Alla inlägg av Holger Weiss

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

Drömprojekt och framtidsvisioner

2000-tal, Globalhistoria, Klimat

Någon gång under min tid i högstadiet skulle vi skriva en uppsats som behandlade framtidsvisioner. Min mor hade vid något av våra samtal runt middagsbordet berättat om visionen att plantera eukalyptusträd i Tunisien för att skapa en grön barriär mot Sahara och denna idé fick min fantasi att flyga iväg. I uppsatsen skisserade jag upp en grandios plan för att beskoga hela Sahelregionen med träd, först ett smalt bälte och när det vuxit till sig skulle nästa bälte planteras. På detta sätt skulle ökenspridningen hållas i schack och Sahara dämmas in. Jag minns att jag även ritade en karta över hur det hela skulle se ut och bifogade den uppsatsen.

Läs mer

Slavhandel, slaveri och Finland – en ickehistoria?

Okategoriserade

En tankelek. Föreställ dig att du går ned för Aura ås västra strand. Bakom har du domkyrkan. Snart går du förbi den nya Biblioteksbron och går vidare mot Kaskisbron. Du passerar några äldre byggnader, ett av dem ett hus i tre våningar. Stanna upp och läs plaketten som finns på väggen: ”Här stod Åbo sockerbruk.” Du har kommit till den globalhistoriska noden som sammanfattar Finlands placering i den transatlantiska slavhandelns och slaveriets historia. Verkar det överraskande och långsökt?

Sockerbruk uppfördes 1756–57 av en grupp köpmän i Åbo. Huvudauktionär var brukspatronen och bergsrådet Johan Jacob Kijk (1706–1777) samt handelsmannen Jakob Bremer (1711–1785). Planer på att grunda ett sockerbruk i Åbo fanns redan på 1740-talet men föll på motstånd från sockerfabrikatörer i Stockholm. Gabriel Nikander skriver i sin uppsats ”Stadsplan och byggnadsskick i Åbo” i samlingsverket Svenska kulturbilder (1930) att byggnaden var uppfört i fem våningar varav de två översta reste sig under mansardtaket. Fr.o.m. 1770-talet var Jakob Bremer den enda auktionären. Den 23 januari 1783 meddelade Tidningar Utgifne af et Sällskap att ”Wid Sockerbruket, anlagt år 1755 i en ansenlig stenbyggnad wid ågatan, woro 1781 4 pannor i gång, som sköttes af 7 arbetare. Tilwärkningswärdet steg til 2537 R:dal. 4 S.” Sockerbruket fick konkurrens av ett annat som anlades i Borgå 1784. Båda fabrikerna måste nedlägga sin verksamhet i början av 1800-talet, delvis p.g.a. att ytterligare ett sockerbruk hade grundats i Helsingfors 1806.

Ett sockerbruk var en förindustriell fabriksanläggning. Här förädlades råsocker till brukssocker. Efterfrågan av socker ökade i takt med att det blev billigare och allt flera konsumenter använde det som sötningsmedel. Kruxet var att anläggningens råvara inte producerades i riket utan var en importvara. Råsockret som processerades i Åbo införskaffades av handelsmännen vid någon av de stora europeiska råsockermarknaderna. Fram till 1792 berättar Öresundstullens längder att det var främst från Bordeaux, därefter Amsterdam, London och Köpenhamn, varifrån fartyg från Åbo köpte råvaran och skeppade den till Finland. Orterna var dock endast mellanstationer i råsockrets väg från odlings- till förädlingsort.

Idag utgör sockerbetan råvaran i det bit- och strösocker du sätter i ditt kaffe eller té. Odlingen av sockerbetan är dock ett 1800-tals fenomen i Europa och kommer ännu senare i gång i Finland. Fram till dess utvinns råsocker från sockerrör som odlas på sockerplantagerna i Karibien och i Brasilien. Under 1700-talet organiserades handeln med och i Karibien genom det så kallade kontinentalsystemet vilket innebar – i teorin – att de karibiska kolonierna var stängda för alla andra fartyg än moderlandets. Detta innebar att endast franska fartyg fick anlöpa franska hamnar i Karibien. Av detta följer att råsockerlasten som en Åbokapten inköpte i Bordeaux hade kommit ifrån någon av de franska kolonierna i Karibien: Saint Domingue (nuv. Haiti), Guadeloupe eller Martinique.

Arbetskraften som användes vid sockerplantagerna var slavar. Systemet hade introducerats av portugiser på de atlantiska öarna, i främsta hand Sao Thomé i Guineabukten, under 1400-talet och etablerats i Brasilien på 1500-talet och förflyttats till Karibien av holländarna under 1600-talet. På slavplantagerna fanns två typer av slavar: kreolska, d.v.s. sådana som var födda i Karibien, och nyanlända från Afrika. I och med att dödligheten på plantagerna vida överskred den infödda slavpopulationens regenerationsförmåga samt plantageodlingens markanta expansion under 1700-talet fanns det ett ständigt behov av nya slavar från Afrika.

