Av: Rasmus Marjanen, doktorand, Allmän historia
”Det goda kriget” kallade Anders Bejbom och Ture Dahlqvist sin rapport om svenskarnas tidiga FN-insatser på 1950- och 60-talen[1]. Uttrycket är beskrivande för den bild av fredsbevarande som FN har strävat efter att förmedla. I denna bemärkelse utgör inte det svenska exemplet något undantag. Ifall detta mål har uppfyllts är ändå rätt tveksamt.
Allmänhetens syn på fredsbevarande har historiskt sett ofta färgats av oklarheter och missförstånd. Orsakerna bakom detta beror inte nödvändigtvis på ointresse utan också på rentav praktiska orsaker. När Bejbom och Dahlqvist skrev om ”det goda kriget” var informationsflödet mellan fredsbevararna och hemlandet minst sagt bristfälliga. I stort sett var detta situationen ännu under de stora fredsbevarande insatserna i Jugoslavien under 1990-talet. Kontakten med hemlandet skedde via sporadiska telefonsamtal och brev, även om försvarsmakter redan tidigt insåg att möjligheten att skriva brev till hemlandet var en central faktor för att upprätthålla soldaternas moral. Hur själva organisationen skulle förmedla arbetets karaktär till hemlandet är något som den finländska FN-diplomaten Max Jakobson ännu på 90-talet hävdade att FN-aldrig riktigt klurat ut[2]. I dagens läge har både informationsflödet och fredsbevarandet förändrats i så stor omfattning att FN har en allt svårare uppgift att hålla människor informerade om vad arbetet går ut på, eller närmare sagt vilken bild de hoppas förmedla.
Men hur ska vare sig FN, försvarsmakter eller fredsbevarare skriva om arbetet i hemlandet? Det cirkulerar i sin tur tillbaka till problematiken med ”det goda kriget”. Det goda kriget syftar visserligen på att det finns ett krig att skriva om, vilket redan i sig ställer problem för en fredsbevarande insats. Fredsbevarare själva har varit medvetna om problematiken mellan en uppgift och dess synlighet i media. Detta återspeglas i uttrycket ”no news is good news” som författaren Kimmo Vainio använder för att beskriva tankesättet hos finländska fredsbevarare i Mellanöstern 1979–1993[3]. Uttrycket må låta cyniskt men den återspeglar också i all sin ärlighet vad fredsbevarande går ut på. En mission vars uppgift är att motverka stridigheter kommer inte att dra nytta av synlighet i media ifall bilderna som förmedlas är granatregn och skottlossning. En brist på nyheter och en oklar bild av verksamheten i hemlandet kan i sin tur leda till frågan vad fredsbevararna gör på andra sidan av världen?
Svensk FN-soldat under tjänstgöring i Kongo under 1960-talet. Källa: Wikimedia Commons
Jag blev påmind om denna problematik med att skildra fredsbevarande när jag såg filmen The Siege of Jadotville (2016) (Filmen är i skrivande stund tillgänglig på Netflix). Filmen baserar sig på boken av samma namn och fokuserar på ett förband av irländska fredsbevarare som tjänstgjorde i FN-insatsen under Kongokrisen 1960–1964.[4]
Kongokrisen har blivit ett paraplybegrepp för en rad konflikter som uppstod i Demokratiska republiken Kongo efter att landet utropade sig självständigt från Belgien 1960. Situationen urartade till ett inbördeskrig där flera europeiska länder, med den gamla kolonialherren i spetsen stödde den sidan som de ansåg bäst gynna deras intressen[5]. FN:s ONUC-styrka[6] hade som uppgift att hindra utbredningen av stridigheterna. I stället för konventionellt fredsbevarande blev styrkan indragen som en stridande part i inbördeskriget. För FN blev episoden ett fiasko, speciellt ur ett fredsbevaringsperspektiv.[7] Särskilt Sverige och Irland led svåra förluster under insatsen vilket satte sin prägel för ländernas fortsatta agerande i FN-operationer[8].
I själva filmen finns flera intresseväckande poänger att fokusera på. Framför allt är valet av tema intressant angående en filmatisering av fredsbevarare. Det är visserligen inte den första eller enda filmen som behandlar fredsbevarare[9], men The Siege of Jadotville kan fortfarande räknas till en rätt begränsad skara av filmer där fredsbevararperspektivet är i fokus.
