Historieanvändning och moraliskt ansvar

Flera aktuella samhällsdebatter har på senaste tiden lyft upp historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. För en historiker är detta stundvis beklämmande, ofta väldigt glädjande men sällan oproblematiskt. Historia kan missbrukas, missförstås och manipuleras. För historia är nämligen, som känt, inte endast ord om forna tider, det är också i allra högsta grad ett retoriskt vapen.

Den politiska demonstration som stannade upp Finland i fredags är ett gott exempel på hur historia brukas för politiska, eller snarare ideologiska, syften i samhällsdebatten. De vars sympatier i den rådande tudelningen inte ligger med arbetarrörelsen har avfärdat den politiska strejken som oansvarslöst gnäll och hävdat att Finland inte byggdes genom att klaga och strejka. I det andra lägret har man försökt korrigera bilden av efterkrigstida konsensusen och lyft fram betydande strejker i nationens historia. På sociala medierna har striden även förts om Förenta staternas president vid början av 1900-talet, Theodore Roosevelt. Eftersom gruppen som meddelade att de är stolta över att arbeta även på fredagen, i motsats till fackföreningarna och demonstranterna, valde att profilera sig med en bild av TR och ett av dennes citat om arbete blev han plötsligt omstridd. I en tid av strida strömmar lösryckta (förvånansvärt ofta påhittade) historiska bevingade ord hittar du alltid någon historisk tungviktare att luta dig mot. En och annan tog till sociala medier och försökte sig på att visa Roosevelts problematiska inställning till arbetsmarknadstvister.

Själv tror jag det är uttryckligen där historikernas insats kan vara mest betydande, korrigera och problematisera förenklande uppfattningar om det förflutna. Detta såg vi ett exempel på under sommaren då frågan om Sydstaternas flagga blossade upp i Förenta staterna efter en terroraktion riktad mot landets svarta befolkning. En ung vit man, borttappad i villfarelser om rasteorier och hatretorik, anföll en historisk svart kyrka och avrättade där nio församlingsmedlemmar, bland dem en delstats senator. Under Sydstatsflaggan, och bland annat Apartheid Sydafrikas flagga, uppmanade den skyldige till raskrig. Dådet skedde i South Carolina, en sydlig delstat som i sin huvudstad, vid stadshuset, flaggar med The Stars and Bars. Tanken att den mördade senatorn Clementa C. Pinckney, liggandes ”lit de parade” vid stadshuset, skulle ha den rasistiska symbolen fladdrande i vinden ovanför var motbjudande för många och plötsligt var flaggans varande eller inte varande en nationell diskussion. Med tanke på det polariserade politiska klimatet i Förenta staterna såg det till en början ut att bli en fruktlös diskussion. Men som en följd av bland annat historikers inlägg i debatten, där de i synnerhet påpekade att Sydstatsflaggan fick sin nuvarande status runt om i Södern som en våldsam och hatfull reaktion mot medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talet, kunde politikerna faktiskt enas. Tidigare hänvisningar till Sydstatstradition och stolthet föll samman då man kunde visa hur denna tradition inte sträckte sig till inbördeskriget utan snarare till rasismens 1960-tal. Med en förvånansvärd beslutsamhet beslöt organisationer, bolag, delstater, städer och diverse andra grupperingar att överge Sydstatsflaggan.

Samma försök att använda historia för att bryta ner rasistiska attityder har använts av många i samband med den nuvarande förödande flyktingkatastrofen. Man har lyft fram krigsbarnen som Sverige välkomnade när nöden var som störst hemma i Finland, man har poängterat hur det gjordes rum för karelare efter kriget, Tyskland (med den tyngsta historiska skuggan) har aktivt profilerat sig som välkomnande, Chile har använt tiden efter Allendes störtande som motivering för att öppna dörrarna. Syftet är gott, därom råder ingen tvekan. Men kritikerna har kontrat med att ifrågasätta de historiska parallellerna och pekat på betydande skillnader. Det är här historikerna bör göra sin röst hörd över det dånande bruset på sociala medier som sparkar den historiska fotbollen vart helst det passar deras ändamål.

Kritikerna har nämligen rätt, för ansvaret vi har i Europa är inte huvudsakligen historiskt utan moraliskt. Vi är inte förpliktade att hindra tusentals flyktingar att drunkna på stränderna till vårt allt starkare befästa Europa för att Sverige tog emot våra föräldrar, mostrar, farbröder, eller syskon. Det är en moralisk plikt att hjälpa. Historia är däremot ett utmärkt verktyg för att illustrera detta moraliska ansvar, för historia är mäktigt. En kollega skrev nyligen, gällande Ungerns inhumana bemötande av flyktingar, att historien kommer att döma de politiska krafterna i de höga salarna i Budapest. På detta sätt kan vi visa hur attityderna vi idag ser inte endast på tågstationer i Budapest, på stränder i Bodrum, eller i övergivna lastbilar i Österrike, utan också hos grannen, i riksdagen, eller rentav i spegeln har historiska förebilder, och sålunda förhoppningsvis framhäva det moraliska ansvaret. För ingen av oss kan uppskatta det ansiktet som stirrar tillbaka genom den historiska spegeln på de som nu nekar flyktingarna den hjälper de behöver.

Om Oscar Winberg

Doktorand i allmän historia vid ÅA. Forskar i modern amerikansk konservatism, välfärds- och skattemotstånd, politik och tv-underhållning. Värd för poddradion Campaign Context: an interdisciplinary election podcast, www.campaigncontext.wordpress.com.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.