Den ständigt ökande efterfrågan av slavar i Karibien och Brasilien täcktes genom en kontinuerlig införsel av slavar från Afrika. Slavarna införskaffades vid olika handelspunkter längsmed Afrikas västra Atlantkust från Senegalflodens mynning ned till Luanda i Angola. Uppköpet av slavar var en reglerad handelsverksamhet, slavarna betalades i form av en varukorg där bomullstextiler, järn-, brons- och mässingsföremål, sprit och eldvapen utgjorde de viktigaste delarna.

Tankelek nummer två. Du har läst Chris Evans och Göran Rydéns Baltic Iron in the Atlantic World (2007). Undersökningen visar hur efterfrågan på en viss typ av så kallat voyage iron i Old Calabar vid Nigerflodens delta resulterade i produktionsomläggningar vid de svenska järnbruken. Voyage iron var råvaran som de afrikanska smederna använde som råvara för att smida jordbruksredskap och vapen. Brittiska slavhandlare förde voyage iron till Afrika men producerade inte själva tillräckliga mängder av produkten (se även Chris Evans uppsats: http://www.ehs.org.uk/dotAsset/2b160981-c9ac-4db0-91b7-a565db9ad598.pdf). Här kommer de svenska järnbruken med i bilden: en stor del av det av brittiska slavfartyg fraktade voyage iron hade tillverkats i Bergslagen. I och med att tillverkningen av voyage iron inte krävde järnmalm av bättre kvalitet är det fullt möjligt att järnet även kom från de finländska järnbruken. Frågan är öppen och har inte undersökts – det finländska järnet kan spåras till Jernvågen i Stockholm men därefter är det oklart om det hamnade till Old Calabar eller någon annan handelspostering i Västafrika.

Tankelek nummer tre. Föreställ dig att du hittar ett inventarium av en bondgård i sydvästra Finland från slutet av 1700-talet eller så. Hittar du en sockertång så har du slutit cirkeln: bonden hade köpt en sockertopp i Åbo när han besökte något av handelshusen. Han kanske även hade inhandlat kaffebönor – en annan slavproducerad råvara. Fram till det stora slavupproret på Saint Domingue kom merparten av allt kaffe som konsumerades i Europa från den franska kolonin i Västindien. Under 1800-talet var Brasilien världens ledande kaffe- och (rör)sockerproducent – slavproducerat fram till slaveriets upphävande 1888. Hade bonden köpt bättre tobak, inte den lokalt producerade utan bästa vara från Puerto Rico, Virginia eller Brasilien, så var även denna vara slavproducerad.

Slutligen ställer sig frågan varifrån bomullen kom till Finlaysons bomullsspinneri i Tammerfors? Bomull odlades inte i Finland, ej heller i Europa. Spinneriet anlades 1820. Vid denna tidpunkt var Sydstaterna världens ledande producent av bomull, producerat av slavar som vi alla vet. Hur många slavskepps botten täpptes till med tjära som tillverkats i Finland?

Frågan om kopplingen mellan finländsk kultur- och samhällshistoria, den transatlantiska slavhandeln och slaveriet är en komplicerad historia. Ett globalhistoriskt perspektiv visa dock att slavhandeln och slaveriet har varit närvarande och påverkat även i Finland. Det tredje fartyget från Sverige som anlände vid den nygrundade frihamnen Gustavia på Saint Barthélemy 1787 var för övrigt åboredaren Johan Escholins Express. Uppdrag: inköp av socker och kaffe. Tydligen motsvarade färden inte förhoppningarna hemma i Åbo, någon ny expedition utrustades aldrig från Åbo. I stället fortsatte Åbohandlarna att inköpa socker, kaffe och tobak i de europeiska hamnarna.

Att minnas och att be om förlåtelse

2000-tal, Afrika, Europa, Finland, Globalhistoria

Två gånger ställde han frågan till oss: ”vem är det som minns, vems historia är det som framställs, vem lyssnar på oss som inte ges plats i den rådande uttolkningen av det förflutna?” Han riktade sin fråga till historiker och politiker som sammankommit på initiativ av Erkki Tuomioja som är ordförande för föreningen Historians Without Borders in Finland. Föreningen höll sin första konferens i Helsingfors 19–20 maj 2016. Temat för konferensen var historiens missbruk i samband med konflikter; vi hade samlats för att dryfta frågan vad historiker kan göra för att förhindra missbruket av historia för politiska syften eller vad som Klas-Göran Karlsson definierat som politiskt historiebruk.

