Av: Christoffer Holm, doktorand

De senaste tio åren har otaliga företag, föreningar och andra samhällsaktörer i Finland firat 100 år av verksamhet. Många av dem grundades kring eller kort efter Finlands självständighet år 1917. Det var en naturlig utveckling i det nyblivet självständiga landet. Nya institutioner behövdes och flera företag såg möjligheter i ett friare, mer entusiastiskt och mer tillväxt- och västfokuserat samhällsklimat. 

Men även om Finland på många sätt förändrades och tog sina första steg som autonom stat hade många samhälleliga aktörer givetvis existerat även innan 1917. Mycket var visserligen begränsat av det ryska väldet och samhällsmaskineriet var hämmande. Ekonomin var svag och befolkningen liten. Efterfrågan på produkter och tjänster, eller kunskap och nyheter, var heller inte lika stor som den skulle bli under 1900-talet. 

Allt det här hade ändå ingalunda hindrat vissa samhällsfunktioner från att blicka framåt, att inleda sin verksamhet och kämpa vidare genom förryskning och en inskränkande samhällsatmosfär. En av aktörerna som hade uppkommit under den här tiden och dessutom överlevt ekonomiska svackor, krig, olyckor och illvilja var en liten svenskspråkig tidning i staden Åbo: Åbo Underrättelser, även känd som ÅU.

Som ett resultat av den svenska tiden fram till 1809 och de starka kopplingarna till det svenska riket hade Åbo länge varit den östra rikshalvans viktigaste stad. Ännu i början av den ryska tiden var Åbo huvudstad i storfurstendömet Finland, en status som dock snart skulle förloras. Vid ÅU:s grundande år 1824 hade huvudstaden drygt tio år tidigare flyttat till Helsingfors, men Åbos svenska arv var fortsatt starkt. Förutom många viktiga samhällsinstitutioner hade staden också flest dagstidningar i landet, trots att det totala antalet i Finland ännu kunde räknas på fem fingrar. Åbos historiska band västerut skapade givetvis en starkare grund för en ny svenskspråkig tidning. Den rollen skulle försvagas över tid, men genom alla förändringar bestod den lilla tidningen.

I år, 2024, är det alltså 200 år sedan Åbo Underrättelser grundades, en anmärkningsvärd ålder för en institution i det nästan 100 år yngre självständiga Finland. I början av januari firades det officiella jubileet med start på den officiella födelsedagen den 3 januari. Jubileet uppmärksammades med fest och publika evenemang, samt med en 200-årshistorik som undertecknad hade fått äran att sammanställa tillsammans med kollegorna Emil Kaukonen och Rasmus Marjanen, samtliga tre doktorander i historia vid Åbo Akademi. 

För mig var projektet både personligt och intressant, men även krävande. Min bakgrund som journalist på flera dagstidningar – även några månader på ÅU – samt det stora samhällsintresse som hänger ihop med historieintresset, gjorde det självklart att tacka ja till uppdraget att skriva historiken. Utan att göra det som ett teamarbete skulle det ändå inte ha lyckats, och allra minst ha resulterat i ett sådant verk som det sist och slutligen blev. 

På ett drygt år skulle två sekler av historia sammanställas. Det krävde en djupdykning i protokoll och annat skriftligt material och ingående intervjuer med personer som varit en del av och stått ÅU nära under de senaste 70 åren. I dem fick vi höra om allt från ”stugmannen” och ”Åbosjukan” till tryckeribränder och digitalisering. 

Utöver det innebar projektet en omfattande jakt på bildmaterial och en massa andra ledtrådar från både nära och fjärran, i litteratur och olika arkiv. Flera anekdoter hittades där, bland annat den kända ÅU-intervjun med president Mauno Koivisto från år 1984, då Koivisto myntade uttrycket ”lämlar” för att beskriva journalister, något som gav ÅU synlighet och irriterade journalister över hela landet.

Som historiker jobbar man ofta med att sätta händelser i sammanhang, blicka framåt och bakåt från olika nedslag i det förflutna och framför allt förklara skeenden, processer och strömningar över tid. I ÅU-projektet var det ändå en utmaning att lättfattligt men heltäckande nå och förmedla utvecklingen av tidningen under samtliga 200 år. Det krävde dessutom en blick bakåt från grundandet och en ständig blick utåt från tidningen, staden och regionen den hade verkat i. 

