Riksarkivet

”Land ska med lag byggas”

Av: fil.dr Charlotte Cederbom,  forskardoktor i Nordisk historia

En av de allra främsta källorna till svensk medeltid är lagarna. Bevarade, helt eller delvis, finns åtminstone tolv landskapslagar (eftersom olika landskap hade varsin lag), ett par landslagar (som skulle gälla för hela kungariket) och ett par stadslagar (som gällde i städerna). Lagtexterna har sedan de transkriberades för över ett sekel sedan legat till grund för många hyllmeter av forskningslitteratur och fortsätter alltjämt att inspirera till nya studier.

I jämförelse med de nordiska grannländerna fick det medeltida Sverige (Finland inkluderat) sina lagar nedtecknade förvånansvärt sent. Norges lagar kodifierades redan i början av 1100-talet, och Danmarks lagar i slutet av samma århundrade. Den allra äldsta av de svenska lagarna, Äldre Västgötalagen, finns bevarad som ett fragment daterat till 1250-talet, alltså nästan 100 år senare än de norska och minst en generation efter de danska.

Ännu märkligare än den förhållandevis sena kodifieringen är dock den frenesi med vilken man producerade skriftliga versioner av lagarna när man väl började. Förutom Äldre Västgötalagen från 1250-talet och en uppdaterad version av landslagen från 1442 (en lag som förövrigt var i kraft fram till 1734) kodifierades alla de medeltida lagarna mellan 1290 och 1350 – alltså inom loppet av en generation.

Någonting under de sista åren av 1200-talet, men framförallt under början av 1300-talet, gjorde alltså att man från svenskt håll upplevde ett mycket stort behov av att ha lagarna i skriftlig form. Den medeltida rättskulturen i Sverige var egentligen inte skriftlig alls, utan muntlig. Hur ska man då tolka de skriftliga källor som finns kvar? Vilken plats hade lagböckerna egentligen i sin samtid? Det är några av de frågor jag har ställt i mitt projekt Rättskultur i det medeltida svenska riket (finansierat av Svenska Litteratursällskapet i Finland).

För att kunna besvara de frågorna har jag gått igenom alla bevarade urkunder från 1300–1450. En urkund var ett rättsligt dokument, ofta utfärdat på pergament och försett med sigill, och i min undersökning ingår lite drygt 8 400 urkunder. Från den här tiden finns det nämligen inga rättegångsprotokoll bevarade, så för att undersöka hur lag fungerade i praktiken måste man ty sig till urkunderna. Orsaken till att jag har valt att studera rättskulturen är att jag inte bara är intresserad av huruvida man följde lagens ord, utan av vad lag faktiskt innebar för samtiden. Hur skipades rättvisa och vad betydde det? Hur legitimerade man beslut, och vilka personer var inblandade? Begreppet rättskultur inkluderar inte bara lagar och juridik, utan syftar på värderingar, attityder och handlingar inom rättssystemen.

Riksarkivet

Urkunden där Fader Finvidsson och hans hustru Ingrid år 1316 sålde till Vreta kloster. Fragmentet från det stora sigillet tillhör Skänninge stad. Källa: Riksarkivet.

Den kanske främsta slutsatsen jag kan dra är att man inte följde lagen så som vi i allmänhet tänker oss att man följer lagar. Lag för den medeltida människan var någonting betydligt större än text, och i de otaliga urkunder då man skriver att man gjort någonting ”med lag” menade man att man gjort det i enlighet med vad som var rätt och riktigt. Ofta påpekade man också att man hade agerat i enlighet med sedvänjor. Dessutom var det väldigt viktigt att vad man än gjorde hade det blivit gjort öppet och bevittnat för då vann det laga kraft. I en muntlig kultur var vittnen det bästa man kunde ha för att bevisa sin sak.

I Magnus Erikssons Landslag från 1350 stipulerades för första gången att domar skulle skriftfästas på svenska. Innan dess hade de nästan uteslutande varit skrivna på latin. Det spännande med de latinska urkunderna är att de extra tydligt visar gränslandet mellan en skriftlig och en muntlig rättskultur. Urkunderna är formade enligt en specifik mall som skrivarna hade fått utifrån, sannolikt via kyrkans angelägenheter. Men även i de latinska urkunderna förekommer svenska ord, vilket visar att det fanns en mycket välutvecklad rättskultur med en specifik juridisk vokabulär. Ett exempel är från 1316 när Fader Finvidsson och hans hustru Ingrid sålde en gård till Vreta kloster. I den formel som en liknande urkund skulle innehålla räknade man upp allt som skulle ingå i köpet, vilket man gör också här (åkrar, ängar, fiskevatten och skogar, inom gårds och utom – ”agris pratis piscaturis atque silvis infra sepes et extra”). Sedan har skrivaren lagt till ”meþ festum vc alium lagha fangum” i en härlig blandning mellan latin och svenska – ”med fastar och annat laga fång”. Fastar var en sorts vittnen och alltså helt avgörande för giltigheten, och laga fång var det medeltida sättet att beskriva att någon har införskaffat något på ett lagligt sätt.

Att skrivarna blandade latin och svenska berodde inte på att de saknade kompetens för att författa hela urkunden på latin. Tvärtom tyder användandet av formalia på att skrivarna i allmänhet var väl insatta i hur urkunder skulle upprättas. Anledningen till de svenska inslagen var att det fanns aspekter av den svenska muntliga rättskulturen som var så avgörande för giltigheten och så specifika att de inte lät sig översättas.

Fram till slutet av 1300-talet är de flesta urkunderna författade på ett sätt som visar att de inte tillkommit som en naturlig del av rättsprocessen. Man gick inte till tinget, skötte sitt ärende och fick en urkund på vad som hänt. Istället är de flesta urkunderna formulerade som senare intyg eller bekräftelser på saker som hänt, kanske rent av flera år tidigare. I början av 1400-talet förändras dock urkunderna och blir istället mer standardiserade även i den svenska rättskulturen och det är tydligt att skriften får ett större värde. Däremot finns det ingenting som tyder på att lagarna i skriftligt format nyttjades i någon större utsträckning. De få gånger det finns hänvisningar till lagboken är det inte till texten, utan till boken som ett fysiskt objekt.

”Land ska med lag byggas”, står det i Upplandslagen från 1296. Ibland tänker jag mig att vi är så vana vid att se lagen som ett fundament och skriven lagtext som en sorts förkroppsligad manifestation av detta fundament att vi alltför sällan reflekterar över vad lag är. Trots att medeltidsmänniskorna hade nedskrivna lagar var det inte dessa som byggde upp landet. Medeltida lag var så mycket mer.

Fil.dr. Charlotte Cederbom är forskardoktor i nordisk historia vid Åbo Akademi och driver för närvarande projektet Rättskultur i det medeltida svenska riket, finansierat av Svenska Litteratursällskapet. Förutom medeltida lag är genus och kvinnors rättigheter centrala i hennes forskning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.