Svarta döden söder om Sahara?

Av: Holger Weiss, professor i Allmän historia

Pesten, sjukdomen som orsakas av bakterien Yersinia pestis och uppträder som blod-, böld- och lungpest, spred skräck i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. En global pandemi av böldpest uppträdde i Kina varifrån den spred sig till Indien, Japan, Ryssland, Hawaii, Nord- och Sydamerika, Australien, Arabiska halvön, Madagaskar, Östafrika och – för första gången – även i Västafrika. Globalt uppskattas att den tredje böldpestpandemin skördade minst 12 miljoner liv. Europa undkom med blotta förskräckelsen denna gång vilket kanske förklarar varför pandemin inte lämnat några större spår i det europeiska minneslandskapet till skillnad från spanska sjukan eller digerdöden.

Den orientaliska pestloppan Xenopsylla cheopis som fungerar som spridare av pestbakterien Yersinia Pestis från råttor till människor.

Under den tredje böldpestpandemin lyckades bakteriologer identifiera Yersinia pestis som upphovsmakaren till böldpesten samt reda ut dess etilogi. Gnagare och loppor utpekades som bakteriens naturliga värdar och smittbärare, människan visade sig vara en sekundär värd. Internationell vetenskaplig forskning ställdes snart inför en rad svårlösta frågor. Till skillnad från kolerapandemierna under 1800-talet kunde böldpestens utbrott i Östafrika inte direkt knytas till ång- och transportrevolutionen, det visade sig nämligen att pesten inte uppfattades av befolkningen som en ny sjukdom utan det berättades om ett flertal tidigare utbrott i historisk tid. Huruvida det verkligen var fråga om böldpesten betvivlades och de lokala muntliga sjukdomstraderingarna föll snart i glömska.

Elektromikroskopisk bild av bakterien Yersinia Pestis

Eftersom digerdöden eller svarta döden utformat berättelsen om pesten har dess historia länge framställts ur ett europeiskt perspektiv. 1900-talets eurocentriska standardframställningar – det enda undantaget var länge Michael W. Dols The Black Death in the Middle East (1977) – framhäver med emfas den stora dödligheten och omfattande samhällskris som drabbade Europa under andra hälften av 1300-talet. Visserligen var det fråga om en objuden gäst som hade spridit sig längs med de centralasiatiska stäpperna till Svarta havet och därifrån först in sjövägen till Italien… Globalhistoriska perspektiv på den andra böldpestpandemin sakandes visserligen inte och Janet Abu-Lughods Before European Hegemony: The World System A.D. 1250-1350 (1989) är numera en klassiker. Fast varken Dols, Abu-Lughod eller någon annan historiker kunde egentligen ge något svar på frågan: var det Yersinia pestis som även låg bakom den andra böldpestpandemin? Skriftliga kvarlevor från denna tid, må de vara från Kina, Egypten eller Europa, traderade endast det som ögat kunde se.

En ännu större utmaning var omnämnanden av ’pesten’ i texter från den antika Medelhavsvärlden. Liksom texterna från det senmedeltida och tidigmoderna Europa beskrev de antika texterna symptomen och i bästa fall orten där sjukdomen för första gången grasserade och vilka grupper som drabbades och utpekades som de skyldiga.

Sedan kom ’DNA-revolutionen’ som historikerna sent omsider insett att gett oss helt andra ’kvarlevor’ än dokumentarkiven som länge utgjort vårt primära empiriska källmaterial. Länge stretade vi dock emot, naturvetenskaperna uppfattades leva i sin egen värld, människovetenskaperna i en annan. Å andra sidan har vi av vetenskapsfinansiärerna och andra blivit uppmanade till mång- och tvärvetenskaplig forskning. För en historiker var denna uppmaning egentligen inget nytt, hade inte ämnet under 1900-talet uppvisat en ansenlig utvidgning mot ekonomisk, kultur-, genus-, social-, samhälls- och vardagshistoria där historikerna inlemmat kultur-, språk- och samhällsvetenskapliga paradigmer, metoder och teorier. Arkeologin fanns där men denna vetenskap fanns någonstans i gränslandet mellan det ’mjuka’ och det ’hårda’. Miljöhistorikerna måste i denna gemenskap uppfattas som rena rama hippierörelse eller i varje fall eklektiskt samfund med tentakler ut mot idé- och teknikhistoria samt ekologi, geografi och biologi.