För mig är det självklart att historia ska sättas i ett sammanhang. Så framkommer betydelsen av det förflutna tydligare och vi förstår på riktigt hur vi kommit till var vi är i dag. I detta fall skulle tidningens interna historia, inklusive tillhörande bolags- och tryckeriverksamhet, placeras i en större kontext. Det innebar en blick på den samtida utvecklingen inom hela det finlandssvenska mediefältet med fokus på södra Finland, liksom en blick på händelser i hemstaden Åbo. 

Även om ”livet är lokalt”, såsom ÅU profilerat sig själv de senaste decennierna, har världen redan länge dessutom varit global. För ÅU-historikens del innebar det att lägga ÅU och Åbo i en både nationell och internationell kontext. Påverkan av världsekonomi och internationella konflikter var det mest påtagliga, men med åren har allt fler internationella fenomen och utvecklingar haft sin inverkan på det lokala. All denna kontext och två sekler skulle alltså bli en sammanhängande historia, inom två pärmar. Det resulterade i en bok som förutom om ÅU även berättar om Finlands första bil, krimkriget, coronapandemin och Åbos egen legendariska musikfestival, Ruisrock.

Att göra just detta var kanske det som sporrade mig mest i projektet. Berättelsen om ÅU blev en berättelse om Åbos och omgivande Åbolands historia, hela Finlands och den finlandssvenska medievärldens historia, med blickar ut i världen, under drygt 200 år. 

Under dessa år har mycket förändrats, men ÅU har alltid funnits där. Sådana aktörer i samhället tror jag att vi ska lägga lite extra fokus på. I dagens värld blir kontinuitet nämligen allt ovanligare, både i människors vardag och i samhället i stort. Traditioner bryts, politiska strömningar ändrar riktning allt snabbare, beslut rivs upp och till och med vår vardag kan på kort tid förändras stort, i en alltmer mobil, digital och global värld. Det kan i förlängningen påverka hur vi ser på och förstår historia, hur vi uppfattar vår omgivning och samhällets utveckling, kanske till och med hur vi tolkar oss själva. 

Exempelvis dagstidningar som levt kvar länge har därför en viktig roll i vårt samhälle. De har varit budbärare över decennier och generationer. ÅU:s och flera andra finlandssvenska dagstidningars ålder ger perspektiv, även för en historiker. Nya kontexter formas och vissa samband framgår starkare då man blickar på en så lång period av historia. Varje gång en historiker tar sig an ett nytt projekt kommer det oundvikligen med en viss förförståelse, endera direkt sakkunskap eller annan kunskap eller erfarenhet som påverkar och leder in en i projektet på ett visst sätt. Så var det även med ÅU-projektet, säkert för hela teamet, men en historia på 200 år gjorde kanske trots allt att vi var mer öppna för nya perspektiv. 

Varje projekt lär också massor. En av många överraskningar och lärdomar för mig i ÅU-projektet var hur nära tidningen varit att läggas ner genom åren, oftast just på grund av yttre faktorer, samhällskontexten. Tidningen skulle ha kunnat läggas ner redan vid Åbo brand 1827, på grund av rysk censur under sent 1800-tal, i kölvattnet av inbördeskriget 1918, på grund av konkurs under 1930-talet, och igen i och med hotande konkurs under både 1960- och 1970-talet. Därefter har ägarnas stöd och framgångsrika investeringar i bland annat kabel-tv-bolaget Åbo Kabeltelevision, annonstidningar, systertidningen Pargas Kungörelser och mindre mediesatsningar hållit tidningshuset och ÅU flytande.

Efter allt detta står ÅU här i dag som Finlands äldsta dagstidning, en av världens äldsta fortfarande verksamma tidningar, och som en överlevare. Redan på 1970-talet hörde ÅU till de 50 äldsta tidningarna i världen. Sedan dess har flera av dem försvunnit.

