Av: Martina Hjertman, FD
Under två halvdagar i slutet av oktober 2025 samlades maritimhistoriskt intresserade och inriktade forskare och museianställda i Forum Marinums lokaler, för att i workshopform diskutera frågor och perspektiv inordnande under vad som internationellt ibland kallas new maritime history. Workshopen med namnet Social Seas: Exploring Maritime Lives, Work, and Worlds through New Maritime History blev till som ett resultat av att jag själv, under hösten 2025, befinner mig som gästforskare vid historieämnet på Åbo Akademi samt vid Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi. Vistelsen har möjliggjorts genom ett stipendium från Bernadotteprogrammet och Kungliga Gustav Adolfs Akademien, som ger nydisputerade både ekonomiskt stöd och värdefulla möjligheter till internationalisering och akademiskt nätverkande i olika former. Jag kan varmt rekommendera doktorander och nydisputerade att söka detta stipendium när tillfälle ges.
Under hösten har jag således vistats i vackra och vänliga Åbo, med mitt pågående forskningsprojekt om kvinnliga, förklädda sjömän. Under en diskussion om att presentera mitt projekt för personal på Forum Marinum väcktes, i samspråk med Sari Mäenpää från Forum Marinum och Robert Louhimies från Sjöhistoriska institutet, i stället idén till en workshop. Det kändes både roligare och helt rimligt att låta fler få ta del av den möjlighet jag själv fått genom gästvistelsen: att möta maritimhistoriskt verksamma forskare och museiprofessionella. Workshopen växte därför fram som en naturlig synergieffekt, med målet att samla en bredare krets i fältet, skapa nya kontakter och stärka våra nätverk. Formatet syftade till att skapa ett generöst samtalsklimat där både museiverksamma och forskare i olika delar av karriären kunde utbyta idéer och erfarenheter. Totalt möttes tolv deltagare över språkliga, nationella och akademiska gränser, från Åbo Akademi, Åbo universitet, Forum Marinum, Sjöhistoriska institutet, Rio kulturkooperativ Göteborg, samt Göteborgs universitet. Det sociala syftet att samla maritimhistoriskt verksamma kan också motiveras vetenskapligt. Trots att sjöfarten haft en avgörande betydelse i historien och maritimhistoria borde inta en självklar plats i forskningen, är det snarare så att specialiserade forskningsmiljöer i dag krymper eller försvinner.
Workshopen pågår. Foto: Martina Hjertman
Det övergripande temat för workshopen var det internationellt växande fältet new maritime history. Men vad innebär egentligen denna riktning och hur är den relevant i en nordisk kontext? Den nya maritimhistorian kan förstås som en vidareutveckling av de traditionella perspektiven som länge dominerat fältet – fokus på flottor, handel, imperier och teknik – men som nu kompletteras med sociala, kulturella och ekologiska dimensioner. Det handlar mindre om att överge det etablerade, och mer om att bredda det.
Kärnan i denna förnyelse är en förskjutning av uppmärksamheten: från eliter och institutioner till vardagens aktörer, erfarenheter och relationer. Detta inkluderar exempelvis arbete, genus, kropp, migration, minnen, materiella kulturer och landskap – och i allt högre grad även icke-mänskliga aktörer och havets ekologiska processer. Fältet är därför tvärdisciplinärt och drar impulser från bland annat miljöhistoria, antropologi, arkeologi, geografi och digital humaniora. En viktig tidig impuls kom från Frank Broeze, som redan under slutet av 1980-talet argumenterade för en bredare maritimhistoria där kultur, arbete och samhälle gavs plats jämte fartyg och handel. Gelina Harlaftis vidareutvecklade 2020 detta synsätt till en metodologisk modell som analyserar människans handlingar på, kring, i, på grund av och om havet – ett sätt att synliggöra hur havet fungerar som en aktiv kraft i historien snarare än en kuliss.