Erkki Tuomioja hade grundat föreningen 2015 med avsikt att skapa en internationell plattform för utbyte mellan historiebrukare (politiker och diplomater) och historieskapare och –uttolkare (historiker). En uttalad avsikt för Historians Without Borders in Finland är att understöda och främja den offentliga diskussionen om historia och nödvändigheten av att använda sig av historisk kunskap för att befrämja konfliktlösningar och fredsarbetet.

Mannen som ställde frågan var tuareg och representerade Nationella rörelsen för Azawads befrielse (Mouvement National de Libération de l’Azawad, MNLA). Han representerar ett folk som utropat en egen stat i norra Mali efter ett framgångsrikt gerillakrig och statskuppen i Mali våren 2012. Självständighetsförklaringen fick dock inget internationellt understöd och med hjälp av franska trupper lyckades den maliska armén återta kontrollen av norra Mali och självständighetsförklaringen rann ut i sanden.

I Europa framställdes kriget i norra Mali som islamisternas försök att utvidga sin maktbas i Sahara. Staten Azawad såg ut att vara deras skapelse. Sharian infördes, lokalt historiskt kulturarv förstördes, inte minst sufiernas gravplatser i Timbuktu och Gao. Värdefulla historiska handskrifter plundrades från de världsberömda forskningsinstituten i Timbuktu, såsom Bibliothèque commèmorative Mamma Haidara, vilket väckte bestörtning bland historikerna i Västvärlden och anfördes i den västerländska pressen som än ett bevis för islamisternas trångsynthet. (Senare framgick det dock att merparten av manuskripten hade gömts undan och endast en bråkdel förstörts.)

Tuaregernas uppror har dock en komplex historia och är ett resultat av deras politiska, ekonomiska och sociala marginalisering i det postkoloniala Mali, Niger, Algeriet och Libyen. Fram till början av 1900-talet utgjorde de olika tuareggrupperna den centrala kontaktlänken mellan Nordafrika och Sahel- och Sudansavannen och organiserade handelskaravanerna som korsade Sahara. Politiskt kontrollerade de olika tuareggrupperna den västra delen av Sahara, i en del fall utkristalliserades politiska strukturer såsom Agadez-sultanatet i Aïrbergen. Den franska koloniala erövringen av såväl Sahara som den västafrikanska savannen och bildandet av Franska Västafrika satte punkt för tuaregernas politiska och samhälleliga dominans över Sahara och Sahelsavannen. Med slaveriets upphävande förlorade tuaregerna sin ekonomiska bas – tuaregernas slavar bodde huvudsakligen i slavbyar i savannen där de odlade grödor som tuaregerna behövde för att överleva tillvaron i öknen. Marginaliseringen möttes med motstånd och uppror – Kaossenupproret 1917 samt upproren åren 1961-1964, 1990-1995, 2007-2009 och 2011-2014.

Tuaregernas marginalisering är ett typexempel på hur historiesynen och uttolkningen av det förflutna blir en del av en samhällskonflikt. Två syner på det förflutna kolliderar – tuaregernas och afrikanernas. I dag skrivs Malis och Nigers historia ur de forna slavarnas perspektiv, igår skrev först europeiska upptäcktsresenärer, senare etnologer och historiker om ”de blåa männen” i Sahara. Perspektiven är diametralt olika – för historikerna i Bamako eller Niamey är tuaregerna de som förtryckte afrikanerna, de var herrarna medan afrikanerna, de mörkhyade, var deras slavar. Slavarna hade (och har) ingen historia. I berättelsen om det postkoloniala Mali eller Niger är tuaregerna en fotnot, en grupp som befolkar öknen och dyker upp med sina kamelhjordar i savannen under torrperioden där de skapar oro och missämja när deras hjordar trampar in på den jordbrukande befolkningens åkrar. Deras livsstil betecknas som arkaisk, ickeanpassningsbar till det moderna samhället.

Tuaregerna är ett folk med en lång politisk historia men utan egen stat. Landet som de förr kontrollerade delades upp av fransmän och italienare och uppgick som perifera distrikt i de nya koloniala enheterna. För de postkoloniala afrikanska staterna blev de koloniala gränserna riktgivande, de blev nya afrikanska nationalstaternas råmärken.

Den tuaregiske kollegan var även närvarande när kardinal Peter Turkson höll sitt anförande vid konferensen. Vad tänkte han om kardinalens budskap om nödvändigheten att be om förlåtelse som det avgörande steget till försoning? Kardinal Turksons sammanvävda teologisk-filosofiska och praktisk-analytiska framställning gjorde ett djupt intryck på mig. Det gällde den katolska kyrkans självrannsakning med sitt egna förflutna och oförrättelser mot individer och folk. Kyrkan som tidigare positionerat sig som antimodernismens fyrtorn genomförde en helomvändning under Andra Vatikankonciliet vilket under de senaste påvarna resulterat i att man offentligt gått ut med ursäkter för kyrkans agerande, för inkvisitionens förföljelser, för maktmissbruk. Historien är inte avslutad, den kan och bör omtolkas.

