Av: fil. mag. Robin Engblom
”Tackar nu er allrakäraste fru som och hans högvördighet för all den trogna omvårdnad som de ifrån första stunden har haft om mig; ber ännu vidare att de inte draga sin omvårdnad om mig och min lilla gosse, som ingen har att lita till […]”
– Friherrinnan Maria Elisabet Kruse till biskopinnan Hedvig Lietzen, odaterat brev
Friherren Arvid Mauritzson Horns plötsliga frånfälle 1692 lämnade hans fru, friherrinnan Maria Elisabet Kruse (d. 1697), i en knepig sits. Familjen var djupt skuldsatt efter att Arvid tagit ett lån på 5 000 koppardaler för att låta bygga ett nytt kapell i anslutning till Karuna sätesgård, varpå de obetalda räntorna hade hopat sig. Den adliga familjen hade visserligen stora jordegendomar, men saknade lösa tillgångar och stadiga inkomster efter Arvids bortgång. För Maria Kruse, som vant sig i ett liv av överflöd, var situationen säkerligen odräglig. Därtill fanns en oro för att hennes yngste son Christer (1681–1717) inte skulle ha tillgång till ett ståndsmässigt liv eller en vederbörlig utbildning.
Maria Kruse till Hedvig Lietzen, Riksarkivets digitala samlingar
Lånet hade Arvid Horn erhållit av biskopen Johannes Gezelius den äldre (1615–1690) och efter biskopens död ärvde sonen, biskop Johannes Gezelius den yngre (1647–1718), fordran på lånet. Relationerna mellan familjen Horn och Gezelierna var av allt att döma varma, och med tiden kom såväl Johannes Gezelius den yngre som hans hustru, Hedvig Lietzen (d. 1720) att ingå i tät korrespondens med friherrinnan. I synnerhet vittnar brevväxlingen mellan Hedvig och Maria om en nära relation där även brevretoriken på många vis avvek från etablerad skrivform, i vilket sociala hierarkier alltid dikterade tilltal och språk. Flera av Marias brev förefaller vara egenhändigt skrivna, vilket kunde förklara saken. Hedvigs brev till Maria har jag tills vidare inte lyckats lokalisera, men Marias brev erbjuder många ledtrådar till samtalsämnena. Förhållandet fick en avvikande karaktär även i den bemärkelsen att friherrinnan, trots sin högre sociala status, var beroende av Hedvig och hennes make. Maria drog sig inte heller för att ansöka om ytterligare lån av Gezelierna – ty inte kunde en adelsdam undgå nödvändiga utgifter som uppstod ur inköp av nya tapeter, silkesdukar och handskar.
”[…] skulle jag igen besvära fru biskopinnan om hon skulle vara så god och köpa åt mig en nattröja i stan”
– Maria Kruse till Hedvig Lietzen, odaterat brev
Marias brev till Hedvig erbjuder många intressanta inblickar i en adlig änkas vardagliga, och i många avseenden ensamma liv. Efter Arvids död levde Maria en stund på Karuna gård i Sagu, men flyttade därefter till Werho gård i Nyystölä där hon tillbringade sina sista år. Förutom de äldre barnen som redan flyttat till andra orter, hade Christer på Gezelius initiativ lyckats få en tjänst som page vid hovet. På grund av sjukdom och sin höga ålder kunde hon sällan resa, varför brevväxling kvarstod som det enda sättet att hålla kontakt med familj och vänner. Förutom pengabekymmer skildrar breven olika vardagliga händelser, odugliga svärsöner och spännande rykten som Maria hört (och i många fall själv gett upphov till).
Foto: Robin Engblom, Riksarkivet, Helsingfors
”Biskopinnan vara ej så god och låta mig på något sätt veta för vad orsak som landshövdingen mig hatar, huru som skulle han hata det att han så tvär är emot mig, för all redan jag vet jag ingenting har gjort honom […] och tänka jag sitter här; ensam vänlös änka och ingen har varken hull eller skyll at hjälpa mig, så skulle han inte så handla emot mig utan all orsak”
– Maria Kruse till Hedvig Lietzen, odaterat brev
Relativt få tidigmoderna brev återfinns där såväl avsändare och mottagare är kvinnor. Även om vi inte kan läsa Hedvigs svar till Maria, är det möjligt för oss att skapa en uppfattning om vilka gemensamma sociala nätverk dessa kvinnor medverkade i. Huruvida relationen i själva verket var så intim som breven låter förstå kan vi inte veta med säkerhet, eftersom överdriven närhet och lojalitet ofta uttrycktes i enlighet av samtida brevretorik. Breven är intressanta trots det, eftersom dom många avvikelserna i brevretoriken ger upphov till flera nya frågor.
FM Robin Engblom är doktorand i nordisk historia och skriver sin avhandling om lärdas utnyttjande av socialt kapital under 1600-talet.