Av: Ann-Catrin Östman, äldre universitetslektor
På vintertinget år 1814 ställdes Dragsfjärdsbönderna Isak Johansson och Isak Isaksson till svars för olaga hysande. På sina gårdar hade de gett uppehälle och arbete åt två drängar, som bägge kallade sig för Christian. Det hade kommit till myndigheternas kännedom att männen hade flytt livegenskap och hårda villkor i Baltikum. Idag skulle vi kalla dem papperslösa eller irreguljära migranter.
Till sitt försvar framhöll de anklagade att de hade velat hjälpa ynglingarna, som ”vid sin ankomst varit så nakne och utsvaltne at Svaranderne af medlidande emottagit dem i sitt hus”. Inför rätta urskuldade bönderna sig genom att påpeka att drängarna hade sagt sig komma från Lovisa stad och Ingå socken. Men även detta kunde ha renderat bönderna böter, eftersom dessa inte hade låtit mantalsskriva nykomlingarna.
Husbönderna hade angivits för olaga hysning, en handling som var straffbelagd enligt de svenska lagar som gällde i storfurstendömet. Det här var ett gammalt förbud och det förnyades bland annat i legohjonstadgorna. I storfurstendömet gällde reglering från den svenska tiden och redan i den andra paragrafen i legostadgan från år 1805 stipulerades om böter på sex riksdaler, trettiotvå skillingar för den ”som tjenstlöse hyser och söker at underhålla”.
Legohjonsstadgan från år 1805. BIld: Ann-Catrin Östman.
Från 1810- och 1820-talet finns det exempel på att denna reglering användes som ett led i arbetet med att upprätthålla de yttre gränserna. Efter år 1809, då Finland blev en särförvaltad del av det ryska imperiet, kunde representanter för den nya överheten ålägga de lokala och regionala myndigheterna att efterspana papperslösa migranter från bland annat Estland. Upprepade gånger cirkulerade påminnelser om förbudet mot olaga härbärgerande i samband med efterlysningar av så kallade överlöpare eller av sådana som hade rymt från den ryska armén.
De som anklagades för att ha hjälpt de livländska karlarna – så kallades esterna ofta i de samtida dokumenten – kunde försvara sig på olika sätt. En rusthållare i Bjärnå framhöll att de härbärgerade hade sagt sig vara i sjönöd och bett om hjälp, medan bonden Mattsson på Hitis framhöll att han ofta besöktes av sjöfarande och att han inte kunde anmäla dem alla.
I nutida svenskt språkbruk avser ordet hysa ofta att en person bär på känslor av något slag. Under 1800-talet hade ordet en konkret betydelse och i finskan förefaller verbets konkreta innebörd ha bibehållits i en större omfattning. Termen ingick i reglering som ofta kungjordes och det är antagligen därför som verbet också har en finskspråkig form – hyysätä.
År 1816 gavs en förordning om straff för de personer som hyste passlösa, rymlingar och livegna. Förutom den bötessumma som angavs i legostadgan skulle den som ”begagnade” rymlingars arbete även betala dagsverkslön åt sådana som hade gått miste om arbetsinsatser: ”för hvarje dag, han den förrymde eller oförpassade personen hos sig hyst samt af dess arbete sig begagnat; och kommer denna ersättning att tillfalla den, som genom en sådan lifegen Persons rymning och saknaden af dess arbete blifwit lidande”.
Att det förelåg förbud mot hysande kommunicerades kraftfullt i storfurstendömet år 1827. Under sommaren kungjordes en kejserlig förordning där förbudet ”emot löst och oförpassat folks hysande” från år 1816 förnyades. Prästerna ålades att från predikstolarna påminna om straffen för dem som hyste rymlingar och även om den belöning som ”tillkommer dem, hvilka sådana förrymmare gripa”.
Karta över Stensböle gårds ägor, Borgå. Bild: Svenska litteratursällskapet i Finland.
Det är få studier som har fokuserat på olaga hysande. Det förefaller dock ha varit rätt vanligt att rörliga personer sågs som en arbetskraftsresurs och härbärgerades för kortare perioder. I texter som nu är under arbete i vårt forskningsprojekt om förvisningar kommer temat att tangeras. Det vi kan se är att förbudet kom att användas då myndigheterna efterspanade sådana som skulle förpassas – förvisas, utlämnas eller utväxlas.
För tillfället arbetar jag på en studie om hur estniska män förpassades från skärgårdsområden i östra Nyland. En del av dem som hade gett uppehälle åt sådana som saknade orlovssedel dömdes till böter. Det finns också exempel på att torpare sågs som ersättningsskyldiga och ålades att ersätta den härbärgerades överhavande i det estniska guvernementet.
I de förhörs- och rättegångsprotokoll som härrör från dessa förfaranden finns även exempel på sådana som vill hjälpa de förvisade. Då drängen Johan Johansson som hade vistats några år i Borgå förpassades till hemorten ville änkan Hedvig Öholm så fort som isläget bara tillät, ”med första öppet vatten”, låta översända den innestående lönen.
Bygger på följande:
Östman, Nyanlända ester på 1820-talet: reglering, förhör och förpassning In- och utflytningens omfång, begränsningar och möjligheter. Genealogiska förbundets seminarium 14.9.2024 (föredrag).
Östman, “Estniska överlöpare i Finland på 1810-talet”, Historisk tidskrift för Finland 108:3 (2023).
Johanna Wassholm & Ann-Catrin Östman, ”Förrymda ryska soldater i storfurstendömet Finland 1808–1818. Retorisk användning av känslor i kommunikationen mellan överhet och undersåtar.” Godkänd artikel Historiallinen Aikakauskirja 2025.
Ann-Catrin Östman (FD), är äldre universitetslektor i historia vid Åbo Akademi. Hon är verksam inom projektet ”Vågor av förvisning – reglering och praktiker i norra Europa ca 1450–1900”, som finansieras av Finlands Akademi och Svenska kulturfonden.