Att kyrkan ber om förlåtelse för det som inträffat i det förflutna ger hopp om att dialogen inte är förgäves. Lika väl öppnar detta en svår utmaning för politikerna: kan man be om förlåtelse för något som inträffat för hundra, tvåhundra eller tusen år sedan? Minnet av historiska oförrättelser finns kvar hos dem som lider av dess stigma – slavarnas ättlingar, de förföljdas familjer, de underkuvade och nedtryckta, de som inte har någon röst i församlingen. Ett steg till försoning blir att integrera deras minnen och deras historia; att de får föra fram sin version av det förflutna – men även att de är villiga att föra en dialog.

Gårdagens och morgondagens historia

2000-tal, Afrika, Europa, Globalhistoria, Klimat

Europa befinner sig Anno 2016 i en brytningspunkt. Bakom oss har vi fjolåret som jag hävdar att kommer att gå till annalerna som året då en ny era inleddes. Som historiker önskade jag att det skulle finnas ett avstånd mellan det förflutna och nuet; med ett tillräckligt långt avstånd till det som skall undersökas kan jag bättre urskilja direkta och indirekta orsaker och följder av det som inträffat. Samtidshistoria är därför utmanande: avståndet till det som inträffat är kort, kanske endast en dag, i bästa fall några år. Tolkningen blir med nödtvång subjektiv – men är inte alla tolkningar sist och slutligen det?

En tankelek. Föreställ dig en valfri punkt i ett tredimensionellt rum. Hur många relationer har punkten till de övriga punkter? Svaret är enkelt: oändligt många i och med att rummet består av oändligt många punkter. Detta är även historikerns dilemma: jag gör i begynnelsen ett val (punkt A) som redan är i grund och botten godtyckligt. Visserligen kan jag ställa upp en rad premisser för urvalet av en viss bestämd punkt, men även dessa är i grund och botten godtyckliga. Nästa steg blir att bestämma sig att det är förhållandet till punkt B som jag vill studera. Varför inte punkt C? Eller punkt D? Vad om jag vill fånga samtidigheten av alla de punkter som jag identifierat och deras relationer i rummet? Vad om rummet ingår i ett annat rum?

Tillbaks till vardagen. Ödet ingriper ofta för oss historiker: urvalet har redan gjorts av någon annan. Dokument förstörs, arkiv ruttnar bort och bibliotek brinner upp. I den tidiga gårdagens rum finns det ett fåtal punkter som kan studeras, i en del fall ser jag endast deras konturer men de saknar ord som skulle berätta åt mig om deras relationer till andra punkter eller om sig själv. Jag vet inte vad kvinnor tänkte, levde och kände i norra Ghana för hundra år sedan, jag känner ingen text som en kvinna ifrån norra Ghana skulle ha skrivit för hundra år sedan, jag har inte hittat någon text skriven av en man där han skulle berätta åt mig vad kvinnan tänkte. Skulle jag hitta den skulle det vara en filtrerad text: det är inte hennes ord och tankar som återges utan mannens tolkningar av vad hon sade och tänkte. Däremot har jag ett par texter skrivna av män från norra Ghana, om sina liv och om samhällena och samtiden de lever i.

Mitt dilemma som samtidshistoriker är dock inte de fåtaliga punkterna och rösterna utan raka motsatsen. Blickar jag bakåt på gårdagen så ställer jag mig frågan: vilken punkt skall jag börja med? Vilka texter skall jag läsa, vilka människor skall jag tala med, vem skall jag lyssna på? Ödet kommer inte till min hjälp, mina urvalsgrunder förblir godtyckliga.

Så förhåller det sig även i min tolkning av Europa Anno 2015. Kommer jag om tio år att vidhålla att den så kallade flyktingkrisen utgjorde slutet på en era och början på en annan?

Historiker brukar av hävd vägra att använda sig av kristallkulor för att sia framtiden. Vi är experter på att tolka det förflutna; vår uppgift är inte att ställa upp scenarier för framtiden. Jag är dock av den åsikten att studiet av Anno 2015 ger mig möjlighet att även skriva morgondagens historia. Vi har redan upplevt det som kommer att inträffa. Dock i den framtid som jag ser ter sig Anno 2015 som en storm som bedarrar, det som kommer att inträffa ter sig mera som en orkan.

Flyktingkrisen Anno 2015 kretsade huvudsakligen om statskollapsen och inbördeskriget i Syrien. Den syriska implosionen har i sin tur härletts till den svåra torkan som började på 2000-talet och som resulterade i att befolkningen på landsbygden gav upp sina näringar och flyttade in i städerna i hopp om att staten skulle ta hand om dem (i form av subventionerade livsmedel etc.). När staten visade sig vara inkapabel att uppfylla förhoppningarna bröt demonstrationer ut… Resten är samtidshistoria.

