Av: Christoffer Holm, doktorand i Allmän historia
Historisk naivitet är ett tankeväckande begrepp. Faktum är att jag själv aldrig hade hört begreppet innan jag läste den populärvetenskapliga boken Hardcore History av Dan Carlin. Begreppet framkom heller inte i boken, men då jag efteråt försökte sammanfatta den tematik jag nyss läst om, kom begreppet till mig. Då visste jag ännu inte hur vanligt det var, eller om det överhuvudtaget existerade. Trots det var jag ganska säker på att det skulle finnas en uppsjö debatter där det används, men tydligen hade jag ganska fel. En snabb sökning på Google gav begreppet enbart 2 600 träffar på engelska och knappt 100 på svenska, danska och norska tillsammans.
Begreppet kan därför knappast ses som vare sig etablerat eller vanligt, varken i den akademiska världen eller i folkmun, men är trots det både användbart och till och med högaktuellt just nu. Enligt mig kännetecknas historisk blåögdhet ofta av godtrogenhet, men också brist på ödmjukhet och insikt. Vi kan både uppskatta och använda oss av historisk kunskap, men misslyckas trots det med att ta dess lärdomar till oss.
Polarisering är ingen ny företeelse i historien, även om vi just nu upplever en stark tudelning av världen både inom länder och mellan nationer och folkgrupper. Här en demonstration i Clichy utanför Paris 1891. Bild: Wikimedia Commons
Historisk naivitet kan kopplas till mycket av det jag är intresserad av i min forskning, nämligen hur den moderna världen på många plan verkar tro sig leva i den mest civiliserade och utvecklade epoken hittills, att utvecklingen enbart går framåt, och att utveckling alltid är det bästa alternativet. På många plan har vi också i allt högre grad börjat se oss som en oövervinnerlig civilisation. Och visst har historikerna haft en roll i att vi ser på världen just på det sättet. Historia handlar sedan urminnes tider om utveckling.
Följderna av detta är något jag länge varit intresserad av. Tematiken kan kopplas till både vår historiesyn och vår framtidssyn, och är något som Hardcore History förklarar och ifrågasätter på ett både enkelt och tankeväckande sätt. Utan att säga det rakt ut ifrågasätter Dan Carlin om människan överhuvudtaget lärt sig något av historien, eller om vi till och med ignorerar lärdomarna? Genom att peka på stora civilisationers fall, ekonomiska kriser och plötsliga pandemier i det förflutna frågar han sig implicit om vi skulle klara dem bättre om de skulle ske idag? Och varför verkar vi tro att något liknande inte skulle hända på nytt?
Med risk för att själv gå i en annan av historievetenskapens fällor, nämligen anakronism, tror jag att världen under de senaste decennierna allt oftare gjort sig skyldig till motsatsen: Ett högmod, en tro på att vi klarar av vadsomhelst, ett förbiseende av historiens lärdomar. Jag skulle vilja påstå att historisk naivitet, tillsammans med de vanligare koncepten historisk ignorans och till och med historiskt nonchalerande, hör till samhällets (och historievetenskapens) största utmaningar just nu.
Krig är en av många kriser i historien som tenderar att ske på nytt i olika omfattning. Idag verkar världskrigen vara fjärran, men är vi naiva om vi tror det? Foto från inspelningen av dokumentären Harparskoglinjen. Västfronten mot Sovjet år 2019. I dokumentären lyfts kontrafaktisk historia upp genom att väcka frågor om alternativa händelseförlopp. Foto: Johan Ljungqvist.
Även om termen historisk naivitet inte dyker upp i större utsträckning på nätet är tematiken bekant för de flesta. Vi möter det dagligen i politik, ekonomi och historieundervisning. Okunnighet och naivitet är ett underliggande problem inom alltifrån eurocentrism och rasism till extremism och kvinnoförtryck.
På många sätt är begreppet intimt sammankopplat med att ta lärdom av historien, något som otaliga tänkare behandlat i mycket större utsträckning, bland dem Reinhart Koselleck och G.W.F. Hegel. Detsamma gäller synen på var samhället befinner sig i dag. Inom den tematiken är kanske Francis Fukuyama och hans teori om ”The End of History”, liksom de motreaktioner hans kontroversiella tankar fick redan på 1990-talet, de mest intressanta.
Naivitet har dock en något annorlunda nyans, och det är just här som jag tror att vi i dagens värld har mycket att lära oss. Under 2020 fick världen en chockerande och livsavgörande påminnelse om detta i coronapandemin. Och flera utmaningar väntar, bland dem klimatförändring och samhällspolarisering. Sällan beaktar vi historien då vi fattar beslut för morgondagen, och då vi beaktar den tenderar vi enligt mig ofta att vara naiva.
Frågan är givetvis hur vi som historiker ska lösa detta, och ligger allt ansvar på oss, eller också på historiekonsumenten, varenda en av oss som lever på 2020-talet?
Historievetenskapen får emellanåt kritik för att inte lyckas belysa de mönster i det förflutna som vi skulle kunna lära oss av i nuet. Därför ser människor heller inte nyttan av historia, och förminskar betydelsen av sitt historiska arv. Istället isolerar människan sig i nuet utan vare sig en historisk kontext eller en framtidshorisont.
Populärvetenskap är ett sätt att väcka intresset för historia, och även ifrågasätta den rådande historie- och samhällssynen. Dan Carlins Hardcore History ger uppslag för många tankar. Foto: Christoffer Holm.
Det är självklart att historikern i många situationer har ett ansvar, en uppgift och framförallt en möjlighet att förmedla åtminstone en grund för dessa lärdomar ur det förflutna. Så mycket mer än det brukar vi inte våga göra. Historiker är väldigt främmande för att påstå sig kunna förutspå något med grund i det skedda. De cykliska historieteorierna är fortsättningsvis få, och helst befattar vi oss heller inte med kontrafaktisk historia, eller så kallad what if history, även om det verkar vara en säker väg till att väcka allmänhetens intresse för det förflutna.
Självklart finns det också många faror i det. Historikerns ansvar är redan stort, och med handen på hjärtat misslyckas vi alla, både professionella historiker och amatörer, ofta med att ge en heltäckande och ibland också rättvis bild av det förflutna, ibland till den grad att vår historia lätt kan missbrukas av andra. Uppgiften är enorm och på vissa plan omöjlig, men det betyder inte att vi ska sluta försöka. Samtidigt kan vi på många håll våga mer. Som historiker har vi en mängd verktyg för att ifrågasätta tankesättet om att samhället hela tiden utvecklas mot det bättre, att vi just nu är den mest civiliserade generationen någonsin. Världen skulle enligt mig, och Dan Carlin, må bra av att vidga perspektiv och bli mer ödmjuk. Där kan historikern hjälpa.
Christoffer Holm är doktorand i Allmän historia och skriver sin avhandling om konsekvenserna av en fabriksnedläggning i Finland år 2012. Vid sidan av sin forskning har Christoffer skrivit manus till en teaterpjäs och en dokumentärfilm med historiskt tema.