Av: Sebastian Lindberg, doktorand
Under de fyra åren som jag arbetat med min doktorsavhandling har jag haft glädjen att ha ett eget bord i Nationalbibliotekets vackra södra sal i Helsingfors. Då litteraturen, staplad i svajande torn på bordet, börjat smaka för mycket trä eller förmågan att konstruera sammanhängande meningar totalt verkar ha runnit ur mig (sker speciellt på eftermiddagstimmarna) har jag ibland tagit en kort promenad till Rotundans hylla med publicerade doktorsavhandlingar. En samling där min egen avhandling också hoppeligen någon gång kommer att ingå.
Ett välprövat sätt att avlasta hjärnan har varit att hitta en avhandling med intressant titel eller pärm och öppna den för att ögna igenom förordet. Avhandlingarnas förord ger förutom synvinklar till hur författarna positionerar sig som forskare och vilka deras nätverk inom fältet är, som Johanna Ilmakunnas tidigare skrivit om i denna blogg, också en inblick i ett sorts imaginärt själsfrändskap.
Rotundan i Nationalbiblioteket. Bild: skribenten.
Speciellt i avhandlingar skrivna under ungefär de senaste trettio åren avlastar skribenterna mer frimodigt om utmaningar, sidospår och till och med konflikter som föregått disputationen. Trots att diskussioner om utmaningar med arbetet ofta kan föras med kollegor är det även lättande att kunna konstatera att liknande existentiella kriser funnits i decennier. Kanske tröstande speciellt just för en historiker.
Avhandlingarnas förord dryper också av akademiska traditioner. Det gäller att tacka handledare, opponenter, seminariekolleger samt partners och detta i rätt ordning. Förvisso utan att glömma hundar och katter som mer ofta än sällan verkar tillskrivas en ännu större roll än de i den förstnämnda kategorin till att avhandlingen verkligen roddes i land.
Om att förorden uppfattas som en viktig tradition talar också att Forskningsetiska delegationen (TENK) 2021 måste ta ställning till ett fall där tacket till handledaren utelämnats helt i avhandlingen. TENK:s besked var att utelämning av tack inte strider mot god vetenskaplig praxis, trots att det ifrågasatta fallet ansågs exceptionellt. Det ifrågavarande universitets forskningsetiska nämnd kom också till samma resultat.
Avhandlingarnas tackord ger på grund av sina inofficiella formkrav också en ypperlig inblick i förändrade akademiska traditioner och kultursociala förändringar för avhandlingsskribenter. Vem är det som tackas? Vilka är miljöerna avhandlingarna uppges blivit till i? Vem har understött avhandlingens tillkomst och hur kom skribenten fram till ämnet?
Förordet till den äldsta akademiska doktrosavhandlingen i Nationalbibliotekets samlingar. Discursus Politicus de Prudentia försvarad (ungefär: Statsvetenskaplig avhandling om förnuftet) av Enevaldus S. Svenonius vid Åbo Akademi 1641. Bild: Nationalbiblioteket
Förändringslinjer i avhandlingar i medicin 1954–1994 har studerats av Kimmo Kontula i en Duodecim-artikel från 1994. I sin kvantitativa analys kommer Kontula fram till tackorden under 1900-talets senare hälft blivit längre och antalet tackade personer ökat. Oftare har också avhandlingsskribenterna under senare år tillägnat arbetet till släkt och barn liksom de oftare betonat utmaningarna med att få avhandlingen färdig.
Varken en bredare analys av tacktalen i största allmänhet eller inom historievetenskapen i Finland verkar dock ha gjorts. Här alltså ett tips till er som söker efter ämnen för kandidat- eller magisteruppsatser. Eller kanske till och med ett doktorsavhandlingsämne på metanivå. Jämförelser till våra nordliga grannländer vore också av högsta intresse.
Utförandet av denna studie har dock nu försvårats i och med att Nationalbiblioteket nyligen flyttat samlingen med avhandlingar från de öppna hyllorna till förrådet därifrån enstaka exemplar måste skilt beställas fram. Därmed har också min ofta förekommande eftermiddagsaktivitet och länk till denna akademiska traditionsgruva brutits. Den akademiska traditionsbäraren, primus inter pares, var utan tvivel professor Matti Klinge. Vad skulle månne professor Klinge ha sagt om beslutet att flytta doktorsavhandlingarna till bibliotekets källare?
Sebastian Lindberg, FM, är doktorand i historia vid Helsingfors universitet och håller på att färdigställa en avhandling om Carl Enckell och Finlands utrikespolitiska kultur 1944–1950.