Morgondagens historia, en tes. Anta att klimatförändringen inträffar. Anta att temperaturen stiger med över 2 grader. Vad händer… i Sahel- och Sudansavannen? Det finns redan ett antal scenarier och klimatmodeller som prognosticerar effekterna av en 2 gradig uppvärmning: avdunstningen ökar, vattenbalansen blir sämre, uttorkningen tilltar, växtperioden krymper. Det bor 60, kanske 80 miljoner människor i norra Nigeria, 16 miljoner i Mali, 17 miljoner i Burkina Faso, lika många i Niger, 13 miljoner i Tchad. De flesta bor på landsbygden. När regnet försvinner flyttar de till städerna i hopp om att staten tar hand om dem. En osannolik förhoppning. Nästa steg blir att de söker sig till platser där de hoppas kunna leva i lugn och ro. Syrien hade omkring 23 miljoner invånare 2013.

Till 50-åringen: studenter och alumner och alla andra

Okategoriserade

Bästa jubilaren, bästa studenter, bästa Kleio, ärade vänner och gäster!

Jag vill i egenskap av ämnesansvarig för Historieämnet vid Åbo Akademi och som professor i allmän historia framföra mina varmaste hälsningar till femtioårsjubilaren! Du har nu kommit till en ålder där du med tillförsikt kan titta bakåt och vis av livserfarenhet blicka framåt. Som femtioåring är du inte mera en yngling eller ungmö som ännu söker efter livets mening utan har uppnått en fas i ditt liv där du kan ta sats på nytt om så behövs. Visserligen är du inte mera en fyrtioåring som med full livskraft tar de stora stegen framåt, din kropp är inte mera lika vigulant som i din ungdoms år men livsviljan finns kvar: du är till din själ en evig 25-åring. Du vill fortsättningsvis pröva på nya erfarenheter, gå ut på nya äventyr, uppleva livet, bejaka stunden, insupa vårkänslor, ha ångest efter gårdagens sjöslag och konstatera att ”No condition is permanent!”

Som den 25-åriga femtioåringen är du alltid beredd att förnya dig. Årligen kommer du i kontakt med nya, fantastiska människor som blir en del av dig och håller dig vid liv. Femtioåringen delar med sig av sina upplevelser med 25-åringen, 25-årigen sporrar dig att gå vidare. Att stanna upp finns inte i din vokabulär, att stanna upp är att stagnera, att inte mera vara i kontakt med omvärlden, att inte mera ta upp de nya människorna, att fastna i sedvänjor och traditioner som gånga generationer introducerade men som i värsta fall förkväver de kommande 25-åringarnas infall och ingivelser. ”Do not be enemy of progress!”

Bästa Kleio! Det gäller att bygga morgondagens hus i dag med gårdagens byggstenar. Det gäller att beundra och förklara det förflutna för att förstå nuet och se möjligheterna som kan finnas i framtiden. Det gäller att intensivt för fram en positiv livssyn och dagligen kämpa för att skapa utrymme för att dina tankar kan flyga högt, sväva över vidderna, omfamna världen. ”No food for lazy man!”

Bästa studenter, bästa alumner! Ni är Kleio, ni är byggstenarna och byggmästaren, ni är planritaren och navigatören för era och föreningens framtid. Mina tre slogan – No condition is permanent; Do not be enemy of progress; No food for lazy man – hämtade jag med mig från mina fältforskningsresor i norra Nigeria på 1990-talet. Ett fjärde slagord tog jag med mig från Ghana: ”Positive Change!” Idag lever vi i oroliga tider, vår vardag genomgår en förändringsprocess som vi inte vet vart det bär. Vi upplever nedskärningar och åtstramningar, vi frågas om nytta och genomslagskraft, om mätbarhet och profilering. Du är kanske orolig för framtiden, kristallkulan är grumlig, allting flyter. Vad kan du göra? Ensam tar du ett stapplande steg, men Kleio är mängden som tar hundratals steg tillsammans. Ensam har du ingen att luta dig på, tillsammans kan ni gå i armkrok och sjunga om livets härlighet på småtimmarna och känna att det finns andra som hjälper dig, som stöder dig, som går tillsammans med dig. Det gäller att tro på framtiden, det gäller att ha en vision om en väg framåt även om vi inte vet vart den sist och slutligen bär. Tro på framtiden, tro på dig, tro på er – jag önskar dig Kleio allt gott och väl: förbli den evige 25-åringen!

En mässa för själen

Okategoriserade

Min vän Bengt Kristensson Uggla tog mig i sin senaste bok till katedralen och lärde mig att beundra rummets olika samtidigheter. Medan jag kanske sitter och ber en tyst bön, beskådar en annan konstverken och en tredje besökare avnjuter hur ljuset bryts genom glasmålningarna. För en del är det ett sakralt rum, för andra ett profant konstverk, för en tredje kanske en mötesplats.

