Jag minns väl hur jag för dryga 13 år sedan demonstrerade i centrala Helsingfors tillsammans med tusentals, kanske rentav tiotusentals, andra finländare mot George W. Bushs avsikter om att avsätta Saddam Hussein med militära medel om denne inte lämnade makten i Irak. Samtidigt marscherade miljontals människor runtom i europeiska och amerikanska storstäder mot den planerade invasionen. En röd tråd som löpte genom demonstrationerna var tanken om att det annalkande kriget handlade om olja. Förenta staterna ämnade invadera Irak och avsätta en ökänd diktator, och många befarade att detta gjordes för att trygga tillgången till billig olja.
Donald Trump har i sin kontroversiella presidentkampanj återigen lagt fokus på olja i amerikansk utrikespolitik. Trots att han generellt undviker att ge detaljer vad gäller utrikespolitik har Trump upprepade gånger hävdat att ISIS styrka är ett direkt resultat av deras tillgång till oljefält i Syrien och Irak. Hans förslag: bomba sönder oljefälten och sänd sedan in de stora amerikanska oljebolagen för att ta hand om oljan. Segraren förtjänar priset, hävdar den före detta reality-tv stjärnan. Olja har länge varit avgörande för Förenta staterna som global aktör, men det är egentligen först på 1970-talet som olja blev en del av amerikansk internationell diplomati. I sin nya bok Panic at the Pump: The Energy Crisis and the Transformation of American Politics in the 1970s (New York: Hill & Wang, 2016) klargör historikern Meg Jacobs för hur olja kom att förändra Förenta staterna och hur denna förändring kan förstås som globalhistoria.
Meg Jacobs, Panic at the Pump: The Energy Crisis and the Transformation of American Politics in the 1970s (Hill & Wang, 2016)
När man idag talar om olja går associationerna ofta omedelbart till Mellanöstern, olja handlar om ökenlandskap, shejkar och ett flertal väpnade konflikter i det hörnet av världen. Någon tänker kanske också på norska oljereserver. Men vid början av 1900-talet var olja närmast synonymt med bolaget Standard Oil och namnet Rockefeller. Förenta staterna var länge den största producenten, och konsumenten, av olja och på denna grund byggdes det moderna USA upp, med allt vad det omfattar i fråga om B-52 bombare, helvita förorter och massiva fabriker. Det är mot denna bakgrund Jacobs uppmanar oss att förstå vad som har kallats ”energi Pearl Harbor”, OPECs beslut om oljeembargo 1973. Beslutet om embargon var i sig globalt, världens oljeproducerande länder dominerades av arabstaterna som inte såg med blida ögon på Förenta staternas betydande stöd av Israel under Yom Kippur-kriget. Detta stöd följde Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitiska linje som handlade om att hitta en balans i förhållande till Sovjetunionen, Israel var den pålitligaste bundsförvanten i Mellanöstern. Om embargobeslutet och dess bakgrund var globalt var den omedelbara följden både väldigt lokal och global. Dels träffade krisen konsumenten på ett väldigt privat plan, det blev svårt att hålla huset uppvärmt och bilen rullande, dels var följderna globala. Förenta staterna såg med missnöje hur europeiska nationer sökte en egen överenskommelse med OPEC. Det globala och det lokala blir svårt att separera i en kris som 1970-talets oljekris, förhållandet till Mellanöstern, europeiska allierade och Sovjetunionen förändrades samtidigt som dessa förändringar och de lokala följderna kraftigt begränsade Nixons manövreringsutrymme i Watergate-krisen. Jacobs visar på ett övertygande sätt hur Nixon i sin kollaps drog amerikansk energipolitik med sig. I hopp om att undvika riksrättsåtal var Nixon tvungen att söka stöd bland de mest konservativa senatorerna snarare än att föra den konsensuspolitik som hans tidigare framgångar byggde på. Detta innebar att staten undvek att ta en aktiv roll för att trygga framtida energiproduktion och avvärja fortsatta kriser.
Oljekrisen 1973 drabbade konsumenterna då bensinen tog slut på bensinstationer över landet.
Efter flera år av höga oljepriser och en stagnerande ekonomi slog en energikris till igen 1979 som följd av revolutionen i Iran. Storproducenten Iran meddelade att de inte ämnar sälja olja åt Förenta staterna efter att den avsatta Shahen mottagits för vård på ett sjukhus i New York. I Teheran hade radikala studenter stormat den amerikanska ambassaden och tagit personalen som gisslan. President Jimmy Carter översåg en såväl en lokal som global kris, vars orsak och potentiella lösning var globala. Carter försökte poängtera återhållsamhet och alternativa energilösningar, samtidigt utvecklades den utrikespolitiska Carter-doktrinen som fastslog att Förenta staternas energibehov i Mellanöstern kunde tryggas med militära medel. Den skiftande balansen i Mellanöstern kan ses som direkt bidragande orsak till Sovjetunionens invasion av Afghanistan i december 1979, till Reagan-administrationens fokus på militär upprustning och till den amerikanska dubbelrollen i Iran-Irak kriget.
Kuwaitkriget utspelades uttryckligen över tillgången till olja.
Panic at the Pump slutar med Kuwaitkriget, Förenta staterna hade helhjärtat gått in för Carter-doktrinen och det stod klart att rimliga oljepriser nu garanterades med militära medel. Självförsörjningen och de alternativa energilösningar som Nixons rådgivare efterlyste i början av 1970-talet och Carter försökte övertyga nationen om mot slutet av årtiondet förblev en dröm under 1900-talet och har egentligen först kommit igång igen på 2000-talet. Samtidigt tummar inte Förenta staterna på sin rätt till billig bensin och fördelaktiga energipriser. Dessa krav må vara lokala, men de kan endast tillgodoses på en global spelplan.