Av: Rasmus Marjanen, doktorand

Den 4 november 2025 meddelade Finlands Fredsbevararförbund r.f. att organisationen planerar en justering av sina stadgar samt en potentiell namnförändring – med det angivna syftet att bättre kunna säkra stöd åt alla veteraner. Beslutet att byta namn till Suomen Ulkomaanoperaatioiden Veteraaniliitto ry fattades under påföljande förbundsmöte som ägde rum i slutet av samma vecka. I praktiken innebär detta framför allt att potentiellt kunna rekrytera en bredare skara av medlemmar från diverse internationella insatser, för att inkludera dem inom ramen för befintliga veteranstöd som förbundet erbjuder, samt att mer uttryckligen betona förbundets roll som en veteranförening. Utöver detta vill man starkare markera de internationella insatsernas allt mångsidigare, och ofta mer militariserade karaktär, vilket innebär att begreppet fredsbevarande i flera anseenden börjar vara föråldrat. Beslutet reflekterar både hur mycket internationella insatser har förändrats sedan fredsbevarandet under FN-flagg inleddes i Suez 1956, men också i högsta grad hur mycket samhällsklimatet förvandlats kring veteranfrågor i Finland, både gällande organisationsfältet och synen på vem som är veteran.

När de första finländarna återvände från Suez på 1950-talet, var det ingen diskussion om att de skulle utgöra veteraner, och bland manskapet fanns även ett flertal krigsveteraner. I Finland har begreppet veteran i första hand kommit att känneteckna personer som deltagit i krigen 1939–1945. Denna associering har varit så värdeladdad att den gestaltat sig som en säregen ovilja bland finländska fredsbevarare (rauhanturvaajat) att kalla sig veteraner, något som inte varit fallet i andra nordiska länder. Till exempel i Sverige har begreppet veteran anammats i mycket bredare omfattning för att beskriva folk som tjänstgjort i internationella insatser, och även begreppet utlandsveteran har länge varit i bruk i Sverige. Däremot valde man i Finland att skapa ett helt eget begrepp när fredsbevarare år 2016 fick veteranstatus med titeln krishanteringsveteraner. I samband med veteranstatusens lansering gjorde Fredsbevararförbundet också det klart att syftet inte var att varken jämställa – eller jämföra – sig med krigsveteranerna. Det är ändå uppenbart att många krishanteringsveteraner inte varit nöjda med namnet, eller inte upplevt behovet av en status i allmänhet. Den allmänna uppfattningen har dock varit att det är positivt att staten i större omfattning beaktat krishanteringsveteranerna, särskilt eftersom detta lett till en större diskussion kring tillgången till vård efter en avklarad insats.

Varken namnfrågan eller ändringarna i medlemsskapskriterierna är ändå nya frågor inom förbundet. När det grundandes 1968 dryftades namn som YK-kilta (ung. FN-gillet) och Suomen YK-veteraaniliitto – Sinibaretit (ung. Finlands FN-veteranförbund – Blåbaretterna). Veteranbegreppet förekom därmed, men det kopplades tydligt till FN-tjänstgöringen. När det sedan slutligen registrerades 1972, efter ett antal byråkratiska härvor, blev namnet Suomen Sinibarettiliitto ry (ung. Finlands Blåbarettförbund). Under 1990-talet ändrades stadgarna så att även personer som tjänstgjort i andra än FN-insatser kunde bli medlemmar, vilket också ledde till en diskussion om att namnet bordet ändras för att reflektera den nya situationen. Detta skedde slutligen år 2005, efter en intensiv debatt inom organisationen. Inte oväntat väckte det nya namnbytet också genast starka åsikter både för och emot. Vid tidpunkten för det tidigare nämnda namnbytet utgjordes veteranfrågorna inom förbundet ännu främst av hur man bäst skulle stöda krigsveteraner, vilket länge handlat om bland annat talkoarbete och pengainsamlingar. Sakta men säkert utvecklades ändå tanken om att också fredsbevarare kunde utgöra veteraner, trots att man alltid var noga med att betona skillnaderna på dem och krigsveteranerna.

Under det senaste årtiondet har ändringen på organisationsfältet dock varit snabb, och de stora veteranförbunden har samtliga lagt ner sin verksamhet, eller planerar att göra det inom kort: Finlands Krigsveteranförbund rf (2024), Frontveteranernas förbund rf (2023), Krigsinvalidernas Brödraförbund rf (2025), och Frontkvinnornas förbund rf (2013). Istället övergår verksamheten till ett minnesvärnande och fortsätts av Traditionsförbundet Eklövet rf. Detta, tillsammans med debatten om fredsbevararnas veteranstatus, har också lett till att man på internetforum och bland kommentarer på nyhetsartiklar med jämna mellanrum stöter på inlägg som antyder att Fredsbevararförbundet suttit och väntat på sin tur för att råffa åt sig krigsveteranernas ära – eller ännu värre – deras tillgångar.