’DNA-revolutionen’ tycks länge ha uppfattats ha varit något svårbegriplig för en historiker. Få av oss har en genuin naturvetenskaplig bakgrund, oftast att det är sammansättningen av forskargruppen vilken möjliggör ett mång- och tvärvetenskapligt perspektiv – och fram till 1990-talet satt historikerna för det mesta ensamma i sin kammare eller i bästa fall tillsammans med sin lärofader/moder. Sjukdomshistoria utvecklades förvisso som en egen disciplin – eller egentligen två subdiscipliner: den ena med ett naturvetenskapligt perspektiv, den andra med ett kultur- och samhällsvetenskapligt perspektiv. Samarbete förekom över (sub)disciplingränserna men huvudsakligen verkade forskarna inom den egna ’världen’.

Ansatser att överbygga klyftan mellan natur- och humanvetenskaperna har dock funnits. För över tjugo år sedan myntade biologen Edward Osborne Wilson (1998) begreppet consilience eller ’sammanfallande evidenskällor’ från natur- samhälls- och humanvetenskaperna. Bland historikerna är det framför allt John R. McNeill (2014; 2016) som pläderat för en ’naturvetenskaplig vändning’ för att utforska mänsklighetens historia. Miljö- och framför allt klimathistoria blev ett av fälten där denna samverkan kom att utmana tidigare vedertagna framställningar, bland annat utmynnande i Geoffrey Parkers magnum opus över 1600-talet globala kris (2013) eller Kyle Harpers om samhällskrisen i den senantika världen (2017).

Harpers framställning över den senantika samhällskrisen, med intressanta tolkningar över den antoninska pesten (enligt Harper: smittkoppor), den bortglömda cyprianska pesten (enligt Harper: pandemisk influensa alternativt viral blödarfeber), och den justinianska pesten (Harper: böldpest), visar kunskapsintegrationens frukter. Den centrala frågan i hans syntes är frågan om när ett samhälles resiliens eller förmåga att stå emot och anpassa sig till påfrestningar bryts ned till den grad att det inte återhämtar sig. Harper själv är antikforskare men har här utgått ifrån ett samhällsvetenskapligt teoretiskt perspektiv som han öppnar genom att knyta an på arkeologiska, epidemiologiska, genetiska och paleoklimatologiska studier om senantika världen. Harpers tes om den första böldpestpandemin har – föga förvånande – är dock inte sista ordet, se vidare Mordechai et alii (2019).

En första böldpestpandemin väcker en rad frågor, inte minst vad som förorsakade dess utbrott. Varifrån kom pesten, var skall dess epicentrum lokaliseras? Yersinia pestis ’urhem’ förmodas vara tibetanska högplatån och var länge en enzootisk sjukdom bland grävande gnagare i Centralasien. Harper konstaterar att ”det asiatiska höglandet hade fött fram ett monster i mikroben Yersinia pestis. Det romerska imperiet hade byggt en ekologisk infrastruktur för pandemier. Sidenhandelns sjöfarare stod beredda att befordra den dödliga lasten. Men den sista sammanträffande omständligheten och den utlösande faktorn var en plötslig klimatförändring. 536 var ’ett år utan sommar’.” (Harper 2019, 271.)

Harpers medryckande framställning har en begränsning: vad hände utanför imperiet? Var världen lika mycket i gungning innanför som utanför imperiets gränser? Enligt vissa samtida texter skulle pesten ha förts in från Kush, d.v.s. regionerna söder om Egypten (riket Axum), och Sydarabien (Himyar). Harper följer Röda havet, registrerar men eftersom den arkeologiska, paleoepidemiologiska och paleoklimatologiska forskningen är sparsam om inte begränsad över dessa regioner förblir nedslagen endast randanmärkningar.

Sittande figur, Djennéfolket, Mali, inländska Nigerdeltat, 1200-tal, terracotta, Metropolitan Museum of Art.

Tystnaden kring pestens – den första och framför allt den andra böldpestpandemins – framfart i Afrika förbryllar. Länge påstod standardverken om såväl den justinianska pesten som svarta döden att Afrika söder om Sahara skulle ha förskonats från dess härjningar, att öknen skulle ha varit en effektiv barriär som skyddade samhällena på savannerna söder om Sahara mot böldpesten och andra farsoter. Däremot finns det starka indicier på att Swahilikusten hemsöktes under den andra böldpestpandemin; därom vittnar såväl spår av råttor i de arkeologiska lämningarna som krympande eller övergivna bosättningar och kuststäder under 1400-talet, bland annat Shanga på ön Pate och Mahilaka på norra Madagaskar (se vidare Connah 2015).

