I morse möttes jag av upprörda kolleger vid kaffebordet i Högskolan Dalarna: demonstranter hade attackerat en buss med flyktingar som anlänt till Lahtis. Finlands regering var snabb att fördöma angreppet. Det är lovvärt men det som skrämmer är den laddade historiska symboliken som en av demonstranterna manifesterade genom att klä ut sig i Ku Klux Klandräkt – Finland Anno 2015!?!
Under de senaste veckorna har två demonstrationer mot flyktingarna använt sig av ett – xenofobiskt – politiskt historiebruk i Finland. I Torneå anspelade man på det heroiska kriget och bevarandet av Finlands självständighet, i Lahtis på idén om oövervinnliga barriärer som sägs skilja oss (vita) från dem (svarta).
En person som bär den vita dräkten som döljer ansiktet anspelar på en organisation och en ideologi som vill dra gränser, som motsätter sig det öppna samhället och propagerar för en ghettoifiering av det som är avvikande och främmande. Etnisk renhet (vad är det?), försvar av ”våra” värderingar, ”vår” kultur – vår bekvämlighetssfär. Nej till mänskliga rättigheter, nej till lika möjligheter (och även: samma rättigheter och skyldigheter), nej till det utopiskt kristna (och likväl judiska som islamska) budskapet om medmänsklighet i alla lägen och situationer, i tid och rum.
Historia blir politisk och subjektiv genom att historikern väljer de teman som han eller hon vill lyfta upp. I mitt fall gäller det mitt fokus på såväl 1920- och 1930-talets radikala internationella solidaritetsrörelser som samtalen med muslimska lärda i Ghana om synen på fattigdom. Mitt fokus på radikal solidaritet under ett tidevarv då just män i vita dräkter hängde svarta i USA och brännande kors upplyste natthimlen, då segregation och rasåtskillnad var rådande inte bara i USA utan runt om i världen, får mig nattens händelser i Lahtis att må illa.
Men det räcker inte att jag mår illa och sitter i min lärda kammare. Albrecht Dürer tecknar en allegorisk nidbild av den lärde, försjunken i sina sublima tankar och sitt drömmande till en fjärran värld. Men det gäller att tala ut, även om det gör ont och rubbar mina invanda cirklar. Det gäller att öppet ta ställning och positionera sig. Inte enbart när vi är tillsammans med våra fränden och diskuterar internationell solidaritet på ett abstrakt plan, såsom vi gjorde förra veckan.