Med 200 år av historia har ÅU mycket att luta sig tillbaka på: ett arv, otaliga erfarenheter och en stark identitet. Trots det är framtiden minst lika osäker som den har varit under otaliga decennier tidigare. En av få saker vi kan vara säkra på är att förändringarna kommer att fortsätta. De senaste decennierna har datorisering och digitalisering omformat det mesta i samhället. Särskilt under 2000-talet har utvecklingen varit enorm.

Risken för att fastna i gamla mönster finns trots det. Samtidigt finns det en efterfrågan på både det traditionella och det moderna. Att jämföra i går och i dag är därtill svårt. Så kallad anakronism i mediehistorien är ett vanligt snedsteg, att man bedömer förflutna tider utifrån dagens verklighet, eller tvärtom. Medielandskapet har ändrats så snabbt att det förra decenniet under inga omständigheter ska bedömas utifrån vad vi vet och hur vi lever i dag. Hur människor konsumerar nyheter har ändrats snabbt och omvälvande. Samtidigt har tidningsbranschen alltid varit ganska traditionell och långsam att reagera på förändring i samhället. 

För att överleva måste tidningsbranschen hålla sig alert och relevant. Det är ytterligare en lärdom från ÅU-projektet och från min tid som journalist, men säkert något som även många läsare kan sätta sig in i. Det här gäller dessutom ingalunda enbart tidningsbranschen.

En av riskerna är att en tidning i dagens hektiska nyhetsvärld enbart förmedlar och inte förädlar information. Tidningarna måste ha kvalitetsjournalistik för att överleva, och säkerligen vara öppna för förändring, men även bevara sina ideal från tidigare decennier. Branschen måste också bevisa att pålitlig journalistik behövs. Många nya källor till nyheter och information är långt ifrån lika pålitliga som de traditionella medierna. Det här är något som både historiker och andra akademiker liksom samhället överlag kämpar med. Tidningar har en viktig roll för att förmedla trovärdig kunskap, även som ett komplement till det akademiska fältet, som motvikt till information via andra mindre seriösa flöden.

Risken för att nya medier tar över och att unga inte intresserar sig för de traditionella mediehusens produkter är ett hot. Ekonomi, artificiell intelligens, politik och fortsatt digitalisering påverkar. De närmaste tiotal åren kommer att visa vad som sker, och då vi följer den utvecklingen lönar det sig alltid då och då att tänka och blicka bakåt. Aktörer som ÅU ger behövlig kontinuitet till samhället, och att sätta sig in i en sådan historia ger förhoppningsvis nya perspektiv på samhälle och historia, kanske till och med på vår framtid. 

 

En del av texten är hämtad ur den färska historiken Äldst i Finland men aldrig gammal som berättar om tidningen Åbo Underrättelsers 200-åriga historia. Historiken är skriven och redigerad av Christoffer Holm. Emil Kaukonen har fungerat som medskribent, arkivassistent och bildredaktör medan Rasmus Marjanen stått för en del av intervjuerna.

 

Källor och fortsatt läsning:

Holm, Christoffer: Äldst i Finland men aldrig gammal. Åbo Underrättelser 200 år. ÅU Media: Åbo & Libraria: Hangö, 2024. 

Karlsson, Svenolof (red.): Lämlar. Ekenäs Tryckeri: Ekenäs, 1998.

Landgren, Walter Lars-Folke: “Den finländska tidningspressen som samhällsspegel under 1900-talet”, Historisk tidskrift för Finland 102:2 (2017), s. 286–294.

Railo, Erkka & Oinonen, Paavo: “Mediasta historiaa” i verket: Media historiassa, red. Erkka Railo & Paavo Oinonen. Turun historiallisen yhdistyksen referee-sarja, Historia mirabilis 9. Painosalama Oy: Åbo, 2012, s. 7–24.

Tommila, Päiviö & Salokangas, Raimo: Sanomia kaikille. Suomen sanomalehdistön historia. Oy Edita Ab: Helsingfors, 1998.

Torvalds, Ole: Nya blad i 150 vårar. Förlags Ab Sydvästkusten: Åbo, 1974.

 

Christoffer Holm är doktorand i allmän historia och forskar i nedläggningen av och strukturomvandlingen efter stålverket Koverhar i sydvästra Finland år 2012. Vid sidan av avhandlingen arbetar han som manusförfattare, frilansskribent och redaktör på förlaget Libraria.