Arkeologiska utgrävningar förekommer sporadiskt i Afrika dock har de i allt högre grad öppnat ett arkiv som historiker varit sena med att bekanta sig med. Länge var även arkeologerna ointresserade av att försöka identifiera lämningar av gnagare i de benrester som man hittade, exempelvis ben av råttor eller spår av råttor som skulle ha gnagat på människoben. Dessutom påskyndar förruttnelse- och förmultningsprocessen i tropikerna utplåningen av möjliga spår av Yersinia pestis (eller för den delen andra sjukdomsalstrare). Men när arkeologerna identifierade bosättningar som tynade bort och försvann under 1300/1400-talet även i Västafrika har den gamla tesen om öknen som ogenomtränglig barriär för böldpesten börjat ifrågasättas.

Den som har gått i bräschen för att spåra den andra böldpestpandemin söder om Sahara är forskningsprogrammet GLOBAFRICA: Reconnection Africa  (https://globafrica.hypotheses.org/) under ledning av Afrikahistorikern Gérard Chouin. Forskningsprogrammets ledstjärna är consiliens och samverkan mellan arkeologi, epidemiologi, genetik, kultur- och språkvetenskap samt historievetenskap. För historikerna har kunskapsöverföringen varit en ögonöppnare även om det slutgiltiga, ’hårda’ beviset (DNA) ännu fattas, se vidare Chouin 2018, Gallagher and Dueppen 1028, samt Green 2018.

En viktig sporre för forskarna inom forskningsprogrammet GLOBAFRICA är det globalhistoriska perspektivet – vad om integrationen av samhällena på bägge sidorna om Sahara varit mera sammankopplat än man hittills antagit? Tidigare miljö- och klimathistoriska undersökningar har kunnat fastställa förflyttningar av regn- och torrperioder som utmanat samhällenas resiliens i Sahel- och Sudansavannen under de västafrikanska imperiernas tidevarv vilket bl.a. resulterade i 1200-talets samhällskris (McCann, 1999). Muntliga traditioner framhäver att riket Ghanas slutliga upplösning skulle ha varit en följd av en svår, mångårig torka i Sahelsavannen, kopplat med riket Malis uppkomst i Sudansavannen. Däremot finns det inga antydningar om en samhällskris under de följande århundradena som ’pesten’ skulle ha utlöst. De fåtaliga skriftliga källorna, huvudsakligen texter skrivna av muslimska lärda i Nordafrika, är tysta om detta.

Ändå finns det vissa indicier som kunde peka mot en samhällskris under 1300/1400-talet menar Chouin. En vågad hypotes är att krisen utlöste i Sudansavannen en liknande process som svart döden i Europa, nämligen ifrågasättandet av gamla trosföreställningar och förklaringsmodeller. I Europa var renässansen följden, i Västafrika framstår spridningen av islam som en följd av krisen.

En central fråga är hur Yersinia pestis skulle ha korsat Sahara. Nyare forskning om svarta dödens spridning till och i Europa framhäver loppornas framom råttans roll (Namouchi et alii, 2018). Den förenade länken mellan Väst- och Nordafrika, som hittills inte tagits i beaktande, kunde vara dromedaren. Det tidigare fokus på svartråttan och andra gnagare som centrala komponenter i böldpestpandemiernas framställning har dock varit blind för andra möjliga värdar. Dock visade redan sovjetiska forskare att böldpesten även drabbade och förekom bland kameler (Sopyev, Divanov and Charyev, 2005), och en studie från Libyen kunde påvisa samma för dromedarer och till och med getter (Christie, Chen and Elberg, 1980). Numera räknar de ledande manualerna om kamelernas sjukdomar böldpesten bland de sjukdomar som drabbar såväl kameler som dromedarer (Wernery and Kaaden, 2002), vilket öppnat för en revidering av böldpestens möjliga spridningsmönster (Barberi, Drancourt, and Raoult, 2019). Huruvida dromedarpopulationerna i Sahelsavannen även bär på Yersinia pestis är såväl manualerna som studierna tysta om eftersom dessa aldrig blivit granskade ur denna synvinkel. Frapperande är dock dromedarens centrala betydelse för att korsa Sahara redan under de västafrikanska imperiernas tidevarv.

Lika förbryllande är en rad terracottafigurer från Djenne-Djeno som dateras till 1300/1400-talet. Figurerna har figurerat i konsthistoriska och konstvetenskapliga framställningar om afrikansk konst (och finns numera utspridda i europeiska och nordamerikanska konstsamlingar och museer). De flesta föreställer människor, ett par av dem har tolkats som föreställande personer som drabbats av någon sjukdom (se Figur 7, ’Diseased maternity figure’, i Bouttiaux and Ghyssels, 2015). En av dessa figurer föreställer ett par som omfamnar varandra, bådas kroppar är täckta av utväxter som tolkas som en sjukdom

Sittande figur, Djennéfolket, Mali, inländska Nigerdeltat, 1200-tal, terracotta. Metropolitan Museum of Art.

eller är det rent av fråga om bölder som kunde indikera böldpest? En annan föreställer en sittande person vars rygg är täckt av utväxter/bölder:

”…bumps and circles on the back of this work. Sometimes they cover the entire body and seem to represent the pustules of some dreadful illness.”

