Källors aktörskap eller en kort berättelse om en oumbärlig källas oväntade väg till mitt arbetsbord (Den olidliga bekvämligheten med välorganiserade arkiv)

Av: Johan Ehrstedt, doktorand i Allmän historia

Historiker skriver ofta och mycket om betydelsen av källor i allmänhet och ”sina” källor i synnerhet. Och detta med rätta: det är både en klyscha och en truism att säga att utan tillgång till kvarlevor som genom vårt arbete förvandlas till källor skulle det inte finnas vetenskaplig historieforskning. En sak som dock tycks ha fått rätt så lite uppmärksamhet i historikers resonemang om källor är sätten på vilka källors förefintlighet påverkar vårt arbete.

Med förefintlighet menar jag i detta sammanhang två skilda men sammanlänkade saker. För det första handlar det om allt det arbete och de institutionella förutsättningar förr och nu som behövs för att den enskilda forskaren överlag kan söka material som finns deponerat i arkiven.  Bara nuförtiden omfattar detta – grovt förenklat – allt från tillgången till fysiska dokument som finns i välorganiserade och -katalogiserade samlingar och professionell personal till öppethållningstider, läsesalar samt fungerande infrastruktur. Allt det arbete som görs på olika arkiv av andra människor är livsviktigt för att vi kan utöva vårt yrke. För historiker är arkiv lite som supermarketar för konsumenter: de innehåller en massa bättre eller sämre rubricerade och klassificerade produkter av vilka man kan välja sådana som man hoppas att kommer att tillfredsställa ens behov. Arkivens produkter är dokument av olika slag bland vilka vi kan välja bara vi har tid och tålamod att sitta i läsesalen och ta en titt på vad de innehåller. Detta är självklart då man tänker på det.

För det andra vill jag hävda att rätt så lite tankearbete har lagts på att begrunda hur detta arkivmaterials tillgänglighet de facto kan influera de forskningsmässiga beslut som jag som historiker fattar inom ramen för min pågående forskning. Med detta åsyftar jag inte den information som ett en specifik källa kan innehålla utan hur det även påverkar hela mitt sätt att arbeta att jag tack vare mitt arbete har hittat källan/serien av handlingar/samlingen X och att jag har tillgång till den. Det är en annan fråga hur lämpligt eller fruktbart materialet är med tanke på mitt forskningstema ty det är mycket viktigare att det finns. Med andra ord har jag någonting att arbeta med. Och beroende på situationen kan detta väga överraskande tungt. Saken är förstås mer komplicerad än så och detta bör inte förstås som ett val mellan ”dålig” och ”bra” historieforskning. Nä, det är helt enkelt frågan om en sammanflätning av arbetsekonomiska och forskningsmässiga överväganden som inte får den analytiska uppmärksamhet den skulle vara värd. Varför? En delförklaring tror jag vara att detta är någonting som historiker sällan kommer att tänka på eftersom vår skolning och vår (o)uttryckta självbild inte lämnar särskilt mycket plats för tankar som ifrågasätter idéerna om historikers självständiga aktörskap och strävan efter en (modifierad) sanning.

Jag försöker konkretisera mitt påstående med ett exempel tagen från min egen forskning. De senaste åren har jag gjort ett flertal arkivbesök i Bangladesh på jakt efter källmaterial. Mitt forskningsprojekt handlar om hungerns och hungersnödens politik i postkoloniala Östpakistan, fr.o.m. år 1971 Bangladesh. Mitt letande efter fruktbart källmaterial har lett till att jag har suttit otaliga timmar på Bangladeshs nationalarkiv i huvudstaden Dhaka. Det enstaka mest värdefulla resultatet av min senaste vistelse i Bangladesh ser man här:

 

Foto: Johan Ehrstedt

Detta dokument utgör stommen i min kommande artikel som handlar om myndigheternas reaktioner till en pågående hungerkris i Östpakistan i mitten av 1950-talet. Det hemligstämplade kompendiet på knappa 50 sidor är helt enkelt oumbärligt för artikeln i dess påtänkta form – inget dokument, ingen artikel. Att dokumentet överlag hamnade på mitt bord i läsesalen på Bangladeshs nationalarkiv vårvintern 2018 var ett mer än välkommet lyckokast. Det kom i ett skede då jag började vara både trött och demoraliserad efter flera veckors så gott som lönlöst arbete på arkivet.  På jakt efter användbara källor hade jag gått igenom olika inbördes icke-harmoniserade katalogböcker som troget återspeglade samlingarnas mycket brokiga och antikvariska organisation och beställt material som lät lovande. Ofta blev jag besviken pga att beskrivningen inte motsvarade innehållet eller för att de beställda handlingarna inte utgjorde någon enhetlig serie utan bestod av lösryckta dokument utspridda i tid och rum och kantade av mögel. Saker fungerade helt enkelt inte på samma sätt som jag var van vid från andra arkiv i Europa. Men till slut hade jag ändå tur.

Redogörelsen ovan bör inte tolkas som ett uttryck för eurocentriskt gnäll. Det som jag inom ramen för detta blogginlägg har försökt ge uttryck för är en självklar men i metodologiska funderingar allra oftast förbisedd sak, nämligen den stora betydelsen som källors tillgänglighet har för vårt arbete. Med tanke på allt det som skrivs och talas om källor i undervisning och forskning är det slående hur lite analytisk uppmärksamhet har ägnats åt det som kunde kallas förefintlighetens ekonomi.

För övrigt är det inte så att det på Bangladeshs nationalarkiv inte skulle finnas deponerat intressant material. Tvärtom, där finns allt möjligt material som kittlar forskarens smakknölar. Problemet har fyra delkomponenter. För det första saknar arkivet pengar för att klara av att ens upprätthålla den elementära verksamhetsnivån (detta oaktat arkivbyggnadens imponerande yttre skal). Inklusive en fortsättningsvis pågående kartläggning och förvarandet av redan existerande samlingar. För det andra förstördes eller bortfördes en del arkivmaterial i början av 1970-talet då landet genomgick ett blodigt inbördes/frihetskrig. För det tredje består nationalarkivets samlingar av ett hopkok löst sammanhängande material som kommer från olika instanser inom landets gränser och som av olika orsaker har valt att deponera delar av sina fragmenterade arkiv till nationalarkivet. För det fjärde har landet ingen motsvarighet till offentlighetslagen vilket innebär att olika departement och myndigheter i sann (post)kolonialistisk anda är rätt så ointresserade eller ovilliga att deponera ens sina urgamla, för dem irrelevanta handlingar på nationalarkivet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.