Av: Johanna Ilmakunnas, biträdande professor i Nordisk historia
Under de senaste månaderna har så gått som alla akademiker – i ordets bredaste bemärkelse – fått anpassa sig till en ny hybridtillvaro. Efter att ha jobbat tio år på distans har jag glatt mig över att så många ofta mentala förhinder för distansarbete och distansdeltagande har grusats på grund av covid-19. Möten och samarbete på distans har varit vanliga för många internationellt aktiva forskare redan länge, även om kanske inte lika vanliga inom ens eget universitet med ens närmaste kolleger innan det blev ett måste.
Konferenser, disputationer och öppna föreläsningar, traditioner och kutymer i hjärtat av vetenskapligt arbete och forskartillvaro, blev inställda, flyttades och anpassade sig från och med mars 2020. En del av konferenserna har skjutits fram till 2021, några även till 2022. Många har organiserats online som webinarier, likaså enstaka föredrag. Detta öppnar helt nya möjligheter för genuint globalt vetenskapligt deltagande och flöde av nya forskningsrön, idéer och tankar när man kan delta oberoende av tid och plats.
Other Things: Materiality and the Empire, 1600–1850, en av de många seminarier som flyttades online på grund av covid-19
Synnerligen väl passar föredrag och för konferenser centrala key note-tal för distansdeltagande. Men konferenser är mycket annat än att hålla sitt föredrag och lyssna på andras tal. Det gäller också att i konferenser samla erfarenheter, upprätthålla gamla nätverk och skapa nya kontakter, att lära sig tyst kunskap om akademiskt arbete och att vara en forskare. Detta kan mycket svårligen göras online. Att vi i framtiden reser endast för att hålla ett föredrag är ohållbart, men att slopa resor till konferenser helt eller att göra det mycket sällan kan betyda att de väsentliga, inspirerande och nyskapande kontakterna mellan forskare – mellan människor – inte kan florera så fritt som de förtjänar. Jag är synnerligen orolig för doktorander och unga postdoc-forskare, till vilka vi äldre forskare under konferenser borde kunna presentera kolleger från när och fjärran eller rikta ett uppmuntrande ord efter kanske det första internationella föredraget. Detta sker ofta under pauser och andra luckor i programmet och kan inte odlas online på samma smidiga och vänliga sätt som på plats.
Sedan mars har jag också hunnit delta i fyra disputationer i Finland och i Sverige som handledare, som medlem i betygsnämnden och som betygsnämndensordförande. På våren och sommaren deltog så gott som alla deltagare, inklusive disputanden, opponenten och kustos hemifrån från mycket varierande förhållanden. Det krävs mycket för att kunna koncentrera sig på distans, men lyckades förvånansvärt bra och alla parter kunde njuta av högklassig vetenskaplig diskussion, vilket disputationer ju brukar vara.
Den 4 september 2020 disputerade Robert Louhimies inom nordisk historia vid Åbo Akademi på en avhandling Mellan Mercurius och Mars: Finska Ångfartygs Aktiebolagets krav på ersättning för förlorade fartyg i första världskriget 1914–1974. Disputationen flyttades från mars till september och var en hybridevenemang där disputanden, opponenten, kustos, digimentor, några deltagare och betygsnämnden (utom ordföranden som deltog på distans) var på plats, medan andra åhörare deltog via Zoom. Foto: Maria Sundström.
Att kunna delta på distans som åhörare i en disputation som man av olika skäl annars inte kan delta i, gör vetenskap mer tillgängligt än någonsin tidigare. Men enligt min mening förlorar vi också mycket av det som är värdefullt i den nordiska offentliga disputationstraditionen. En disputation kan ses som en övergångsrit, en performans och en högtidlig avslutning till ett mångårigt och krävande arbete. För disputanden och åhörare är det spännande att se vem som värderar tillfället med sin närvaro, var i salen sitter handledare, professorer, kolleger, familj och vänner. Särdeles betydande är naturligtvis stämningen mellan disputanden och opponenten, vilket ofrånkomligt är annorlunda när man sitter på distans vid en skärm i sitt arbetsrum, vid köksbordet eller nära varandra i ett auditorium vid universitet.
Ändock vill jag ogärna se att vi skulle gå tillbaka till disputationer – eller key note -tal i konferenser för den delen – som inte skulle streamas. Även här bjuder hybridmodellen kanske den mest fungerande och en för öppen vetenskap gynnande lösning.
Men att banda in och lagra disputationer, är det väldigt nödvändigt undrar jag – tänk bara på hur mycket energi det tar att lagra allt som vi laddar upp i molntjänster. Det finns något fascinerande också i disputationers efemära natur. Disputationsakten är unik och kan inte omspelas, medan doktorsavhandlingen och disputanden lever vidare sina vetenskapliga och akademiska liv.