Av: fil. mag Evelina Wilson

På detta nyssbörjade År som jag hoppas att min goda Mormor äfwen med hälsa och glädje fått begynna önskar jag att Den Högste täcktes höra mina innerliga böner och förunna min goda Mormor under loppet af hela detta år och många påföljande, en waracktig hälsa, lugn och all den glädje som min älskade Mormor sjelf kan önska sig.

Så här inledde Margareta Rabenius (1790–1819, f. af Schultén) en nyårshälsning sin mormor Margareta Finckenberg (1746–1833, f. Mjödh) den 14 januari 1818. Citatet är ett av otaliga exempel på fraser med vilka familjemedlemmar i sin korrespondens under 1700- och 1800-talet önskade varandra god hälsa – en av de viktigaste delarna i brev till nära och kära. Det är också en av de faktorer som visar på hur viktig hälsan och dess upprätthållande var för tidens ståndspersoner samt hur konkret och nära rädslan för sjukdomar ständigt var.

Det långa avståndet mellan släkt, familj och vänner bidrog ytterligare till denna rädsla, och Carl Gabriel Westzynthius (1784–1853) inledde till exempel sitt brev till svågern Otto af Schultén (1798–1884) den 11 oktober 1838 med orden: ”Att Du frisk och sund, ehuru icke utan äfventyr under resan, på bestämd tid anländt till Residencet, har för oss varit ett ämne till glädje.” Han avslutade sedan samma brev med meningen: ”Med önskan, att få höra, det Du, älskade Broder, fortfarande måtte vara frisk, förblir jag alltid Din tillgifne och tacksamma svåger CGWestzynthius.”

Under 1700-talet skedde en gradvis förändring av synen på hälsan där befolkningspolitiska aspekter blev de dominerande och där ansvaret alltmer flyttade över till individen: det blev var och ens plikt att vårda sin hälsa, som en del av gott medborgarskap där ”[s]törsta möjliga antal prestationsdugliga undersåtar var källan till landets välstånd” (Karin Johannisson, Medicinens öga. Sjukdom, medicin och samhälle – historiska erfarenheter 2013, e-bok, s. 38). Läkaren Johan Haartman (1725–1788) uppmanade i förordet till sin läkarbok (först publicerad 1759), Tydelig Underrättelse Om de Mäst Gångbara Sjukdomars Kännande och Motande, Genom Lätta och Enfalliga Hus-Medel; Samt et litet Res- och Hus-Apothek etc. alla ståndspersoner att föregå med gott exempel för allmogen i vårdandet av hälsan. Kai Häggman har även benämnt detta ansvar för ståndspersoner som en ”hälsoplikt” som ingick i deras sätt att leva och särskilja sig från andra ståndsgrupper (Häggman, Perheen vuosisata. Perheen ihanne ja sivistyneistön elämäntapa 1800-luvun Suomessa 1994).

Hur såg denna plikt ut i praktiken och hur påverkade den i så fall högre ståndspersoners livsstil och syn på hälsa och sjukdom? I min avhandling undersöker jag just detta, med fokus på högre ståndspersoner i Finland och Sverige ca 1780–1880. Med fokus på en krets utvalda familjer och genom en närläsning av deras egodokument, såsom familjekorrespondens och dagböcker, ser jag på hur de skrev om hälsa och sjukdom, vilka rutiner de inkorporerade i sin livsstil för att upprätthålla hälsan, vilka föreställningar om och vilken syn de hade på hälsa och sjukdom samt hur de behandlade och lät sjukdom påverka – eller inte påverka – deras liv när denna väl var ett faktum. Och vilka situationer undvek de, var och i vad lurade hälsofarorna? Bland annat syns en stor rädsla för barns hälsa under perioden när de får sina tänder – framför allt i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Denna rädsla tycks dock försvinna längre in på 1800-talet. Rädslan handlade om att barnen skulle bli allvarligt sjuka av tandningen och, som konsekvens av sjukdomen, dö. I materialet syns bland kvinnor också en stor rädsla för graviditeter och förlossningar – båda delarna sågs som riskabla perioder för kvinnorna då kvinnorna var väl medvetna om att de kunde dö. Graviditeterna behandlades också i hög grad som en form av sjukdomstillstånd, liksom tiden efter förlossningen, där systrar och mödrar till sina döttrar delade med sig av råd om hur de skulle leva och vad de skulle undvika för att öka sina chanser att bli ”friska” igen. Att bli ”skrämd” hörde till de allra viktigaste sakerna att undvika i den här kontexten. Och när det gäller männen ligger i materialet ett stort fokus på hälsorisker i arbetslivet: det var viktigt med bra luft i rummet, att då och då ställa sig upp och ta promenader i rummet, bland annat. Här var man särskilt orolig för stillasittandet, som redan då ansågs skadligt – men till den grad att även om man var sjuk kunde man uppmanas att röra på sig för att öka chanserna att bli frisk.

Bildkälla: “A girl reads to a convalescent while a nurse brings in the patient’s medicine”. Watercolour by R.H. Giles. Wellcome Collection.Attribution-NonCommercial 4.0 International (CC BY-NC 4.0)

I studien inkluderar jag både män och kvinnor och ser även på hur de, som föräldrar och nära släktingar, såg på barnens hälsa och sjukdom. Familjerna har jag valt ut från ett betydligt större material än jag, när allt kommer omkring, valt att använda. De får i sin tur fungera som representanter för svenska och finländska ståndspersoner med jämförbar social status och som fallstudier – där det är viktigt att komma ihåg att inom alla större grupper alltid har funnits – och finns – mindre grupper med en egen kultur och egna tänkesätt. Familjerna i kretsen utgår alla från familjen Nathanael Gerhard Schultén (1750–1825, adlad af Schultén 1809) och bildar en krets av familj, släkt och nära vänner som alla umgicks, i perioder bodde nära varandra och höll en tät kontakt med varandra.

I denna krets finns ett stort fokus på hälsa och sjukdom, och flera av familjens medlemmar dog i lungsot eller andra somatiska sjukdomar, men där fanns även medlemmar som drabbades av psykisk ohälsa. Dessa sjukdomar engagerade flera av kretsens medlemmar och diskuterades i breven dem emellan. Materialet sträcker sig även över omkring tre generationer, vilket gör det möjligt att se hur tänkesätt och hälsorutiner överfördes från en generation till en annan och att se vilka rutiner och idéer som föll bort och vilka som tillkom i enlighet med den medicinska vetenskapens och samhällets utveckling. Även flera läkare och vetenskapsmän ingick i kretsen, vilket säkerligen kan ha bidragit till det fokus på sjukdom och hälsa som rådde bland personerna inom den.

Mitt perspektiv är patientorienterat; jag utgår från individerna och deras egna beskrivningar av sjukdom och hälsa. På så sätt hoppas jag kunna bidra med en ny aspekt både på kulturhistorien, eftersom jag här ser kultur och medicin som starkt sammanflätade, och även på medicinhistorien.

Evelina Wilson, fil.mag., doktorand i nordisk historia vid Åbo Akademi.