Av: Laura Hollsten, universitetslärare i Allmän historia
Då kapten Petter Claesson passerade Öresundtullen på vägen från Amsterdam till Åbo i juli 1774, deklarerade han bland annat tobak, kryddor, färgämnen och papper i tullen. Tobak, kryddor och färgämnen är ofta förekommande produkter i Öresunds tullregister över varor på väg till Åbo. Men utöver dessa tullade Claesson också 50 skålpund (ca. 21 kilo) kvicksilver. Även om kvicksilver inte var en lika vanlig handelsvara som tobak och kryddor, betraktades kvicksilver som en nödvändig substans med många användningsområden på 1700-talet.
Kvicksilver har på grund av sin levande karaktär – kvicksilver är en översättning av latinets argentum vivum – fascinerat människor mera än någon annan metall med undantag av guld och silver. Kvicksilver är ett grundämne som framställs ur mineralet cinnober. Då cinnobern upphettas frigörs kvicksilvret som ånga som sedan kyls ner och tas till vara som vätska. De viktigaste kvicksilveravlagringarna i 1700-talest Europa var i Idrija i hertigdömdet Carniola i det habsburgska riket (i nuvarande Slovenien), Almadén i Spanien och Monte Amiata i Italien. Kvicksilvret blev på 1500-talet en viktig global handelsvara som transporterades i stora mängder över Atlanten från Spanien till Nya Spaniens silvergruvor där det användes i framställningen av silver.
Kvicksilvertransport vid mitten av 1700-talet. Målning, Idrija Municipal Museum Collection.
Kvicksilvret som kom till Åbo härstammade oftast från gruvan i Idrija. Det transporterades från gruvan till häst längs stigar till hamnarna i Venedig och Trieste varifrån det skeppades till Amsterdam som var Europas centrum för kvicksilverhandel på 1700-talet. Största delen av skeppen som transporterade kvicksilver till norra Östersjöområdet hade Sankt Petersburg som destination men flera seglade till Stockholm eller Åbo. Till norra Östersjöområdet kom kvicksilvret genom Öresund där varorna tullades. Av de ca. 130 skepp som under 1700-talets lopp passerade Öresundtullen på väg från Amsterdam till Åbo transporterade 32 kvicksilver. De transporterade mängderna varierade från 2,5 till 60 skålpund.
De stora fartygen stannade vid Bäckholmen eller åmynningen och lasten transporterades till staden på pråmar längs Aura å där lastbryggorna och förråden låg. Kvicksilvret kunde vara packat i lädersäckar som placerats i tunnor som i sin tur packats i träkistor. Efter mitten av 1700-talet började man använda flaskor och behållare av järn. Väl inne i staden kunde de inkomna varorna, inklusive kvicksilvret, säljas till minuthandlare och affärsidkare.
Vad hände med kvicksilvret i Åbo? En del av det gick till apotek och lasarettet, en del gick till spegeltillverkare och guldsmeder. Kungliga akademins professorer använde kvicksilver i sina experiment men det är inte känt om de köpte vara på apotek – kungliga akademien fick ett eget apotek 1755 – eller om använde andra kanaler. Kvicksilver har också använts inom alkemin men i det sena 1700-talets Åbo var det mera sannolikt att akademiens professorer använde kvicksilver i sina kemiska experiment.
Den vanligaste medicinen som innehöll kvicksilver var gråsalva, en blandning av metalliskt kvicksilver och ister, ibland även smör, talg och såpa. Salvan användes utvärtes mot löss och mask. Kroppen gneds in med den och effekten kunde förstärkas genom att patienten fick sitta i en tunna som värmdes upp underifrån (den så kallade rök-kuren som upprepades under flera dagar). Kvicksilver användes också mot lepra, som laxermedel och i samband med koppympning. Framför allt användes kvicksilver för att behandla syfilis. Methodus mixta där kvicksilver användes både invärtes och utvärtes var en populär vårdmetod. Att patienter rekommenderades inmundiga kvicksilver berodde på att det stimulerade salivbildningen, vilket ansågs rena kroppen. Kuren gick under namnet salivation eller dregelkur, beskriven till exempel i läkaren Johan Linders (senare känd som Lindestolpe) Den smittosamma sjukdomen Franzoser och Salivation eller Dregelkuren (1713).
I Åbo behandlade distriktsläkare (från 1765 professor i medicin) Johan Haartman (1725–1787) syfilispatienter med baron von Svietens brännvin. I Haartmans läkarebok av 1765 skriver han
Denna sjukan [Franska Kopporna] kan wäl ibland lätt nog i början hjelpas med det af Herr Assess. Darelius i Sokn-Apotheket under N:o 12 meddelta herr Bar. v. Svietens Mercurialbrännewin; men för de mångfalliga tilfälligheter, som därwid tilstöta, må des wård hälre i tid Lazaretterna etc. updaragas.
Kvicksilverbrännvinets namn åsyftar den holländska läkaren och apotekaren Gerard van Swieten (1700–1772) som utvecklade den populära syfilismedicinen Liquor Swietenii som innehöll kvicksilversublimat. De ”mångfalliga tillfälligheter” som Haartman hänvisar till kan ha att göra med att kvicksilvermedicinerna var svåra att docera och biverkningarna kunde vara elakartade: dålig andedräkt, sår och svullnader i munnen, tandlossning, svettning, många slag av magbesvär, irritabilitet och hallucinationer, darrningar och ryckningar, listan är lång.