Mitt senaste besök i en kyrka inträffade igår. Jag hade bjudit in vänner för att fira min födelsedag genom att lyssna på Guiseppe Verdis Messa da Requiem. Det var i och för sig en bisarr idé – att höra på en själamässa för att fira sin bemärkelsedag. Å andra sidan var det ju inte fråga om att läsa en själamässa utan vi skulle begrunda ett konstverk, låt vara av ett mera krävande slag. Verdis Requiem var omskakande och den katolska själamässans centrala textparti – Dies irae – dundrade genom märg och ben: Vredens stora dag är nära, elden skall då allt förtära. Verdis tolkning av själamässan är förmanande och omskakande. Jämför man hans tolkning med Mozarts Requiem finns förvisso förmaningen kvar, men inte lika omskälvande, mera begrundande. Fast Verdi gav sig vissa friheter som gjorde att själamässan blev personlig – medan mässans sista vers är en bön för de avlidna (Eviga ljuset lyse över dem!) så avslutar Verdi sitt Requiem med orden: Libera me (fräls mig).

Fysiskt och själsligt omskakade vandrade vi sedan till en restaurang för att äta middag. Min plan var enkel: först själamässan, sedan en gemensam middag. Full kontroll över det hela – trodde jag. Det visade sig nämligen att jag inte alls har kontroll över mitt liv utan att mina goda vänner och nära gaddat ihop sig till en sammansvärjning. Gubben må få utsätta oss för sin själamässa men vi ämnar fira honom på vårt sätt. Överraskning nr ett: in kommer en kvartett från Brahe Djäknar och ger mig en varm, bellmaniansk hälsning. Professorn är fallen från skyn, överlycklig! Och sedan kommer det in en tårta, fantastiskt: överraskning nr två! Överraskning nummer tre (som ingen visste om): in kommer studenter från Kungliga Operahögskolan och uppförde arior ur Rossinis operor. Ugh! I sjunde himlen.

Summa summarum: ingen idé med att stäva efter fullständig kontroll över liv, rum och tid. I stället går denna blogg till er alla: stort tack! (Och till er som undrar var detta utspelade sig: i Stockholm då Brahe Djäknar, Florakören, Kongl Teknologkören och KTH:s Akademiska Kapell uppförde Verdis mästerverk. Vilken tillställning – när den sista tonen klingat ut reste sig publiken i kyrksalen och våra applåder lyfte kyrksalen till himlens höjder!)

Om ord, tid och rum: del två

1900-tal, Europa

Min vän, idag har vi haft en tung dag. Rektor meddelade om resultaten för samarbetsförhandlingarna och om de kommande uppsägningarna. Det känns olustigt: vi gör vårt bästa men det räcker inte. Det finns de som måste lämna oss och vi kan inte trösta dem. Vi som blir kvar är hjälplösa, våra huvud hänger ned.

Det finns tider då ord inte hjälper. Inte idag, men kanske i morgon. Jag skrev åt för en tid sedan ett stödbrev med dessa rader, för att ingjuta hopp, tända ett ljus. Vem vet om det brinner, vem vet om det tröstar?

För mig betyder ord mycket, även under mörka tider. Ord som jag har gett mig inspiration och som har hjälpt mig att se ett ljus i tunneln. Dikten Out ouf the Night av William Ernest Henley har varit mina följeslagare under en lång tid. Orden väger tungt och under mörkrets tid är de svåra att ta till sig men de utmanar mig ändå att hela tiden se ett ljus, en möjlighet, ett hopp.

Dikten manar till omutlig tillförsikt om att inte låta sig kuvas, inte ge vika, att stiga upp trots att man har slagits till marken, är urlakad, utsugen, utnyttjad, uppriven. Det gäller att tro på sig – och mänskligheten – och hoppas, hoppas, hoppas. Du slås ned, jag krossas, men du stiger upp och jag samlar ihop mig. Igår, idag, i morgon. Vi tror på det vi gör, vi slås i spillror, vi rivs i bitar, vi gör fel och gör illa – men vi ber om förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi drabbas av ångest som griper tag i oss, gröper ur all must, slår ned oss, drar ned oss i ett inre helvete som är mörk och utan ljus. Och ändå – det kommer en stund, en människa, ett möte, en möjlighet, ett lugn där vi, du och jag, kan samla ihop våra sargade kroppar, våra upprivna själar och lyfta på huvudet. Dikten berättar inte huruvida det är endast den ensamma som överlever utan om han eller hon behöver andra. Ordagrant så råder ensamheten som övervinns men för att övervinna den så är gemenskapen att föredra.

Out of the night that covers me

Black as the pit from pole to pole

I thank whatever gods may be

For my unconquerable soul

 

In the fell clutch of circumstance

I have not winced, not cried aloud

Under the bludgeoning chance

My head is bloody, but unbowed

 

Beyond this place of wrath and tears

Looms but the horror of the shade

And yet the menance of the years

Finds and shall find me unafraid

 

It matters not how strait the gate

How charged with punishments the scroll,

I am the master of my fate

I am the captain of my soul.

