De europeiska hovens historia och historiografi

Av: Charlotte Cederbom, postdok.

Åbo Akademi höll i samarbete med The Society for Court Studies, European Branch, en seminariekväll med diskussioner mellan ledande historiker från fältet den 25 november. Tanken med seminariet, ordnat i form av en roundtable med frågor och svar på slutet, var att diskutera var studier i hovens historia befinner sig nu och vart de är på väg.

Kvällen inleddes av Janet Dickinson (Oxford University), som berättade om de engelska hovens historiografi. Hon lyfte fram behovet av jämförande studier mellan olika hov, inte minst med tanke på att man i samtiden tog intryck och sökte efter modeller från andra hov. Flera nya studier av diplomati och diplomater har på så vis bidragit väsentligt till hovens historia. Dickinson påpekade att hoven kan betraktas som en arena för att skapa band mellan regenten och undersåtarna, men att man i äldre forskning har tenderat att se det bandet som en underkastelse av adeln, där adeln gick från att vara riddare till att bli hovfolk. Dickinson menar dock att det i själva verket var ett synnerligen ömsesidigt behov. Regenten kunde inte fungera utan hovet, lika lite som hovet kunde fungera utan regenten och den ridderliga kulturen levde och frodades vid hovet. Kontextualiserade studier av riddarideal och lojalitet i tidigmoderna hov är något som Dickinson hoppas att framtida forskning kommer att bidra med. Detsamma gäller hur medlemmar av hovet, från de lägsta nivåerna upp till de översta, reproducerade idealen med hövisk kärlek.

Som ett exempel på hur idealen upprätthölls visar hon en bild från William Cecils (den första baronen av Burghley) grav i St Martin’s Church i Stamford. William Cecil levde 1521 till 1598 och var drottning Elizabeth I främste rådgivare. Hans grav utstrålar ett riddarideal, där baronen själv är iförd rustning – detta trots att baronen inte ägde en riktig rustning i livet. Dickinson lyfte också fram exempelvis Thomas Cromwell (1485-1540), kanske mest känd för att ha infört reformationen i England, och ställde den mer eller mindre retoriska frågan huruvida han kunde klassas som hovfolk. De flesta skulle säkert svara nej på den frågan, men Cromwell innehade inte färre än åtta ämbeten kopplade till hovet.

Mark Hengerer (Ludwig-Maximillians Universität München) har bland annat studerat kejsar Ferdinands III jaktdagböcker. Dessa innehåller väldigt detaljerade beskrivningar av hur jakten gått till, vilka som var med, hur vädret var och liknande. Han har också studerat hur hovet, strax efter det Trettioåriga kriget, arbetade väldigt hårt för att återetablera adeln bland annat genom att plocka upp personer som integrerades i större nätverk och placerades på ämbetsposter för att få hovet att fungera som en politisk arena igen. Hengerer påpekade sedan att han hade haft för stort fokus på adeln inom hovet och vände sig därför till byråkraterna och byråkratin för att undersöka hur administrationen fungerade. En av de sakerna han då lade märke till var hur monarken och de innersta kretsarna av hovet arbetade för att hålla adeln utanför administrationen och hovets finansiella angelägenheter. På så vis blev det betydligt svårare för adelsmän som befann sig vid hovet att snabbt utverka ekonomiska bidrag och den tid man därför behövde vistas vid hovet förlängdes. Den kulturella aspekten av ekonomiadministration är viktigare än vad man kunde tro, menar Hengerer.

Fabian Persson (Linnéuniversitetet), som bland annat har publicerat om kvinnor i svenska hovet 1718–1930, lyfter fram betydelsen av att betrakta vilka personer som faktiskt var på plats vid hovet. För detta har han samlat ihop en databas med över 4000 personer och undersökt vad de gjorde. Genom den databasen kunde han konstatera att hovet förändrades under 1600-talet, från att vara ett ställe dit man kom i sena tonåren för att börja sin karriär och få betydelsefulla positioner i tjugoårsåldern till att bli ett ställe dit man kom och sedan stannade. Persson har också studerat själva byggnaderna, med särskilt fokus på riddarordnar och rumslighet. Han lyfter vidare fram betydelsen av att ta informell makt, makt som utövades bakom scenen, i beaktande. Persson har också forskat i relationen människa – djur och i jakt. Han frågar sig bland annat vem kungen hade med sig när han gav sig ut på jakt. Ibland kunde en jakt innebära att regenten och de andra deltagarna var borta i flera veckor, så

Allegori över änkedrottning Hedvig Eleonoras förmyndarregering, målning av David Klöcker Ehrenstrahl, 1692. Källa: Nationalmuseum

hur de tillfällen såg ut är av mycket stor betydelse.

