Kristallnatten 1938 och finlandssvenskarna

Av: Matias Kaihovirta, forskardoktor i Politisk historia, Helsingfors Universitet

Den 7 november 1938 stegade den polsk-judiske flyktingen Herschel Grynszpan in på den tyska ambassaden i Paris och sköt den tyske legationssekreteraren Ernst vom Rath som skulle avlida två dagar senare till följd av skottskadorna. Motivet var personlig hämnd och följden blev den första omfattande våldsamma judepogromen i Nazityskland som ägde rum natten mellan 9–10 november 1938. Händelsen har gått till historien som kristallnatten och markerade början på nazisternas förintelse av Europas judar under andra världskriget.

Omvärlden chockades av novemberpogromerna i Tyskland. Nazisternas och fascisternas avoga inställning mot judar och andra minoriteter var känd. Alltsedan efter första världskriget och med uppkomsten av nya mångetniska nationalstater i Europa, var minoritetsfrågor ett aktuellt diskussionsämne – inte minst i Finland i fråga om relationen mellan finskspråkig majoritet och svenskspråkig minoritet.

Kristallnatten blev på så sätt aktuellt för finlandssvenskarna, då man betraktade det utifrån majoritetens våldsamma förtryck av minoriteten – och frånvaron av en fungerande demokratisk rättsstat som kunde ha motverkat denna händelse.

Några dagar innan kristallnatten hade man firat svenska dagen (6.11) och föga överraskande var minoritetsfrågorna i Europa ett huvudtema som några festtalare lyfte fram, med både hänvisning till judefrågan i Tyskland och språkfrågan hemma i Finland. Bland annat i Åbo höll professorn i nordisk historia P. O von Törne svenska dagens festtal på Kåren som gick under rubriken: ”[e]tt folk som bemöter en minoritet med självgodhet och fientlighet förverkar världens sympatier.”

P. O. von Törne var den förste professorn i Nordisk historia vid Åbo Akademi

Von Törnes festtal verkade förutseende av vad som skulle komma att hända inom loppet av några dagar i Tyskland. Men samtidigt var det inte endast judarnas alltmera olidliga ställning i Tyskland som han hade i närmaste åtanke, utan det var allmänt taget en kritik av majoritetens godtyckliga förtryck av minoriteter, vilket motsade ett nordiskt rättsstatstänkande.

Några år tidigare hade svenska dagen kantats av stundvis häftigt politiskt våld i Helsingfors, då äktfinska etnonationalister rykt ihop med svenska dagen-firare och finlandssvenska etnonationalister. Från senare års svenska dagen-firande rapporterades det om enstaka slagsmål, misshandel eller vandalism riktat mot svenskspråkiga på olika håll i landet.

Det politiska våldet med etniska förtecken var starkt närvarande i Finland under 1930-talet och det var inte långsökt för enskilda personer att göra paralleller till etniska konflikter som ägde rum på olika håll i Europa vid den här tiden. Inte minst jämförelser med våldsamma handlingar av fascister och nazister riktade mot minoriteter.

Det fascistiska hotet mot finlandssvenskarna var ett tema för Tölö samskolas historielärare Thor Therman, som höll huvudfesttalet i Helsingfors, ett tal som skulle väcka livlig debatt om fascism och minoritetsfrågor både på svensk- och finskspråkigt håll.

Therman förde talet till en ideologisk kritik av fascismen och nationalsocialismen, som enligt honom inte löste minoritetsproblemen i Europa på ett fördelaktigt sätt. Han framhöll att den ”skapande nationalismen”, som innebar att ”trygga betingelserna för ett positivt uppbyggande arbete i den mänskliga kulturens tjänst, där varje nation bör ha möjlighet att medverka i enlighet med sin egenart och sina speciella förutsättningar” var mera fördelaktig.

Medan den slags nationalism ”som yttrar sig i vilja att hämma eller rent av förkväva andra nationaliteters utvecklingsmöjligheter” var under all kritik och syftade då på nationalsocialismens och fascismens bruk av nationalistiskt förtryck av minoriteter.

Thermans budskap var att demokratin utgjorde det säkraste värnet för minoriteters möjlighet att överleva. Där till gjorde han slag i saken för att hävda finlandssvenskarnas förpliktelse att som ”skandinavisk folkstam inom Finlands gränser” verka för neutralitet och demokratins utveckling i en tid då världskriget hotade i Europa.

Lilla Kaskö Tidning framförde efter kristallnatten frågan om mänskliga rättigheter i anslutning till minoritetsskydd, om statens moraliska skyldighet att skydda minoriteter från majoritetens och pöbelns våldsdåd. Vasabladet som vid sidan av Arbetarbladet var den klart högljuddaste anti-nazistiska finlandssvenska dagstidningen, kritiserade Hitlers dubbelspel:

Hitler och Tyskland hade icke ord och fraser kraftiga nog att fördöma tjeckoslovakernas undertryckande av sudettyska minoriteten. Men inom tredje rikets gränser tillåtas tusenfalt värre förtryck mot en judisk minoritet, som berövats allt sitt människovärde. Var äro nu de högljudda ropen om minoritetsförtryck, förföljelser och utrotningspolitik?

Vandaliserade judiska affärslokaler i Berlin dagen efter kristallnatten, 10 november 1938. Wikimedia Commons

Nämnda tidningar hyllade i allmänhet Thermans svenska dagen-tal som ”framsynt”, med tanke på de händelser som hade ägt rum i Tyskland.

I Vasabladet fortsatte diskussionen i november 1938 rätt länge kring judeförföljelserna i Tyskland, nazismen och minoritetsfrågorna i Finland och Europa. Tidningens antinazism framhävdes, och i polemik med Arbetarbladet, som påstått att de borgerliga finlandssvenskarna hade nazisympatier, menade Vasabladet att:

Det stora flertalet svenskar har alltjämt ingen förståelse för nazismen, vare sig för dess svamlande förkunnelse eller vidriga gärningar. Den är främmande för vårt kynne, och insikten om att den omplanterad i finländsk jordmån skulle betyda svenskhetens död är lika levande som förut hos alla ansvarskännande.

Då fascismen och nazismen framställdes som ett hot, tycktes uppslutningen mot fascismen ha förstärkt den finlandssvenska etniska mobiliseringen: finlandssvenskarna började betrakta sig själva som en demokratisk minoritet, bärare av nordiska rättsstatsideal och rättsarv i det finländska samhället. En identitet som högst sannolikt har betydelse än i dagens Finland.

Matias Kaihovirta, fil.dr. För närvarande forskardoktor i politisk historia vid Helsingfors universitet, men fr.o.m. nästa år forskare i historia vid Åbo Akademi inom projektet ”Den finlandssvenska antifascismen”. Texten baserar sig på en artikel under arbete om finlandssvenskarna och kristallnatten 1938.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.