I dag är maritimhistoria därför ett öppet och pluralistiskt fält där havet och sjöfarten placeras mitt i historiens huvudfåra. Det kopplar samman globalhistoriska perspektiv – där maritima dynamiker ses ha världsomspännande inverkan – med miljöhistoriska perspektiv, där haven själva som dynamiska miljöer och ekologiska processer som inverkar på mänsklighetens historia. Det tangerar också den bredare humanistiska inriktningen blå humaniora, som särskilt betonar kulturella representationer av havet och samtidens miljöfrågor. Även om blå humaniora är ett större humanistiskt paraply och den nya maritimhistorian har en tydligare historisk förankring, möts de i ambitionen att förstå hur människor och hav formats av varandra. Sammanfattningsvis utgör den nya maritimhistorian inte ett nytt subfält, utan en omartikulering av maritimhistoria som sådan – mer inkluderande, mer tvärvetenskaplig och bättre anpassad för att förstå både vardagens och världens relationer till havet.
Andrine Nilsen presenterar. Foto: Martina Hjertman
Det var just den ”nya” maritimhistorians bredd och förnyelse som blev tydlig under workshopens presentationer. Deltagarna visade på ett imponerande sätt hur maritima studier i Norden i dag rör sig mot ett mer pluralistiskt och metodologiskt öppet fält. Genom olika geografiska perspektiv, källtyper och analytiska ingångar illustrerade varje bidrag hur den nya maritimhistorian faktiskt praktiseras. Att följa workshopens tre tematiskt organiserade sessioner gav en konkret bild av hur bred och vital den nya maritimhistorian är när den praktiseras i nordisk kontext. I sessionen Mobility, Boundaries, and Encounters across Waters framkom hur det maritima landskapet utgör både en fysisk och social förhandlingszon. Ann-Catrin Östman visade hur flykt över Finska viken i början av 1800-talet speglar gränskontroll, risk och osynliggjorda erfarenheter, medan Emil Kaukonen belyste hur svenska sjömän i Marocko navigerade diplomatins och främlingskapets villkor genom konsulatet i Tanger. Otso Kortekangas flyttade därefter perspektivet norrut och visade hur samiska handelsvägar och ekologiska sammanhang band samman Arktis och Östersjön som ett sammanhängande maritimt rum långt före nationalstatens gränser. Tillsammans visade dessa presentationer hur mobilitet, möten och ojämlika maktrelationer skapat maritima kontaktytor som sträcker sig långt bortom traditionell nationell historieskrivning.
I sessionen Maritime Knowledge, Communities, and Memories framhävdes hur maritimhistoria formas genom kunskap, arbetsliv och berättelser. Heidi Pitkänen visade hur 1700-talets navigatörer fungerade som kunskapsbärare där akademi, instrument och maritim praktik vävdes samman. Mikko Meronen lyfte en helt annan tidsperiod men ett närliggande epistemologiskt perspektiv genom sitt arbete med minnen från kalla krigets finska flotta − ett exempel på hur muntliga källor och personliga berättelser kan förskjuta fokus från institution till individ. Evelina Blom diskuterade sina forskningsinriktningar i relation till Sjöhistoriska institutets arkiv och visade hur arkivens struktur formar vilka maritima berättelser som blir synliga. Andrine Nilsen avslutade sessionen med att omtolka Masthugget i Göteborg år 1816, genom att kombinera kartmaterial och mantalslängder vilket visade hur maritima stadsdelar rymmer komplexa och ofta missförstådda sociala landskap. Sessionen som helhet illustrerade hur den nya maritimhistorian riktar blicken mot kunskap, gemenskaper och minnen i stället för institutioner, teknologier och eliter.
