Av: Niclas Mossberg, doktorand
På torsdagskvällen den 16 maj arrangerade Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (AraB) i Huddinge, strax utanför Stockholm, ett zoom-evenemang om Erik Sandbergs aktuella bok Väckelsens vår. När Hitler formade Sverige (2024). Det inleddes med att journalisten och författaren talade fritt om sin bok under 30 minuter för att sedan avslutas med en frågestund under ledning av arkivets biträdande forskningsledare Jonas Söderqvist.
Sandberg beskrev hur han var intresserad av frågan om hur högern i Sverige förhöll sig till det övriga politiska etablissemanget i samband med Hitlers maktövertagande. Han beskriver vidare hur våren 1933 kännetecknades av en högervåg som väckte förfäran, nyfikenhet och entusiasm. Den nationalistiska, antidemokratiska och anti-kommunistiska våren påverkade alla, inte minst högern. I land efter land i Europa upplöstes parlamenten och den politiska liberalismen gick i graven.
I fokus för Sandbergs undersökning stod medborgartåget i Stockholm mot bolsjevism och klasskamp den 21 maj 1933. Med undantag för bondetåget 1914 hade den samlade svenska högern aldrig någonsin genomfört något liknande. Bakom arrangemanget stod Allmänna valmansförbundets kamporganisation Högerfront och Stockholmshögerns ungdomskader Konservativ Ungdom. Till massmötet på Djurgården kom det enligt polisen närmare 40,000 deltagare. Idéen till att närmare undersöka ”den nationella väckelsen” då den samlade högerfronten gick ut på huvudstadens gator tillskrev Sandberg ett blogginlägg av forskaren Tobias Hübinette.
Sandberg beskrev den sålunda som ”den stora bortglömda demonstrationen”. Partiledaren Arvid Lindman hade varit mer antidemokratisk än vanligt och talat om behovet av ”den temporära diktaturen”. Den förväntade arvtagaren till ”Starke Arvid”, Ivar Andersson, talade i sin tur om ”en renande vind” och gav positiva omdömen om Hitler. Enligt Sandberg utgör det därmed en förklaring till varför de nuvarande Moderaterna inte gärna vill skriva om den utan istället vränger om det till en demonstration mot Hitler.
Uppmaning från Allmänna valmansförbundets underorganisationer Högerfront och Konservativ Ungdom till Stockholms invånare att delta i ett ”nationellt medborgartåg mot bolsjevism och klasskamp” Bildkälla: Stockholms stadsarkiv
Ivar Andersson, har för övrigt kommit att beskrivas som Moderaternas egna historieskrivare. Enligt Sandberg var han också ”den evige diplomaten” som aldrig satte ned foten och slätade över partiets splittring 1934 då det pronazistiska ungdomsförbundet bröt sig ur och bildade Sveriges Nationella Förbund (SNF). Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 kom däremot som en chock varpå Andersson blev Englandsvän. Hübinette antyder i sin blogg att det finns indikationer på att det även gällde för Folke Bernadotte.
Sandberg underströk dock att högervinden snabbt klingade av. Bara tre månader senare talade Amiral Lindman på ett massmöte vid Götaplatsen i Göteborg där han tog avstånd från Hitler. För Sandberg framstår därmed den turbulenta våren 1933 som en brytpunkt. Det vill säga en intressant iakttagelse som kom att leda till att högern drevs in i den demokratiska fållan. Kanske var det så att den i första hand fruktade de socialistiska inslagen inom nazismen som historikern Eric Wärenstam påvisade i sin doktorsavhandling Sveriges nationella ungdomsförbund och högern 1928-1934 (1965). Annars kanske det snarare var så att faktiskt Lindman värnade rättsstatens principer (”laglighetsprincipen”) i likhet med till exempel Finlands president P.E. Svinhufvud som i februari 1932 satte stopp för Lappomännen.
Under presentationen berättade Sandberg även att boken inte bara fokuserar på årtalen kring 1933. För att få ett sammanhang och längre tidsperspektiv spänner den omkring 100 år där läsaren får följa de tre aktörerna: partiledaren Arvid Lindman, försvarsministern Joachim Åkerman och Ivar Andersson som blev chefredaktör på Svenska Dagbladet efter att ha förlorat partiledaromröstningen mot Gösta Bagge. Av naturliga skäl var det alldeles för mycket att hinna med under 30 minuter.