Jag läste första gången dikten i Richard Krebs självbiografi Out of the Night som är hans uppgörelse med kommunismen och Komintern och 1930-talets hemskheter. Hans liv var problematisk och hans berättelse är kluven, inte minst för mig som historiker som sedermera sjunkit in i samma värld. Men dikten fångar framför allt min egen strävan att se ett ljus någonstans där borta.

Krebs bok handlar om Sjötransportarbetarnas international (Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter) och om hans engagemang som strejkorganisatör och om hans subversiva illegala aktioner under 1920- och 1930-talet. Krebs var sjökapten som blev vänsterradikal och kommunist. Han verkade som instruktör för organisationen, en av den Röda fackföreningsinternationalens många förgreningar. Som instruktör hade han specialbefogenheter att ingripa i de nationella sektionernas verksamhet och var bland annat med om att dirigera sjömännens strejk i Sverige 1933. År 1934 sändes han till Hamburg för att organisera den underjordiska verksamheten bland hamnarbetarna men fängslades av Gestapo och hamnade i koncentrationslägret Fuhlsbüttel. Vad som sedan hände är omtvistat. Enligt sin egen utsago gick han med på att agera som dubbelspion för Gestapo och sändes till Köpenhamn för att rapportera om den illegala verksamheten i staden. Hans forna kamrater utpekade dock honom som avfälling och nazisternas hantlangare. Efterlyst av såväl den tyska statspolisen som kommunisterna flydde han till USA och skrev sin självbiografi.

Berättelsen om Sjötransportarbetarnas international, dess globala nätverk och lokala verksamhet är mångfacetterad. I Krebs framställning blandas idealismen med agitatorernas egennytta och systemets – Kominterns – mörka sida. Hans antagonist var den tyska kommunisten Ernst Wollweber, som i Krebs bok framställs som en kallblodig, ljusskygg taktiker som blev ökänd under andra hälften på 1930-talet för sin antifascistiska sabotageorganisation (”Wollweberligan”) som verkade i Holland, Belgien, Danmark, Norge och Sverige.

Länge gällde Krebs bok som den officiella versionen som framställde Sjötransportarbetarnas international som ett subversiv om inte kriminellt agitations- och propaganda nätverk. Men bilden är mera komplicerad än så. Tillfrågad av den amerikanska arméns underrättelsetjänst under 1940-talet poängterade Krebs att boken var en fiktion, en personlig uppgörelse med sitt liv där mycket var uppdiktat eller överdrivet. Läser man Wollwebers självbiografi – som aldrig publicerades utan gömdes av hans hustru vid hans död 1967 och först för ett par årtionden lämnades till tyska Bundesarchiv – framstår organisationen i ett mera neutralt ljus. Om tiderna var svåra på grund av världsdepressionen i början av 1930-talet så blev de extrema i och med Hitlers maktövertagande. Före riksdagsbranden i februari 1933 var organisationen legal och hade sin bas i Rothesoodstrasse 8 i Hamburg – ett rött rum i den röda världsmetropolen. Här fanns även ett annat rött rum: den Internationella sjömansklubben.

Verksamheten i Hamburg slogs sönder av nazisterna. Radikala sjömän utmålade klubben som en frizon; för dem framstod klubben som positiva minnesrum. Ett av de få yttranden om detta är Franz Tetrowitz reaktion på omvandlingen av Rothesoodstrasse 8 till ett Mädchenheim i april 1934. Tetrowitz protesterade vilt när han fick höra om detta och ställde till med en scen utanför huset samma kväll när han protesterade mot myndigheternas agerande: ”Das Haus ist mit unserem Geld bezahlt. Man hat es uns gestohlen. Ihr habt uns wohl alles weggenommen? Ich werde mich dafür im Ausland rächen. Die SA Leute sind alle Lumpen.” Tetrowitz rabalder blev kortvarigt: närvarande åskådare grep honom och förde honom till polishäktet. Senare anklagades han för offentlig smädelse av SA och dömdes i januari 1935 till sex månaders tukthus.

Om ord, tid och rum

Okategoriserade

När min dotter var liten hade hon en vän i dagis som hette Anton. Han var hennes följeslagare, han hade ett oändligt förråd av tokiga uppslag som de genomförde. Inte direkt hyss utan olika tokroligheter som hon berättade om på eftermiddagen när vi satt hemma och diskuterade om allt som hänt under dagen. Tills slut måste jag höra mig för om denna kille som vågade göra allt, kunde allt och visste om allt. Någon Anton fanns dock inte, inte i denna värld, inte i den för mig synliga världen. Det var även länge sedan min dotter nämnde om honom, han fanns endast i det unga barnets värld.

