Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till varför och hur detta har utvecklats antingen i känsliga eller a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen har tolkats och skrivits. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det främst Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet i skrivande stund (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; nyhetsbolag med aktiv finansiell och politisk sponsring från Kreml) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa den nazistiska krigsmakten ner på sina knän i ett sönderbombat Berlin, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj. I jämförelse med det spektakel som iscensattes för ett år sedan i Moskva, det som uppmärksammas den 9 maj 2016 verkar enbart och skenbart fokusera på det nationella.

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2015)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Stockholm/Åbo, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger! 

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

För att lyssna på en intervju med FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.