Steven Blankaart, Die belägert und entsetzte Venus, das ist chirurgische Abhandlung der sogenanten frantzossen, auch spanischen Pocken-Kranckheit, Drüpper, Sjankert, Klap-Ohren, etc. und andern sich dabey findenden Zufällen (1690). Wellcome collection.
Professorerna och vetenskapsidkarna vid Kungliga akademien var intresserade av hur kvicksilver reagerade med andra ämnen och hur det fungerade vid olika temperaturer. Många sysslade med kvicksilver i sitt arbete, till exempel Johan Leche (1704—1764) kring mitten av 1700-talet och Johan Gadolin (1760—1852) senare i seklet. Professor i medicin Leche, som gjorde regelbundna väderobservationer, hade lärt sig att tillverka termometrar. I artikeln ”Ytterligare försök att utröna kvicksilvrets förhållande, i anseende till rymden, i hetta och köld” (1758) redogör han för hur kvicksilver fungerar i olika förhållanden. Kemiprofessorn Gadolin gjorde anteckningar om kvicksilvrets egenskaper, kanske med tanke på laboratorieövningar, och även han berättar om sina erfarenheter med kvicksilvertermometrar. Akademiens dissertationer visar också att experiment med kvicksilver utfördes.
Kvicksilvrets upplösande egenskaper gjorde det populärt i olika hantverk. Guldsmeder och spegeltillverkare behövde kvicksilvret till amalgamfoliering (amalgam = blandning mellan kvicksilver och andra metaller). En yta som skulle förgyllas beströks först med en blandning av guld och kvicksilveramalgam och upphettades sedan tills kvicksilvret avdunstade. Proceduren måste ofta upprepas flera gånger för att det önskade resultatet skulle uppnås. Då en spegel tillverkades lades en tunn tennfolie på glaset som sedan ströks med kvicksilver som kemiskt förenades med glaset.
Spegel från 1700-talets mitt. Nordiska Museets samlingar, Stockholm.
Flera framstående guldsmeder verkade i Åbo och det vara bara här som speglar tillverkades i 1700-talets Finland. En av spegelfabrikörerna var Pehr (Petter) Floding som hade flyttat till Åbo från Stockholm och beviljades privilegium för att tillverka speglar 1784. Han är intressant i och med att hans namn också dyker i medicinalverket Collegium medicums protokoll. Collegium medicum förbjuder Flodin att utan en läkares uppsikt vårda patienter med en medicin som han framställt i syfte att bota kräft- och rötsår. Kan det vara möjligt att Floding, som i egenskap av sitt yrke haft tillgång till kvicksilver, utvecklat en medicin med kvicksilver som ingrediens?
Den franska läkaren Jacques Tenon utgav år 1806 verket Mémoire sur les causes de quelques maladies qui affecte les chapeliers som handlar om orsakerna till hälsoproblem bland hattmakare. Hattarna på 1700-talet var oftast filthattar, tillverkade av antingen ull eller djurhårsfilt. I framställningen blöttes hår av bäver eller hare i en lösning av kvicksilvernitrat som bidrog till att håren filtades ihop bättre. Metoden har i Europa tillskrivits franska hattmakare som var hugenotter. Många flydde från Frankrike på grund av förföljelse på 1600-talet. Då hugenotterna etablerade sig i bland annat England och Danmark, ett hundratal även i Sverige, hade de med sig metoden att använda kvicksilver i framställandet av hattar, kallad secretage eller på engelska carrotting eftersom behandlingen gjorde materialet orangefärgat. I Åbo arbetade i slutet av 1700-talet sex hattmakarmästare med sina gesäller och lärlingar. Enligt hattmakargillets föreskrifter skulle en mästaraspirant lära sig tillverka tre slags hattar, en helkastor (bäver), en demikastor (delvis bäver) och en yllehatt. På basis av källorna kan man sluta sig till att hattmakarna i Åbo oftast tillverkade hattar som benämndes enkla, vilket innebar ylle- eller ”halvbäverhattar”. Källorna berättar inte om kvicksilver användes i hattverkstäderna.
Hantverkarna utsattes, särskilt då kvicksilvret upphettades, för farliga ångor. Guldsmedernas, spegeltillverkarnas och hattmakarnas hälsoproblem var kända men togs knappast på stort allvar. Bernardino Ramazzini (1633–1714) noterar i Europas första bok om arbetsrelaterade sjukdomar De Morbis Artificum Diatriba (1700) att spegelmakare i Venedig led av förlamning och andra krämpor, och att de i speglarna som de tillverkade kunde betrakta sin egen dystra uppsyn, resultatet sitt lidande. Ett av förgiftningstillstånden var erethism, som kännetecknades av långvarig värk i kroppen, darrningar, försämrat minne, koncentrationssvårigheter, depression och sömnbesvär.
Kvicksilver kan inte brytas ner utan det ansamlas i marken och i levande organismer. En del av kvicksilvret från Amsterdam kom aldrig fram utan rann ut i havet vid skeppsbrott, till exempel bland lasten ombord på Vrouw Maria som förliste 1771 utanför Nagu fanns 120 kg kvicksilver. Kvicksilver rann ut från verkstäderna och lagrades i marken eller hamnade i Aura å medan kvicksilvret från mediciner ackumulerades i människors kroppar.
Kvicksilver förekom i mediciner ännu långt in på 1900-talet. Inom tandvården introducerades kvicksilver i Frankrike i mitten av 1800-talet. År 2017 har EU ratificerat Minamatakonventionen om kvicksilver som ska skydda människor och natur genom att begränsa eller helt få bort utsläpp och användning av kvicksilver.