Det intressanta med just denna figur är att den dateras till 1200-talet – för tidigt för att kunna knytas till den andra böldpestpandemin. Eller kanske öppnar denna figur är en ännu mera vågad hypotes: vad om Yersinia pestis var endemisk även i Västafrika långt tidigare än vad man har antagit?

Gérard Chouin påpekar mycket riktigt att det ultimata beviset – ”the silver bullet” – på att den andra böldpestpandemin även skulle ha hemsökt Västafrika fattas ännu. Men kunskapsöverföringen har öppnat dörren för (Afrika/Västafrika) historikerna att ställa nya frågor och möjliggjort nya läsningar av de – trots allt – ganska fåtaliga skriftliga källorna.

Referenser

Rémi Barberi, M. Drancourt, and D. Raoult, “Plague, camels, and lice,” Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 116, no. 16 (16 April 2019), 7620–7621.

Anne-Marie Bouttiaux and Marc Ghysels, “Scrofulous SOGOLON: Scanning the Sunjata Epic,” Tribal Art 75 (Spring 2015), 88–123.

Graham Connah, African Civilizations: An Archaeological Perspective, 3rd edition (Cambridge: Cambridge University Press, 2015).

Gérard Chouin, “Reflections on plague in African history (14th – 19th c.),” Afriques: Débats, methods et terrains d’histoire 09/2018, https://doi.org/10.4000/afriques.2228

A.B. Christie, T.H. Chen, and Sanford S. Elberg, “Plague in Camels and Goats: Their Role in Human Epidemics,” The Journal of Infectious Diseases 141, no. 6 (June 1980), 724–726.

Daphne E. Gallagher and Stephen A. Dueppen, “Recognizing plague epidemics in the archaeological record of West Africa,” Afriques: Débats, methods et terrains d’histoire 09/2018, https://doi.org/10.4000/afriques.2198

Monica H. Green, “Putting Africa on the Black Death map: Narratives from genetics and history,” Afriques: Débats, methods et terrains d’histoire 09/2018, https://doi.org/10.4000/afriques.2125

Kyle Harper, Roms öde. Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång (Göteborg: Bokförlaget Daidalos, 2019.; original: The Fate of Rome. Climate, Disease, and the End of an Empire, Princeton University Press, 2017).

James McCann, “Climate and Causation in African History,” International Journal of African Historical Studies 32, no. 2–3 (1999), 261–279.

John R. McNeill, “En route to World Environmental History,” i Architects of World History: Researching the Global Past, eds. Kenneth R. Curtis and Jerry H. Bentley (Chichester, West Sussex: Wiley Blackwell, 2014), 30–55.

John R. McNeill, “Historians, superhistory, and climate change,” i Methods in World History: A critical approach, eds. Arne Jarrick, Janken Myrdal and Maria Wallenberg Bondesson (Lund: Nordic Academic Press, 2016), 19–44.

Lee Mordechai et alii, “The Justinianic Plague: An inconsequential pandemic?,” Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 116, no. 51 (17 December 2019), 25546–25554.

Amine Namouchi et alii, “Integrative approach using Yersinia pestis genomes to revisit the historical landscape of plague during the Medieval Period,” Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 115, no. 50 (11 December 2018), E11790–E11797.

Geoffrey Parker, Global Crisis. War, Climate Change and Catastrophe in the Seventeenth Century (New Haven: Yale University Press, 2013)

Sopyev, B. Divanov and C. Charyev, “Diseases of Camels, Their Preventive Maintenance and Treatment,” i Desertification Combat and Food Safety: The Added Value of Camel Production, eds. Bernard Faye and Palmated Esenov (Amsterdam/Berlin/Oxford/Tokyo/Washington DC: IOS Press, 2005), 60–66.

Ulrich Wernery and Oskar Rüdiger Kaaden, Infectious Diseases in Camelids, 2nd, revised and enlargened edition (Berlin/Vienna: Blackwell Wissenschafts-Verlag, 2002).

Edward Osborne Wilson, Consilience: The Unity of Knowledge (New York: Alfred A. Knopf, 1998)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.