Min följeslagare heter Mollberg. Han brukar komma och sitta bredvid mig. Först tyst smygande, så att jag knappt märker honom. Närmast som en skugga. Mollberg har en benägenhet att föra mig på färder till det ickenärvarande, öppna dörren till såväl den tredje som den fjärde inre kammaren. Och sedan sitter vi där och tittar på varandra. Mollberg har en benägenhet att ta mig med på vandringar längsmed stigar som slutar i att vi faller i ett tyngdlöst rum. Mollberg är osynlig men existerar i något av mina inre rum, ett rastlöst alter ego. Dessa mina inre rum finns i det rum som jag just nu befinner mig i. Ett rum som är sammansatt av oändligt många samtida rum-i-rum och rum-utanför-rum.

När Mollbergs tystnad blir för svår brukar jag föra honom ut. Se på världen, känn världen, var i världen, detta rum av oändligt många förflutna, samtida och kommande sammansatta rum-i-rum. Och visar honom på ord som skrivits för att bryta tystnad, lyfta upp huvudet igen, stå emot, stiga upp, gå vidare. Att tro på livet, trots allt.

Jag har två dikter som jag ber Mollberg läsa och begrunda. Den ena bär jag alltid med mig i min kalender, Out of the Night av William Ernest Henley. Den andra, If We Must Die av Claude McKay visade jag honom idag. För mig är läsningen av de två dikterna en resa i tid och rum, politiska budskap, tröst. En litteraturvetare ger säkerligen sin egen analys av McKays dikt, min får bli en drömmares expressionistiska torso.

McKays dikt publicerades 1919 och väckte genast uppseende. Både för att författaren var en jamaikansk poet och författare som liksom så många andra från de karibiska öarna hade flyttat till USA i hopp om ett bättre liv i början av 1920-talet. McKay mötte ett samhälle som var uppdelat enligt ras och klass och där hudfärgen placerade dig på den samhälleliga stegen: svarta rättslösa nere, vita uppe. Detta segregerade samhälle hade exploderat under den ’röda sommaren’ 1919 då återvändande svarta soldater från Västfronten ställde krav på medborgerliga rättigheter och att löften om civilarbete skulle infrias. Mot detta reagerade den vita arbetarklassen – de svarta, oorganiserade arbetarna uppfattades som ett hot som skulle motas i grind. Följde raskravaller på ett flertal orter i såväl nord- som sydstaterna. Niggern skulle förstå sin plats i samhället: slavarnas ättlingarna hade ingen historia, ingen annan plats i den amerikanska välfärdsdrömmen än på bomullsfälten och i köket, utom åsyn från The American People boende i barackerna i utkanten av byarna och städerna.

Slaveriet hade förvisso förbjudits 1863 men kunde slavarna och deras ättlingar bli jämbördigt integrerade medlemmar av det amerikanska samhället? Vilken plats i den amerikanska historien skulle de ha? För mången slavättling framstod den amerikanska samtidigheten som ett tudelat rum, ett vitt och ett svart. En del förespråkade att denna Color Line kunde överbyggas och slavättlingar hade möjligheter till att bli en del av det amerikanska samhället under förutsättning att de visade ödmjukhet och underdånighet. Andra förklarade att linjen kunde inte överträdas och började drömma om att återvända till Afrika, förfädernas kontinent.

Det var den tredje gruppen för vilken McKays dikt kom att bli ett elektiskt nedslag, ett kondenserat politiskt budskap som sammanfattade deras position som moderna, livsbejakande, stolta och självmedvetna medborgare i såväl det amerikanska samhället som i världen. The New Negro kallades han och hon, en rörelse som framför allt förknippas med Harlem Renaissance och det intensiva kulturlivet på de otaliga jazzkrogarna i New Yorkstadsdelen. Det var politiskt medvetna afrikansk amerikanska aktörer som inte var på väg tillbaka till Afrika eller var beredda att böja huvudet inför övermakten, inför WASP, Ku Klux Klan, eller Jim Crow. De var stolta över att vara svarta, att ha sin egen kultur, sin egen musik, sitt eget sätt att uttrycka sig, sin egen historia. De var hjältar även om övermakten, mörkret skulle krossa dem, tränga dem i ett hörn: de vägrade att mera vara nedtryckta.

 

If we must die, let it not be like hogs

Hunted and penned in an inglorious spot,

While round us bark the mad and hungry dogs,

Making their mock at our accursed lot.

If we must die, O let us nobly die,

So that our precious blood may not be shed

In vain; then even the monsters we defy

Shall be constrained to honor us though dead!

O kinsmen! we must meet the common foe!

Though far outnumbered let us show us brave,

And for their thousand blows deal one death-blow!

What though before us lies the open grave?

Like men we’ll face the murderous, cowardly pack,

Pressed to the wall, dying, but fighting back!