Av: Rasmus Marjanen, doktorand

I december 1967 skrevs det i den finska pressen ivrigt om en säregen skandal: finska FN-soldater hade varit delaktiga i ett storskaligt slagsmål på en nattklubb i huvudstaden Nicosia på Cypern. Men vad handlade det egentligen om? Försvarsmakten samt Utrikesministeriet hade sin egen version av händelserna, även om de säkerligen skulle ha föredragit att saken inte diskuterades överhuvudtaget. Information sipprade dock ut, och i tidningar förekom även referat på vad utländska tidningar rapporterade om händelsen. Vid det här laget hade Finland redan börjat profilera sig inom världspolitiken som en ivrig deltagare i fredsbevarande insatser, och händelsen hade potential att rubba bilden av landet som den sansade, neutrala medlaren.

Cyperninsatsen som inleddes 1964 var Finlands största satsning på fredsbevarande sedan landets första deltagande i Suez 1956–1957.  Den inledande finska kontingenten bestod av 1003 man, vilket vida översteg uppslutningen i tidigare insatser. På Suez hade motsvarande styrka utgjort endast en fjärdedel av detta. Beslutet att delta hade också föregåtts av en hätsk tidningsdebatt, och därmed kunde Försvarsmakten förvänta sig att pressen entusiastiskt skulle snappa upp en eventuell skandal.

United Nations Peacekeeping Force in Cyprus (UNFICYP) infördes i mars 1964 efter att stridigheter mellan öns befolkningsgrupper – med grekcyprioter på en sida och turkcyprioter på den andra – eskalerade. Landet hade erhållit självständighet från brittiskt kolonialstyre fyra år tidigare, men britterna utövade fortfarande stort inflytande på ön, inte minst via sina kvarvarande militärbaser. I praktiken hade britterna övertagit styret på Cypern redan 1878 efter att Osmanska riket, som försvagat av sin förlust i kriget mot Ryssland, tvingats tillåta en brittisk militär närvaro på ön. År 1925 omvandlades Cypern officiellt till en brittisk koloni. Grekcyprioterna utgjorde en majoritet, men efter närmare tre sekel av osmanskt styre fanns det också en betydande turkcypriotisk minoritet på ön. Grundlagen som stiftades 1960 reflekterade denna splittring och skulle i teorin säkra den turkcypriotiska minoritetens rättigheter, men det uppstod snart motsättningar mellan grupperna. Både Grekland och Turkiet använde också tidvis befolkningen för att gynna sina egna politiska ändamål.

Den politiska situationen var förvisso vida mer invecklad och nyanserad än bloggformatet tillåter att kartlägga, men stridigheterna som föregick den internationella insatsen, fick sin början 1963 då landets grekcypriotiska president, ärkebiskopen Makarios III, försökte införa ändringar i grundlagen som skulle inskränka på turkcyprioternas rättigheter. Samtidigt fanns det faktioner bland grekcyprioterna som såg det fortsatta brittiska inflytandet som ett hinder för deras självstyre. Turkiet hotade med att ingripa för att säkra turkcyprioternas ställning, och följaktligen ansågs en internationell styrka utgöra en kompromiss för att återställa freden. I detta ytterst spända politiska läge skulle FN-styrkan uppföras hastigt, från länder som Grekland, Turkiet och stormakterna alla accepterade. I slutändan kom både Sverige och Finland att bidra med stora kontingenter. Egentligen hade man från FN:s sida först hört av sig till Sverige, varefter Finland fick höra om denna förfrågan och erbjöd sig till förfogande på förutsättningen att Sverige också deltog. I ljuset av den politiska situationen på Cypern- och processen bakom Finlands slutliga deltagande är det därmed förståeligt att ett storskaligt slagsmål där finska fredsbevarare var inblandade inte var något som statsledningen ville läsa om i tidningen.

Forskaren Jukka Pesu, som granskat utredningarna som iscensattes efter slagsmålet, konstaterar att det fanns olika versioner av hur handgemänget – som egentligen bestod av flera skilda incidenter i samma restaurangdistrikt ­– hade fått sin början, men att inget scenario framställde Finland i ett särskilt gott ljus. I vissa fall hade det uppstått slagsmål mellan finnar och lokalbefolkningen som inte ledde till större incidenter, men ett allvarligare fall beskrivs också i utredningen. Enligt utsago hade en finsk kapten blivit avvisad av en lokal kvinna, men fortsatt sina närmanden tills han blivit slagen och utslängd från en nattklubb. I samband med händelsen hade kvinnan bitit honom i fingret, vilket lämnade ett spår. Berusad och förbannad hade han därefter återvänt till kasernen och visat upp sitt sargade finger, och använt detta som bevis på att finländare utsatts för våld i restaurangen. Därefter hade han lovat kvällspermission åt alla som deltog i att ”reda upp” i lokalen, men själv stannat på kasernen när en grupp fredsbevarare hade tagit fasta på hans erbjudande följande kväll. Väl på plats möttes de av andra finländare som inte behövde mycket uppmuntran för att delta i tumultet. I det resulterande kaoset förstördes interiören i restaurangen närmast totalt, och vissa av deltagarna fortsatte ännu ner för gatan där de söndrade fönster och möbler från diverse etablissemang. Situationen hotade att eskalera till ett enormt gängslagsmål mellan fredsbevarare och lokalbefolkningen ute på gatan, men med hjälp av lokal civilpolis lyckades militärpolisen slutligen få slut på kaoset efter att en polis avfyrade sin pistol i luften.