Det sistnämnda påståendet baserar sig på en i stort sett missvisande uppfattning om att veteranförbunden skulle sitta på en betydande förmögenhet som de inte skulle hinna använda innan de sista veteranerna gått bort. Frågan är något som förbunden med jämna mellanrum försökt tillrättavisa under sina sista verksamhetsår, för att påpeka att pengarna använts för att stöda de åldrande veteranerna. Historikern Olli Kleemola spårar diskussionen om krigsveteranernas tillgångar framför allt till en artikel i Keskisuomalainen från 2009 som använde sig av delvis felaktig statistik som gav en missvisande uppfattning om mängden pengar som förbunden förvaltar. Summan som angavs var 87 miljoner euro, men en stor del av denna summa härstammade från att Krigsinvalidernas Brödraförbund nyss hade sålt sitt sjukhus i Grankulla, och pengarna hade redan allokerats för användning. Dessutom inkluderade beräkningarna föreningar som inte uteslutet skötte veteraner. Bilden av rika veteranförbund, som inte skulle hinna använda sina tillgångar för att gynna sina medlememar, blev ändå seglivad. Dessutom baserar sig krishanteringsveteranstatusen på helt skild lagstiftning än krigsveteranernas och de har skilda organisationer. Dylika uttalanden förklarar dock varför förbundets representanter varit så noga med att påpeka skillnaderna i statusens innebörd.

Den totala mängden finländare som deltagit i internationella insatser sedan 1956 uppskattas till cirka 50 000. Av dessa är ungefär 6 000 medlemmar i Suomen Ulkomaanoperaatioiden Veteraaniliitto ry, som omfattar 31 lokalföreningar. På bilden marscherar Förbundets representanter i Försvarsmaktens parad under försvarets fanfest år 2013. Bildkälla: Wikimedia commons.

Det finns ändå flera orsaker till varför denna utveckling på organisationsfältet inte är alltför oväntad – särskilt när frågan beaktas i ett internationellt perspektiv. Vid sidan om veteranstatusen har Fredsbevararförbundet alltsedan 2009 representerat alla finska veteraner internationellt inom världens veteranförbund (World Veterans Federation, WVF) – på de äldre veteranförbundens begäran. Det sistnämna är något som Fredsbevararförbundet också varit ytterst noga med att betona. Representationen har i första hand utgjort en symbolisk uppgift, men förbundet har också under decennier utvecklat olika stödfunktioner i form av kamratstöd som bland annat inkluderat en stödtelefon som varit tillgänglig också för ickemedlemmar – och även krigsveteraner.

Från och med 1990-talet ändrade också de internationella insatsernas karaktär och fick en allt större militär prägel. Vid sidan om fredsbevarande började man alltmer tala om fredsframtvingande och militär krishantering – ett begrepp som slutligen befästes genom lagen om militär krishantering år 2006. I samband med Finlands deltagande i ISAF i Afghanistan från och med 2002, blev det också alltmer diskussion om huruvida Finland deltagit som en part i ett krig. Denna utveckling ledde till en större diskussion om både fysiska och psyskiska skador bland soldaterna som deltagit i dessa insatser. Samtidigt började också den stigande åldern bland medlemmar från äldre insatser väcka frågor om ett ökat stödbehov, ett behov som givetvis skulle bli större med tiden. Finlands Natomedlemskap har likaså väckt diskussion om hurdana insatser man eventuellt kommer att delta i i fortsättningen. Faktumet att man så länge undvek att tala om dessa frågor som uttryckliga veteranangelägenheter, beror framför allt på den historiska bakgrunden kring veteranfrågor i Finland. Oberoende av vilka ändringar förbundet slutligen väljer att implementera, signalerar redan färdigheten att även i sitt officiella namn kalla sig för ett veteranförbund, tydligt att både organisationsfältet och förhållningen till veteranfrågor i Finland håller på att ändra.

Käll- och litteraturförteckning

Olli Kleemola, Veteraanit ja suomalainen yhteiskunta. Vaikuttamistyö, arvostus, lainsäädäntö ja tuki 1940–2025, Gaudeamus (Helsingfors 2025)

Keskisuomalainen 22.11.2009

< https://rauhanturvaajaliitto.fi/blog/2025/11/12/rauhanturvaajaliitto-on-nyt-suomen-ulkomaanoperaatioiden-veteraaniliitto/ > Suomen Ulkomaanoperaatioiden Veteraaniliitto ry, tiedotteet.

< https://rauhanturvaajaliitto.fi/blog/2025/11/04/rauhanturvaajaliitto-valmistautuu-saantouudistukseen-ja-nimimuutokseen-tavoitteena-vahvempi-tuki-kaikille-veteraaneille/ > Suomen Rauhanturvaajaliitto ry, tiedotteet.

< https://rauhanturvaajaliitto.fi/rauhanturvaajalehti/rauhan-ja-suomen-puolesta/ > Rauhanturvaajalehti.

< https://veterankort.se/ansok-om-veterankort/ > Veterankort.se.

< https://sotaveteraanit.fi/usein-kysytyt-kysymykset/ > Tammenlehnä Perinneliitto, usein kysytyt kysymykset.

Rasmus Marjanen är doktorand i allmän historia och forskar om veterangemenskap och minneskultur bland finska krishanteringsveteraner.