Av: Jonas Ahlskog, docent & Natan Elgabsi, FD
Berättelser i första person av historiska aktörer – vanligtvis i form av dagböcker, brev och rapporter – utgör en viktig och unik informationskälla för historisk forskning. Med tanke på att sådant vittnesmålsmaterial är både oundvikligt och berikande inom historisk forskning, blir en central fråga för historieteorin hur man ska förstå det epistemiska, hermeneutiska och etiska förhållandet mellan vittnesmål och historisk kunskap? I praktiska termer: hur borde historiker förhålla sig till vittnesmål från historiska aktörer om de händelser i det förflutna som deras historiska forskning handlar om? Dessa grundläggande frågor för den historiska forskningens praktik är lika gamla som disciplinen själv. De historiska aktörernas vittnesbörd är avgörande redan för Herodotos Historia, medan vittnesmålets och minnets tillförlitlighet problematiserades redan i Thukydides Historia om det peloponnesiska kriget. Historikerns relation till vittnesmål fick även en avgörande betydelse för utvecklingen av vetenskaplig historieforskning under 1800-talet. Enligt historiefilosofer som Marc Bloch, R. G. Collingwood, Carlo Ginzburg och Paul Ricoeur, är det kritiken av vittnesmålskunskap som särskiljer den moderna idén om historisk kunskap och förståelse. Under de senaste tre decennierna har intresset för vittnesmålets och minnets roll i våra relationer till det förflutna ökat explosionsartat inom historieteorin. Sedan millennieskiftet har det tidigare dominerande forskningsfokuset på narrativitet och representation fått ge vika för frågor om erfarenhet, autenticitet och de historiska objektens ontologi.