten ut och den offentliga sektorn expanderade starkt. Maktpendeln började åter igen sin svängning under 1980-talet då privatiseringar och avregleringar av olika slag ökade. En generell slutsats av 400 års privatiseringar är att de verkar fungera bättre i branscher med naturligt vinstpotential, medan privatisering av välfärdstjänster i högre grad verkar leda till hätska debatter och problem.

Det är fortfarande en öppen fråga om pendeln kommer att svänga igen i och med coronakrisen. Frågan intresserar också Hallenberg och Linnarsson, som resonerar kring hur förhållandet mellan det allmänna och det individuella kommer att utvecklas när pandemin lugnat sig. Kommer staten tillbaka eller kommer privatiseringen att fortsätta som tidigare efter ett tillfälligt stopp? En annan relevant fråga är om klimatkrisen kommer att påverka dagens inrotade marknadstänkande. Det återstår att se, men det skulle vara viktigt med mera forskning, även tvärvetenskaplig, om privatiseringens mekanismer i ett historiskt perspektiv.

Litteratur:

Harald Gustafsson, Makt och människor: europeisk statsbildning från medeltiden till franska revolutionen (Göteborg: Makadam förlag, 2010).

Mats Hallenberg, Kampen om det allmänna bästa: Konflikter om privat och offentlig drift i Stockholms stad under 400 år (Lund: Nordic Academic Press, 2018).

Mats Hallenberg, Statsmakt till salu: Arrendesystemet och privatiseringen av skatteuppbörden i det svenska riket 1618-1635 (Lund: Nordic Academic Press, 2008).

Kasper Kepsu, Den besvärliga provinsen. Reduktion, skattearrendering och bondeoroligheter i det svenska Ingermanland under slutet av 1600-talet. Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 193 (Helsingfors, 2014).

Kasper Kepsu är universitetslärare i nordisk historia (till 31.10.2020). Disputerade 2014 vid Helsingfors universitet med en avhandling om Ingermanland som svensk provins. Arbetar nu med ett forskningsprojekt om staden Nyens borgerskap under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, samt med en bok om det Donnerska husets i Kronohagen historia.