Av: Patrik Hettula, doktorand i Allmän historia

Politiker och regenter har en tendens att trampa i klaveret. År 1900 ledde ett fullständigt vettlöst tal till ett krig som varade i ett år med tusentals stupade.

Denna märkliga händelse (som för övrigt kunde vara intrigen till en Indiana Jones-film) kan härledas till det föregående året 1899. I Ashantirikets huvudstad Kumasi fick brittiska kolonialofficerare tag på en pojke som lovade avslöja var den Gyllene stolen hölls undangömd. Den sittande guvernören Frederick Hodgson som länge hade drömt om att konfiskera stolen skickade en officer på hemligt uppdrag till Kumasi. Uppdraget misslyckades  och Hodgson beslöt att ta saken i egna händer. Tillsammans med en liten kontingent av soldater reste han till Kumasi för att deklarera att Ashanti hädanefter skulle styras av honom. Hodgsons notoriska tal kan summeras i följande citat:

”Where is the Golden Stool? I am the representative of the Paramount Power. Why have you relegated me to this ordinary chair? Why did you not take the opportunity of my coming to Kumasi to bring the Golden Stool for me to sit upon?”

Guvernörens arrogans och okunskap chockerade hela Kumasi. Den Gyllene stolen var inte menad att sitta på. Det var fullkomligt otänkbart att såväl Ashantikungen som någon annan skulle sitta på den. Stolen var jämförlig med Ashantifolkets själ.

För guvernör Frederick M. Hodgson blev jakten på den Gyllene stolen lik en jakt på den heliga graal.

Men varför så mycket väsen om en stol? När Storbritannien etablerade sitt koloniala styre på Guldkusten (i dagens Ghana) utkämpades en viktig maktkamp om regionalt herravälde mellan britterna vid kusten och Ashanti-imperiet i inlandet. I tidigare sammandrabbningar hade Ashanti visat på häftigt motstånd och britterna tänkte inte låta slumpen avgöra år 1874.  Efter noggrann planering marscherade en brittisk här nästan ohindrat in i huvudstaden Kumasi och lät bränna den till marken. Ashanti-imperiet plundrades och lämnades i spillror. År 1894 återvände britterna för att slutligen kväsa hotet från Ashanti, som sakta börjat återhämta sig efter decennier av inbördes oroligheter. Britterna lyckades landsförvisa Ashantikungen Prempeh I till Seychellerna och Ashanti förklarades som ett brittiskt protektorat.

Ashantikungen Prempeh I. Foto: Wikimedia commons

Här kunde historien tagit slut om inte för Frederick Hodgson. Till saken hör att Ashanti-imperiet hade en rik och mytomspunnen historia. Imperiets grundare Osei Kofi Tutu I lät tillsammans med sin rådgivare och präst Okomfo Anokye skapa en Gyllene stol i slutet av 1600-talet som maktsymbol för Ashantifolkets spirituella enighet. Legenden om stolen växte sig större och man började anta att den bar på Ashantifolkets själ, Sunsum, samt att den hade landat från himlen i Osei Tutus famn. Innehavaren av stolen var följaktligen Ashanti-imperiets rättmätiga regent.

Efter att Prempeh I förvisats till Seychellerna ville britterna göra beslag på den Gyllene stolen. Frederick Hodgson resonerade att först då stolen var i hans händer skulle den sista glöden av resistans dö ut i Ashanti. Att han ställde sig framför Ashantifolket på deras egen mark och levererade sitt notoriska tal är ett historiskt imponerande blunder och exempel på övermod.

Politisk tabbe från år 1900. Bild: Patrik Hettula

Hövdingarna var rasande. Det tidigare kriget och kungens landsförvisning hade förödmjukat Ashanti, men Hodgsons tal förolämpade det allra heligaste och fick Ashantifolkets bägare att rinna över. Tre dagar senare gjorde Ashanti uppror. Uppviglaren och ledaren till upproret var den 60-åriga Yaa Asantewa, modern till drottningen av Ejisu (en av de viktigaste staterna i Ashanti).

Guvernör Hodgson och hans entourage tvingades retirera till en fortifikation i Kumasi som belägrades av Yaa Asantewas trupper. Efter några månaders belägring och stora förluster i sitt manskap lyckades Hodgson fly från Kumasi och ta sig till trygghet i Cape Coast. Strax därefter intog britterna Kumasi med hjälp av trupper från närliggande kolonier. Efter månader av strider och förluster i tusental lyckades britterna slutligen tygla upproret.

Fortifikationen där Hodgson, hans fru och hundratals soldater hölls belägrade. Källa: https://paperspast.natlib.govt.nz/newspapers/OW19000823.2.121.13

Hodgson lämnade Guldkusten och återvände aldrig. Istället blev han guvernör över Barbados. Hans handlande kritiserades hårt i pressen, samtidigt som kolonialministeriet försökte tona ned detaljerna runt episoden. Även om Ashanti aldrig mera gjorde uppror så var de efterföljande guvernörerna mer aktsamma i sin expansionspolitik. Yaa Asantewa fångades drygt ett år efter upproret. Liksom Prempeh I blev också hon landsförvisad till Seychellerna där hon dog efter tjugo år i exil år 1921.

Kriget om den Gyllene stolen har också kallats för Yaa Asantewaa kriget. Här poserar hon med ett gevär på bild.

Händelsevis dröjde det också tjugo år innan den Gyllene stolen uppenbarade sig på nytt trots britternas idoga försök att hitta den. År 1921 snubblade några afrikanska arbetare över stolen då de grävde en väg i närheten av Kumasi. De hann plundra stolen på sina guldornament och på så vis vanhelga den. Männen fångades och dömdes till döden av en lokal domstol, men några brittiska tjänstemän lyckades ändå ändra domen så att männen istället bannlystes från Ashanti. Efter att britterna lovat att lämna stolen i fred returnerades den till Ashantifolket och återfick sin ceremoniella funktion. Den är än idag en identitetsbärande symbol för Ashanti.

Den Gyllene stolen är fortfarande en central symbol i Ashanti. Foto: thekingdomofasante.com

Litteratur:

Boahen Adu, Ghana: Evolution and Change in the 19th and 20th Centuries (London 1975).

Kimble David, A Political History of Ghana. The Rise of Gold Coast Nationalism 1850-1928 (Oxford 1963).

W. E. F. Ward, A History of Ghana (London 1958).