Vi och de, du och jag

Världen förändras och inget är bestående. En kliché, må vara. Walter Benjamins Angelus Novus tittar med förskräckelse på det förflutna samtidigt som ängeln flyger framåt. Riktningen är oklar, framtiden oviss. Finns det alls något säkert, en fast berggrund att stå på?

Sommarens händelser – terrorattackerna i Europa, slaget om Aleppo i Syrien, Brexit, Trump och allt annat som hotar att rasera vår trygghetssfär – får mig vid en första flyktig eftertanke att nicka instämmande med de olika lägesanalyserna som presenterats i medierna. Hotbilder: islamismen, fascismen i dess olika schatteringar, rasismen, xenofobin, murar som reses mellan stater, grupper och människor. Globaliseringens förlorare har vaknat och höjer knytnäven.

Men är det så enkelt? Är det ’de andra’ som har tappat huvudet och löper amok eller är det ’vi’ som missat något när vi lever i vår globaliseringsbubbla? Vi som bejakar och vill bygga upp en värld av mångkulturalitet, kulturmöten, utbyte mellan människor, upptäckande och bejakandet av det nya, det främmande, ser ned på ’dem’ som är rädda för denna värld, som vill ha kvar sin gamla värld, leva i den, är nöjda med den, vill inte förändra. Vi som känner oss hemma varhelst på jordklotet, äter sushi och you name it, har råd med att flyga på semester vart som helst, när som helst, hur som helst. Och så finns ’de’ som högst har råd med att åka på charterresa till Kanarieöarna, om ens det. För att inte tala om ’dem’ som aldrig åker på semester och inte ens vet hur ordet stavas eller vad som menas med det.

Globaliseringens förlorare höjer knytnävarna. Har vi missat något? Vem är de? Elisabeth Raether påminner i sin essä ’Was macht die Autoritäten so stark? Unsere Arroganz’ (Die Zeit, Nr. 33, 4.8.2016) om att ’de som är därnere’ är ’de’ som vi i globaliseringsruset glömt bort, trängt undan, ignorerat. Det är den vita arbetarklassen i USA som båda partierna vänt ryggen till, det är arbetarklassen i Europa som socialdemokratin och vänstern inte mera talar till, det är arbetarklassen i Latinamerika, Afrika och Asien som försvann från det akademiska blickfältet när fokus lades på civilsamhället och demokratiseringsprocesser. Arbetarklassen, vit eller svart, beskrivs av oss nedlåtande: de är konservativa, bakåtsträvande och värst: de röstar på populisterna. Socialdemokratin i Europa är i kris, det som tog ett århundrade att mödosamt bygga upp raseras inom loppet av en generation.

Skarpsinniga samhällsanalytiker som Erkki Tuomioja konstaterade bekymmersamt – och riktigt – att tjugo procent av finländarna mår dåligt när Sannfinländarna gjorde sin ’jytky’ i riksdagsvalet 2011. Insiktsfullt varnade han att det i främsta hand var ett uttryck av att socialdemokratin blivit blind och ignorerat dessa ’out there somewhere’ och manade både sitt eget parti och de andra icke-populistiska partierna att vända örat till dem. Vad hände? ’Tuli toinen jytky’ i nästa val och socialdemokratin mår dåligt som aldrig förr.

’What happened to the African working class?’ frågade mig min kollega och vän Bob Shenton för över tjugo år sedan. Bob var före sin pensionering professor i Afrikas historia vid Queen’s University i Kingston, Kanada och hade gjort sin forskarbana med att studera uppkomsten av den afrikanska arbetarklassen. En tidstypisk forskningsinriktning bland vänsterradikala Afrikahistoriker på 1970-talet. Men ingen var intresserad av att forska om den afrikanska arbetarklassen mera på 1990-talet; det var som om den blivit uppslukad och försvunnit i kölvattnet på Världsbankens strukturomvandlingsprogram.

Samma förundran ställer jag: vart har de fattiga och den ’Fjärde världen’ (kommer någon ihåg detta begrepp som lanserade på 1980-talet?) försvunnit ifrån vår fokus? Förvisso, de fattiga finns kvar och fattigdomen minskar inte i världen. Martín Caparrós Der Hunger. >Wie zum Teufel können wir weiterleben, obwohl wir wissen, dass diese Dinge geschehen?< (2015) och David Rieffs bok The Reproach of Hunger (2015) vill skaka om oss, öppna våra ögon, peka med hela handen och blottlägga det som vi inte vill se: att det finns en annan verklighet på detta jordklot som majoriteten av mänskligheten har levt i, lever i och kommer att leva i ifall; att det är fråga om strukturer som inte kan raseras genom tekniska ingrepp, att det är fråga om politiska beslut om vem som får vara med och vem som står utanför.

Du och jag. Vad kan vi göra? Lyssna, tolka, söka förstå. Öppna dörrar på vid gavel (fortsättningsvis), rasera murar (fortsättningsvis), bistå varandra (fortsättningsvis).

Du och jag; mina kära och nära, mina vänner och bekanta, mina studenter, kolleger och arbetskamrater: Ge aldrig upp drömmen om en bättre framtid. Hur patetiskt det än låter, men håll vid liv dessa tre: tro, hopp och kärlek. Tron på människans godhet, hoppet om att det kommer att finnas svar på mina och dina frågor som vi ställer, kärleken till varandra, den okände och den främmande. Vi går emot en intressant hösttermin, Benjamins ängel vänder huvudet framåt.

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.