Deltagarna ombord museifartyget Sigyn. Foto: Martina Hjertman
Den bredare maritimhistorians ökade uppmärksamhet på tidigare marginaliserade aktörer inkluderar även de ickemänskliga. Fältet har under senare år integrerats med human–animal-studies, där studier av allt från råttor till skeppsmask visar hur djur och marina organismer haft djupgående betydelse för människors liv, samhällsplanering och skeppsteknologisk utveckling. Det mer-än-mänskliga perspektivet märktes inte minst under workshopens tredje och avslutande session, Maritime Species, Traces, and Futures, vilket demonstrerar hur nya ekologiska perspektiv och mellanartsliga relationer nu är djupt integrerade i fältet. Emilia Syväsalmi visade hur kaptenshustrur på amerikanska valfångstfartyg skrev om både mänskliga och icke-mänskliga aktörer – från valar till djur ombord – vilket öppnar för sociala och ekologiska läsningar av valfångstens praktik. Sari Mäenpää redovisade ett gemensamt projekt med Pinja Hiltunen, vilket demonstrerade hur museisamlingar (Forum Marinums egna) kan användas för att spåra relationer mellan människor och djur ombord och i havet, genom föremål, materialitet och souvenirtraditioner, och hur sådant material kan omtolkas i ljuset av mellanartsliga perspektiv. Robert Louhimies flyttade perspektivet till vardagliga reseerfarenheter kring 1800 och diskuterade hur tid, väder och komfort präglade sjöresor innan ångfartygens standardisering. Avslutningsvis hastade jag själv fram en presentation − innan vårt exklusiva besök ombord göteborgsbyggda barken Sigyn – som diskuterade spårbarheten av kvinnliga sjömän i förklädnad och hur fragmentariska källor kan öppna för nya metodologiska angreppssätt kring marginaliserade grupper. Sessionen visade tillsammans hur fältet vidgar sig mot både ekologiska, materiella och minoritetsorienterade läsningar av det maritima förflutna.
Sammanfattningsvis gav dessa tre sessioner en tydlig bild av hur maritimhistoria i Norden inte bara följer internationella trender, utan också tillför viktiga perspektiv genom sitt fokus på gränszoner, småstatliga aktörer, minoriteter, lokala arkiv och museala materialiteter. Workshopens bredd − från Arktis till Marocko, från 1700-talets navigationsvetenskap till kalla krigets minneskulturer, från djur till hamnområdens sociala topografi − illustrerade hur fältet fortsätter att växa i både frågor och metoder. Det väcker också frågan inte bara om vad new maritime history är, utan vad den kan bli i en nordisk kontext: ett öppet, pluralistiskt och tvärdisciplinärt fält där relationer mellan hav, människor, djur, miljö, materialitet och minnen står i centrum.
Litteratur
Broeze, Frank. 1989. ”From the Periphery to the Mainstream: The Challenge of Australia’s Maritime History”. Great Circle 11 (1): 1–13.
Harlaftis, Gelina. 2020. ”Maritime History: A New Version of the Old Version and the True History of the Sea”. International Journal of Maritime History 32 (2): 383–402. https://doi.org/10.1177/0843871420924243.
Lee Nelson, Derek, och Adam Sundberg. 2023. ”Shipworms and Maritime Ecology in the Age of Sail”. I Maritime Animals: Ships, Species, Stories, redigerad av Kaori Nagai, 1st edition, 38–55. University Park, Pennsylvania: Penn State University Press.
Morgan, Kenneth, red. 2025. The Routledge History of the Modern Maritime World since 1500. Routledge.
Polónia, Amélia. 2017. ”Maritime History: A Gateway to Global History?” I Maritime History as Global History, redigerad av Maria Fusaro och Amélia Polónia, 43:1–20. Research in Maritime History, No.43. St John’s, Nfld: Liverpool University Press.
Skotnes-Brown, Jules. 2022. ”Scurrying Seafarers: Shipboard Rats, Plague, and the Land/Sea Border”. Journal of Global History, 1–23. https://doi.org/10.1017/S1740022822000158.
Länk
https://www.abo.fi/en/institute-of-maritime-history/thinking-with-the-sea/
Martina Hjertman är fil. doktor i historisk arkeologi, har arbetat med samlingsförvaltning i museisammanhang, arkeologisk uppdragsverksamhet och driver nu ett projekt vid Göteborgs universitet om kvinnor till sjöss.