Charlotte Backerra (Georg-August-Universität Göttingen) framhåller att hovet inte bara var en plats för ceremonier utan också för diplomati och nätverkande. Hon har i sin tidigare forskning fokuserat på alla de olika krafter som samlades vid hovet – kvinnor, informella rådgivare o.s.v. – och hur de påverkade hovets historia. Bland annat har hon studerat lägre rankade sekreterare under tidigt 1700-tal. Det hon ansåg sig ha förbisett i sin forskning var pengar och insåg att det mesta som hon läste om hovet handlade om utgifter (för mat, kläder, vagnar, hästar…) men inte om varifrån de pengarna hade kommit. På så vis kom hon, precis som Mark Hengerer, in på de administrativa aspekterna av mindre kända hov i det Tyskromerska riket. Ibland kunde olika hov från samma dynasti ha många överlapp, men inte alltid.

Joanna Orzeł (University of Lodz), som specialiserat sig på Polsk-litauiska samväldet och resande, berättade om instruktioner från 1600-talet som utsända adelsmän från Polen-Litauen hade fått. De skulle besöka främst tre hov i Europa: det påvliga, hovet i Wien och det franska hovet. Särskilt intresserad har hon varit av att undersöka själva beskrivningarna av de hov som besöktes och adelsmännens reaktioner på och känslor till hoven, och då främst hovet i Versailles. Orzeł har i internationella samarbeten bidragit med bland annat översättningar av skrifter upprättade av adelsmännen från Polen-Litauen och menar att just sådant gränsöverskridande samarbete är framtidens forskning. Så får man också fram de samarbeten som har funnits under tidigare århundraden, trots att de ibland kan vara svåra att se. Hon vill, precis som Dickinson, se mer jämförande studier och större hänsyn till nätverk.

Kvällens chair, Dustin Neighbors (Helsingfors universitet), anknyter till det internationella samarbetet med sin forskning kring anglo-germanska utbyten under tidigmodern tid, där han undersöker jakt både som ett privat företag och ett offentligt spektakel. Han lyfter fram betydelsen av att studera det kulturella utbytet vid liknande tillfällen och ser inte minst relationen människa-djur samt miljö som en viktig del av framtidens studier.

En av de många viktiga saker som togs upp under kvällen var att de större och mer välkända hoven, som exempelvis London och Versailles, är relativt väl utforskade redan, medan våra kunskaper om de mindre hoven i Europa är mycket begränsade. Vikten av att studera även andra former av hov – inte minst prinsessors och prinsars hov – lyftes fram. Dessutom påpekades att inflytande från de större hoven alltid var närvarande, politiskt förstås, men också kulturellt genom bland annat giftermål.

Därifrån gick diskussionen in på hur språk påverkar våra förutsättningar att tillgodogöra oss både källor och sekundärliteratur. Bristande språkkunskaper, i den aktuella kontexten kanske i synnerhet slaviska språk, begränsar drastiskt möjligheterna att göra den sortens internationella, brett jämförande studier som skulle behövas. Även där vore samarbete önskvärt.

Vad gäller metodologi kom frågan om hur man tar sig an arkiven upp och det påpekades att det fortfarande finns mindre arkiv och arkiv i privat ägo som är nästintill outforskade. Det finns således mängder av viktiga källor som förtjänar uppmärksamhet och som kan påstås i nuläget vara okända. Dessutom erbjuder modern forskning en uppsjö av nya perspektiv – till exempel känslor, relationen människa-djur och nätverk – som genererar frågor vilka fortfarande är relevanta att ställa till mer frekvent använda källor.

Hovens historia är därför långt ifrån färdigskriven och det rådde under seminariet konsensus kring att det även fortsättningsvis finns mycket givande studier att göra. Alla samlade var också överens om att hovens historiografi kommer att kräva minst ytterligare ett seminarietillfälle. Det hoppas The Society for Court Studies, European Branch, att kunna erbjuda i början av nästa år.

Charlotte Cederbom är postdok-forskare vid Åbo Akademi och specialiserad på medeltiden, genus och juridik. Hon är också seminariesekreterare för Society for Court Studies European Branch

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.