De uppgivna siffrorna varierar, men i upploppet deltog upptill hundrafemtio fredsbevarare, och förstörelsen var omfattande. Restaurangägarna gjorde upp utförliga listor på vad som hade förstörts, och krävde ersättning från FN. Pesu noterar att ersättningskraven i flera fall blev rätt fantasifulla, och att priset på glas och möbler varierade stort när krögarna själv värdesatte dem. Utredningen tyder ändå på att kostnaderna blev betydande. Otroligt nog begränsade sig kostnaderna till materiella förluster, och ingen hade skadats allvarligt under kvällen.

Chefen för FN-styrkorna på ön, den finländska generalen A.E. Martola var snabb med att beklaga händelsen för Cyperns regering, men utrikesministern Ahti Karjalainen tog offentligt en annan inställning. Karjalainen menade att händelsen hade överdrivits i pressen, och att det i varje fall inte var på regeringens ansvar eftersom finländarna på Cypern lydde under FN, som därmed bar ansvaret för ordningen. Detta tedde sig som en rätt svag ursäkt, vilket också noterades i pressen. I Västra Nyland frågade sig en skribent: ”Hur är det möjligt att ett hundratal man på en gång tappar besinningen?”, medan en annan konstaterade att fredsbevararna ställt till med en ”läcker skandal som kommer att bära Finlands namn kring världen”. Helsingin Sanomats rubricering var också beskrivande då de konstaterade att orsakerna till slagsmålet var ”viina, vaihtorahat ja mukilointi”. HS inställde sig kritiskt, men var ändå försiktiga med att ställa allt på finländarnas konto, och betonade hur även andra länders fredsbevarare hade varit delaktiga. Den generella beskrivningen var dock inte smickrande, och i tidningen framhävdes att finländarna förmodligen påbörjat kravallen. Åbo Underrättelsers inställning var mindre kritisk, och tidningen rapporterade att den största orsaken till slagsmålet var att finländare utsatts för våld. Det huvudsakliga motivet ansågs därmed ha varit hämnd, och i slutet av artikeln betonades att ”handgemäng har inte i nämnvärd grad förekommit bland finländarna” i allmänhet.

Det faktum att fallet överhuvudtaget lyftes fram i pressen, särskilt i denna omfattning, visar dock på hur pass stor händelse det handlade om. Exempelvis var Ilta-Sanomat och Uusi-Suomi enhetliga om att fredsbevararnas agerande var ett slag mot Finlands goda rykte. Försvarsmakten hade bråttom med att lugna ner situationen, och en militärdomstol flögs till Cypern för att döma de värsta förbrytarna. Enligt rådande riktlinjer för en FN-insats skulle soldaterna dömas enligt finsk militärrätt. Ytterligare kompenserade man krögarna för de åsamkade skadorna. I slutändan tynade debatten ner lika snabbt som den hade börjat, och den verkade inte heller ha väckt lika stor uppståndelse utomlands som statsmakten hade förfärat. Incidenten påverkade inte heller Finlands fortsatta deltagande i insatsen.

Under åren har händelsen blivit mytomspunnen, och olika versioner av den förekommer framför allt i memoarer och minnesskildringar av fredsbevarare som tjänstgjort på Cypern. Den har också med jämna mellanrum lyfts fram i olika tidningar, exempelvis när I-S år 2018 skrev om den under den rätt så kreativa rubriceringen ”Räyhänturvaajat”. I artikeln intervjuades Lauri Lehtimaja, som bland annat varit medlem av Finlands högsta domstol,  men som år 1967 under sin FN-tjänstgöring agerade som försvarsadvokat för de som varit inblandade i slagsmålet.

Efter åratal av relativt lugn eskalerade krisen på Cypern ytterligare år 1974 när det cypriotiska nationalgardet med stöd av den grekiska militärjuntan försökte utföra en statskupp för att sätta sin representant i presidentpalatset. Turkiet ingrep militärt, och när striderna upphörde återstod en fysisk barriär mellan sidorna som fortfarande delar ön. UNFICYP blev kvar på Cypern, och styrkan är fortfarande aktiv idag. Finland deltog oavbrutet fram till 2005- och har sedan 2021 en liten poliskontingent på ön.

Käll- och litteraturförteckning

Rubrikens citat: Åbo Underrättelser 19.12.1967

Tidningar

Helsingin Sanomat 19.12.1967

Ilta-Sanomat 20.12.1967, 05.07.2018

Uusi-Suomi 20.12.1967

Västra Nyland 20.12.1967

Litteratur

Gustaf Welin & Christer Ekelund. The U.N. in Cyprus: Swedish Peace-keeping Operations 1964-1993. (London 2004)

James Ker-Lindsay, United Nations peace-making in Cyprus: from mediation to arbitration and beyond. Thomas Diez & Nathalie Tocci. Cyprus. Manchester University Press. (2013), s. 147–162.

Jarl Kronlund & Juha Valla. Suomi Rauhanturvaajana 1956-1990. Puolustusministeriö. (Helsinki 1996)

Jukka Pesu, Suomi, rauhanturvaaminen ja kylmä sota 1956–1990. Rauhanturvaaminen osana Suomen ulko- ja turvallisuuspolitiikkaa sekä YK-politiikkaa. Turun Yliopiston julkaisuja (Turku 2020)

Kalle Liesinen, Rauhanturvaamisesta Kriisinhallintaan, Vesa Tynkkynen, Mikko Karjalainen, & Pentti Airio. Suomen Puolustusvoimat 100 Vuotta (Helsinki 2018), s. 441–480

Rasmus Marjanen är doktorand i allmän historia och forskar om veterangemenskap bland fredsbevarare med fokus på Finland och Sverige.