Lönar det sig att ge historien liv?

Av: Christoffer Holm, doktorand i Allmän historia

Historia har redan länge upplevt ett uppsving som populärunderhållning. Tidskrifterna som fokuserar på dramatiska episoder och färgstarka personer ur det förflutna har blivit allt fler, Hollywood gör mångmiljonsatsningar på historiska spänningsfyllda epoker medan museer och andra institutioner för fram historia på interaktiva sätt för en allt större publik.

Intresset för populärvetenskap är i dag stort och även inom den krympande tidningsbranschen finns många tidskrifter med historieinnehåll. FOTO © Christoffer Holm

Att ge det förflutna liv är något som alla som arbetar med historia gör i sin vardag. Även då vi arbetar med enbart text gör vi det, trots att vi sällan tänker på det. Med denna bieffekt, om vi vill kalla den så, av att forska i det förflutna och skriva historia, kommer ett ansvar och ofta en hel del risker, men också otroliga möjligheter.

Vi sätter oss in i förflutna människors vardag, och i händelser som har utspelat sig för länge sedan. Oftast handlar det om personer och fenomen som nulevande människor inte har några egna minnen av. Särskilt då blir uppgiften att ge historien liv allt tydligare. Vi får chansen att berätta och förklara på ett sätt så att vi kan sätta oss in i det förflutna, i hur man levde och tänkte, och i vilka omständigheter som påverkade vardagen.

En text blir ändå på riktigt levande först då någon läser den. Varje läsare tolkar den på sitt eget sätt, och spelar ofta upp berättelsen i sin hjärna. Trots det kan skribenten påverka mycket. Här finns risken att en forskare skriver en egen historia om det förflutna, en berättelse med för lite tolkningsutrymme, en alltför subjektiv historia. Det här är något jag funderat mycket på i relation till mitt avhandlingsämne. Särskilt om du är en forskare med ett perspektiv utifrån kan man fråga sig om man har rätt att skriva någon annans historia? Kan du som forskare komma och säga hur något gick till, även om någon annan som varit med om det har en helt annan bild av det skedda?

Hur levandegör man historien om synen på rumslig förändring, upplevelsen av strukturomvandling och förhållandet till det globala efter nedläggningen av ett stålverk? Den frågan ställer jag mig i min egen forskning. Att ge vetenskaplig forskning ”liv” kan vara svårt, men också givande. FOTO © Johan Ljungqvist

Samtidigt som jag genom källkritik och vetenskapliga metoder kan försäkra mig om att jag uppnår så mycket ”sanning” och ”fakta” som möjligt, måste jag beakta detta. Min historia, även om den är vetenskaplig och grundad på fakta, kommer att utgöra enbart en av troligtvis tiotals om inte hundratals historier om det jag skriver om. En stor del av ”ansvaret” överlåts oberoende till läsaren, texter har nämligen alltid mycket tolkningsutrymme, åtminstone om vi jämför med andra sätt att levandegöra historia.

De senaste åren har jag bekantat mig mycket med några sådana sätt. Jag har tänkt på det i min egen forskning då jag gärna vill ta steget utöver enbart text även där, men särskilt då jag via andra projekt kommit i kontakt med olika sätt att både visualisera och dramatisera historia.

Det projekt som blev en stor ögonöppnare för mig var teaterprojektet Mauno Koivisto – Täkters President, där jag fick förmånen att bli manusförfattare. Vi skulle berätta historien om en president, en människa som levt och verkat för enbart några år sedan. Hur skulle vi kunna göra det ärligt, sanningsenligt, etiskt och respektfullt, samtidigt som jag genom min position som historiker hade vissa önskemål och krav på slutprodukten?

Att göra teater av historia ger möjlighet att både berätta, problematisera och förklara, samtidigt som publiken kan ges verktyg att ifrågasätta och se historia på ett nytt sätt. På bilden pjäsen Mauno Koivisto – Täkters President och en scen om president Koivistos uppväxt och arbete i Åbo hamn som ung. FOTO © Chris Senn

För ja, jag såg stora möjligheter i att levandegöra närhistoria på en teaterscen, men jag såg också risker, och framförallt ett stort ansvar. Historien skulle berättas i text och bild, i ljud och ljus, i föremål och omgivningar och i rörelser och stämningar. Berättelsen på scen skulle komma att väcka tankar och känslor, upplevas och spelas upp i nuet.

Tack vare min utbildning hoppades jag ändå att jag skulle kunna beakta risker med att göra teater av historia, att ge berättelsen liv på ett mångdimensionellt sätt. Att regissören tänkte lika blev en stor lättnad. Vi berättar inte en sann historia, vi presenterar olika människors minnen av det förflutna, minnen som står i konflikt med varandra, men som ändå kan anses vara subjektivt sanna för den person som kommer ihåg dem. Det ger förhoppningsvis publiken, eller historiekonsumenten om vi så vill, möjligheten att både förstå det förflutna bättre och kunna ifrågasätta och kritisera det.

Jag vill påstå att många berättelser tjänar på att få liv. Dessutom tror jag att intresset för historia kan gynnas av det, och tanken om ett enda sant förflutet kan ifrågasättas. Att vi levandegör historien, och i sammanhang som teater samtidigt förenklar det förflutna, har givetvis sina risker, men frågan är om vi inte vinner mer än vad vi riskerar förlora.

År 2014 uppmärksammades 300-årsminnet av Slaget vid Rilax i Hangö och Bromarv. Sjöslaget rekonstruerades och spelades upp till sjöss. Historia kan levandegöras på många sätt. FOTO © Christoffer Holm

I en tid av fake news och minskade resurser för historieundervisning, men också i en tid med ett ökat intresse för underhållande populärvetenskaplig historia, kanske professionella historiker måste börja spela på en annan spelplan vid sidan av den akademiska. Genom att påverka den populärvetenskapliga spelplanen, där historien oftast levandegörs, kan vi leda människors historieuppfattning mot den sunda kritiska förhållning vi borde ha mot olika historier som problemfritt presenteras som fakta i dagens samhälle.

Oberoende om vi skriver vetenskapliga artiklar, gör film, skriver barnböcker, firar historiska jubileer eller dramatiserar historia genom teater, påverkar vi historieuppfattningen hos allmänheten. Verktygen är många, och enligt mig lönar det sig att professionella historiker vill, vågar och kan använda dem alla.

Skribenten är doktorand i Allmän historia och skriver sin avhandling om konsekvenserna av en fabriksnedläggning i Finland år 2012. Vid sidan av sin forskning har Christoffer skrivit manus till en teaterpjäs och arbetar även med manus för en dokumentärfilm med historiskt tema.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.