Den avslutande frågan om paralleller till nutid knöt dock an till den avslutande delen i boken. Det vill säga en ”nationell comeback”, för att hänvisa till Sandberg, som skulle kunna uttryckas med Karl Marx bevingade ord: ”Historien upprepar sig, först som en tragedi, och sedan som en fars.” Tragedin skulle då bestå av den globala ytterhögerns återkomst i slutet på 1980-talet medan osannolika politiska ledare som Geert Wilders i Nederländerna och Donald Trump i USA snarare framstår som det senare.
Bokens tillbakablick i den första delen visar i sin tur hur högerdiktaturernas framväxt på 1920-talet hade föregåtts av en vänstervind i samband med ryska revolutionen 1917, inbördeskriget i Finland 1918 och Spartakistupproret i Berlin 1919. Det vill säga ett mönster av aktion och reaktion, revolution och repression. Sandbergs beskrivning av hur det var president Mustafa Kemal Atatürk som år 1923 förvandlade Turkiet till en enpartistat kan dock diskuteras. Inte minst med tanke på de föregående ungturkarnas skräckvälde i det Osmanska rikets dödsryckningar.
Hufvudstadsbladets korrespondent i Stockholm följde med händelserna i maj 1933. HBL 22.5.1933 Bildkälla: Nationalbibliotekets digitala samlingar
En annan fråga under kvällen var om arkivsituationen. Förutom tidningslägg hade Sandberg använt sig av Lindmans och Åkermans arkiv på Riksarkivet (SRA) i Stockholm. Därutöver hade han tagit del av bland annat Socialdemokraternas arkiv på AraB och Moderaternas arkiv på Stockholms Stadsarkiv. Han hade däremot inte gått igenom Moderata ungdomsförbundets arkiv på SRA i Täby, utanför Stockholm. Överlag var deltagarna överens om att han krattat manegen för vidare studier.
Själv var jag särskilt intresserad av hänvisningarna det Röda Frontförbundet till som officiellt bildades i Stockholm den 7 december 1930. Direktiven kom från Kominterns 6:e Världskongress i Moskva 1928 där den så kallade ultravänsterlinjen fastslogs. Förbundets uppkomst hade däremot dröjt på grund av partisplittringen 1929. Redan i maj 1928 hade dock Sveriges kommunistiska ungdomsförbund (dagens Ung vänster) svurit eden till det tyska Röda Frontkämpeförbundets fana på Södra Bantorget.
Av stort intresse var hänvisningarna till de röda frontkämparnas medverkan i de ofta våldsamma konflikterna på den svenska arbetsmarknaden som kulminerade i de skandinaviska länderna 1931. Samma år upplöstes de finska Röda Frontmännens förbund medan det dröjde två år innan det svenska Röda Frontförbundet upplöstes av Sveriges Kommunistiska Parti, sektion av Komintern. Den så kallade ultravänsterlinjen ger därmed en bakgrund till högervinden den ödesdigra våren 1933.
Det svenska Röda Frontförbundet hade för övrigt sin upprinnelse i en skandinavisk-finsk antifascistisk konferens i Stockholm den 8 augusti 1930 där det fattades beslut att upprätta förbund av typen RFB i Norden. Förutom kamp mot fascismen, strejkbryteriet och imperialismen såg den som sin uppgift att bekämpa Lapporörelsen och mana till solidaritet med arbetarklassen i Finland. En central aktör var Max Karl Grande, sekreterare för RFB i Thüringen, som tillsammans med den blivande RFF-ledaren A. R. Annander, fick i uppdrag att organisera det svenska förbundet. Det fanns kvar fram till påsken 1933 då det under stora inre konvulsioner omvandlades till Kampfronter mot fascismen (KFF) i samband med en skandinavisk antifascistisk konferens i Köpenhamn.
Litteratur:
Sandberg, Erik, Väckelsens vår: när Hitler formade Sverige (Ordfront: Stockholm 2024)
Wärenstam, Eric, Sveriges nationella ungdomsförbund och högern 1928-1934 (Studia historica Upsaliensia: Uppsala 1965)
Bloggar:
Tobias Hübinette (wordpress.com)
FM Niclas Mossberg är doktorand i Allmän historia vid Åbo Akademi med ett avhandlingsprojekt om det förbjudna Rödfrontkämpeförbundet i Weimartyskland och dess transnationella förbindelser med Norden. Under hösten 2022 bedrev han arkivforskning i Oslo för att finna spår av det kommunistiska arbetarvärnet i Norge och under hösten 2024 skall han bedriva arkivforskning i Köpenhamn för att undersöka det danska Röda Frontkämpeförbundet och dess underavdelningar Antifascistiska unga gardet (Antifa), kvinnoavdelningen och Röd Marin.