Visserligen behandlar filmen också det större politiska spelet med stor dramatik. Inte oväntat frossar filmen bland annat kring oklarheterna bakom flygolyckan där den svenska FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjöld omkom 1961. Trots att det i filmen inte verkar råda särdeles mycket oklarheter kring det hela (utan att införliva alltför stora spoilers).
Filmens stora popularitet demonstrerar att det också finns ett intresse för ämnet särskilt på hemmaplan, men samtidigt handlar det som namnet antyder om en tvättäkta krigsfilm. I filmen får tittaren beskåda hur FN-styrkorna avvärjer våg efter våg av rebeller och blodtörstiga franska legosoldater i scener som lika väl kunde höra hemma i en amerikansk film om Vietnamkriget (tänk mera i stil med Rambo II än Deer Hunter). Tittaren behöver inte fundera alltför mycket på vem som utgör antagonisten i filmen. Det politiska läget är visserligen invecklat, men fiendebilden är klar och de franska legosoldaterna skildras som närmast komiskt ondskefulla. I stark kontrast med deras irländska motparter skildras fransmännen som hejdlösa, cognac-drickande kolonialherrar vars enda motivation för att vara i landet utgörs av pengar.
Det är föga förvånande att operationen fått ett stort symboliskt värde för fredsbevararna som deltog. FN förlorade visserligen kontrollen över situationen, men för fredsbevararna blev operationen en bekräftelse på att de kunde agera även i en regelrätt stridssituation. Liknande exempel går också att finna från senare FN-insatser. Medan FN förmodligen helst skulle glömma incidenter av detta slag blir de i stället centrala historier för själva fredsbevararna.[10]
På ett mera allmänt plan är det trots allt viktigt att minnas att varken FN:s mandat eller ursprungliga uppgift förverkligades i detta scenario. I den bemärkelsen är det intressant att just denna insats blev i centrum för en egen film med fredsbevarare i fokus. Eftersom en mera lyckad operation, både från FN:s och fredsbevararnas synpunkt, kännetecknas av faktumet att det inte händer så mycket, kommer vi förmodligen inte att se ytterst många filmatiseringar av lugnare insatser. Dessutom råder det inte brist på action packade memoarer av tidigare fredsbevarare som säkerligen anpassar sig till filmatiseringar av liknande slag.
I denna bemärkelse fungerar The Siege of Jadotville som en ypperlig påminnelse om dilemmat kopplat med försök att förmedla åt en större allmänhet vad fredsbevarande arbete egentligen innebär, och vilken bild vi också i fortsättningen kan förväntas oss att se i form av filmer eller TV-serier.
[1] Anders Bejbom, Dahlqvist Ture, Det goda kriget: reportage om FN-svenskarna i Gaza, på Cypern och i Kongo- och om FN efter 20 år. Gummesson (Stockholm 1965)
[2] Max Jakobson, The United Nations in the 1990s: a second chance? UNITAR (New York 1993), s. 14.
[3] Kimmo Vainio, Siinain hiekalta Golanin kukkuloille: Yhdistyneiden kansakuntien suomalaisen valvontajoukon historiikki. Puolustusministeriö (Helsinki 1994), s. 8.
[4] Declan Power, The Siege of Jadotville: The Irish Army´s Forgotten Battle. Maverick House Publishers (Dublin 2005)
[5] Norrie MacQueen, The United Nations, peace operations and the Cold War. Routledge (New York 2013), s. 51.
[6] United Nations Operation in the Congo 1960–1964
[7] Stanley Meisler, ‘Crisis in Katanga’, Soldiers for Peace. Fifty tears of United Nations peacekeeping, Editor Barbara Benton. Facts on File (New York 1996), s. 101–104.
[8] Eunan O´Halpin, ‘The army of independent Ireland’, A military history of Ireland. Edited by Thomas Bartlett and Keith Jeffery. Cambridge University Press (Cambridge 1996), s. 424–426.
[9] Ett tidigare exempel utgörs av filmen Shake hands with the Devil (2007) som också baserar sig på en ögonvittnesbeskrivning i bokformat av Roméo Dallaire, Shake Hands with the devil. The failure of humanity in Rwanda. Random house (Canada 2003)
[10] Eamonn Coclough, The evolution of Irish peacekeeping 1978–2016. University of Limerick (Limerick 2016), s. 19, 87., Tullberg, A. (2012). ”We are in the Congo now”: Sweden and the trinity of peacekeeping during the Congo crisis 1960-1964. Department of History, Lund university., s. 26–30.
Rasmus Marjanen är doktorand i Allmän historia och forskar om veterangemenskap bland fredsbevarare med fokus på Finland och Sverige.