Tecknade serier som historisk källa

Av: Sandra Waller, doktorand i Nordisk historia

Att se tecknade serier som historisk källa är inte något nytt, men tecknade serier är ändå kanske inte ett lika självklart forskningsobjekt för historiker som andra litterära källor. Serier passar för den delen inte så prydligt in i litteraturbegreppet heller – trots att serier har en anrik historia och har fått allt större anseende inom kulturkretsar. Det är inte bara comic strips längre, det är också graphic novels.

Men är det bilderna, det grafiska, som skiljer tecknade serier från annan litteratur? Illustrerade böcker har grafiska element, men kan inte jämställas med bilderböcker, som är en bimedial konstform, det vill säga texten och bilden är lika viktiga för att förmedla innebörd. Tecknade serier är också bimediala, men särpräglas av att texten ofta integreras i bilden, i form av så kallade pratbubblor. Men alla bilder med integrerad text är inte heller nödvändigtvis en serie — av själva ordet serie kan man utläsa att en viktig komponent är att det är mer än en bild. Vilken samling av bilder som helst duger dock inte, de ska svara sekventiella, det vill säga komma i en viss ordning och tillsammans skapa innebörd.

Det här är en mer litteraturteoretisk ingång till serier (för den intresserade måste nämnas Scott McClouds grundläggande Understanding Comics från 1993 som till skillnad från de flesta teoretiska närmanden till serier också är en tecknad serie). Vad borde vi beakta när vi forskar om historia med hjälp av serier?

Serier är, som de flesta andra källor, både ett källmaterial men också något som är värt att studera i sig. Seriens historia, som en massmedial konstform, är äldre än både radio och TV. Seriers samhälleliga påverkan kunde vara föremål för en historisk studie, liksom den kultur som serier tillkommer i, och eventuellt avbildar. Vem gör serier och varför? Ofta finns det ett team av skapare bakom en serie, likt en film, men serier kan också vara ett sätt för en enda skapare att uttrycka sig, likt en roman.

När man talar om serier och historia, för att inte tala om tecknade seriers anseende, kan man inte låta bli att nämna Art Spiegelmans Maus. Verkets utgivningsår är krångligt att redogöra för, eftersom det publicerades i delar, och omarbetades och ompublicerades, från och med 1973 fram till 1991. Men år 1992 vann Art Spiegelman i alla fall en Pulitzer för Maus, vilket är första och hittills enda gången en tecknad serie har tillägnas detta prestigefyllda pris.

Det finns knappast en tecknad serie som blivit mer omtalad i akademiska forskningskretsar än just Maus. Den gav till och med upphov till ett teoretiskt begrepp för att beteckna efterkommande generationers förhållningssätt till minnet av tidigare generationers traumatiska upplevelser; postmemory enligt Marianne Hirsch.

För Hirsch var det de fotografier som ingår i Maus som ledde till hennes teoretisering kring hur minnet av det traumatiska struktureras. Hon menar att:

Photography’s promise to offer an access to the event itself, and its easy assumption of  iconic  and  symbolic  power,  makes  it  a  uniquely  powerful  medium  for the transmission of events that remain unimaginable. And, of course, the photographic meaning of generation captures something of the sequencing and the loss of sharpness and focus inherent in postmemory.

Men vad då om akten att avbilda minnet av det förflutna, att aktivt föreställa sig det oföreställbara, som Art Spiegelman gör när han tecknar en biografi över sin far, en Auschwitz-överlevare, och samtidigt en självbiografi över deras förhållande och sin egen skapelseprocess? Vad om valet att avbilda judar som möss, nazister som katter, och polacker som grisar, vilket kanske är det mest omdiskuterade greppet i Maus? Ett grepp som kanske endast kommer till sin rätta i serieform, men som har gett upphov till en del löje. ”Om jag knackar på Art Spiegelmans dörr och en gigantisk mus öppnar den, då kan Maus kallas icke-fiktion,” lär en New York Times-redaktör ha sagt, när Spiegelman bad dem att inte kategorisera Maus som fiktion. Förresten fick Maus inte heller Pulitzer-priset för litteratur, utan verket fick en så kallad Special Citation, en särskild utnämning.

Avbildningen av en historisk händelse kan avslöja något om den historiska händelsen, men kan kanske säga mer om den samtid där avbildningen skett. Att avbilda människor som antropomorfa djur är dels ett sätt att distansera läsaren, men också dels ett sätt att tvinga läsaren att engagera sig med den verklighet som avbildas. Man kan förstå att Art Spiegelman inte på riktigt är en gigantisk mus, och samtidigt förstå att det finns sanning att hämta i det som avbildas. En slags inbyggd källkritik, kanske.

Maus har ofta höjts till skyarna av kritiker som gör det trots att det är en tecknad serie. Många anser att den inte är ett exempel på en serie utan avviker från alla andra tecknade serier och därför kan tas på allvar. Men jag skulle vilja argumentera att Maus har haft en sådan genomslagskraft på grund av att den är en tecknad serie. Akademiska forskare, både litteraturvetare och historiker, behöver inte skilja serier från deras uttrycksform för att se dem som värdefulla källor.

Sandra Waller är doktorand i Nordisk historia, forskar om hur visuella etniska stereotyper och arketyper framställs i teater och skämtteckningar i Finland cirka 1870–1939. Källmaterialets bimediala aspekter – hur bild och text interagerar för att skapa mening – är också ett centralt forskningsobjekt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.